Framåt

autumn

Bild

Och den sommar som fram tills alldeles nyss släpade fötterna efter sig, slocknar som över en natt. Liksom genast infinner sig en slags upplevd vitaminbrist, väckarklockan hugger extra gällt och en evig jakt på strumpbyxor utan hål på tån tar sin början om morgnarna. Jag svassar runt i strumplästen på kontoret, insvept i varmt och stickat. Fyller på kalla slattar kaffe med rykande nybryggt, allt eftersom jag glömmer bort att dricka upp.

Tunnelbanevagnarna immar igen när första regnet faller. Löven simmar längs med trottoarerna och vi, vi hukar under paraplyer som viker sig av ansträngning. Steppar mellan pölarna som bildas i ojämnheterna. Allt går i gråskala: det är en morgon i slutet av september, okristligt tidigt, och jag har inte hunnit dricka något kaffe än. Men så får jag och tre av dem jag gillar bäst trängas i en soffa i Vasastan, tillsammans med en skara andra, och börja dagen med avokadomackor, kaffe och högläsning. Allt är stilla, så när som på värmeljusens lågor som fladdrar metodiskt mellan orden.

Det blir kväll på kontoret. Jag byter irritation, i alla fall temporärt, mot inspiration. Pingisbordet får agera verkstadsbord, det faktiska verkstadsbordet är fortfarande bara en ritning och man kan ju inte vänta hur länge som helst. Jag och Karin har varit på Kjell & co och köpt upp deras lager på lödkolvar och diverse andra sladdar. Vi beställer tacos till alla som stannar kvar och så ägnar vi kvällen åt att äta smågodis och löda kablar, montera programmerbar LED-tejp och mecka med arduinos. Jag glömmer allt jag inte orkar tänka på och snittar en skratthastighet på 3 fniss i minuten. Det är så skönt att få arbeta med händerna, se resultat av ansträngningen i form av en konstruktion som växer fram. Hårdvara. Kopplingar. En riktning för signaler att färdas och ge synlig effekt.

Söndag

Karin Wåhlberg -4
Karin Wåhlberg -1
Karin Wåhlberg -3

Söndag med solkatter i trädgården. Den virvlande vildvuxna trädgården som slänger och klänger mot fasaden. Bara ben, dörrar på glänt. Uppkrupen. Kaffe, rykande hett kaffe. Loppis på innergårdar, sovmorgnar och nya röda skor i mocka.

Did you know…

Det är bara vi som hörs. Mörkret har svept in över gatorna och tystnaden ligger som en sömnig filt mellan gatlyktor och de enstaka lampor som lyser som små månar i fönster högt ovan oss. Klockan är kanske halv elva, elva. En torsdag och ett Östermalm som redan slumrar. Cykeln som leds vid sidan av trottoaren bryter av konspiratoriska fniss med ett rytmiskt spinnande. Vi stannar framför en stor träport. Nyckel i låset, en kedja som lyfts av. Ett dovt gnissel när den tunga dörren trycks upp. Förväntan.
”Se, där. Jag sa ju det.” Han pekar på ett träd till vänster på innergården, på andra sidan ett träplank som går ungefär upp till revbenen.
”Här kommer man ju inte över utan att klättra…”
”Där–– det ser ut att bli lägre längre bort.”
Vi följer planket inåt gården. Jag drar handen längs med topplankans sandiga yta, låter handen slutta ned med den till höfthöjd. Vi kliver över.
”Wow.”
Entusiasmen är genuin. Vi ställer oss alla fyra under trädet och lutar huvudena bakåt. Spejar uppåt i trädkronan, mot de blekt gulröda klot som trängs i lövverket.
”Det är verkligen ett persikoträd.”
”Jag sa ju det.”
Uppåt: persikor, blad, grenar, hustak, stjärnhimmel. Jag sänker blicken igen. Klättrar upp på ett picknickbord i barnstorlek som står under, sträcker mig efter frukten. Plockar ned ett av kloten och tar en tugga.
”Den är ju till och med mogen.”
“Det här är helt fantastiskt.”
Jag äter upp persikan och plockar ytterligare tre, stoppar ned dem i min skogsgröna läderväska. Jag har låga strumpor i mina gubbskor, svarta jeans och en mörkblå collegetröja, men ingen jacka. Trots den sena timmen är det inte kallt, bara krispigt. Ni vet, liksom viktlöst i lungorna när man andas. Känningar av höst, men fortfarande sensommar. Vi ägnar en stund åt att diskutera ludenheten på persikornas skal (den är annorlunda mot de persikor man kan köpa i butik) innan vi kliver över planket igen. Gatlyktorna kastar ett julkalendersliknande sken över innergården och jag skickar en sista blick över axeln innan vi drar igen den massiva porten bakom oss. Den ljumma luften begär av oss att inte gå ned i tunnelbanan, så istället promenerar vi till Slussen. Längs med vattnet: vykortsvänliga, nattupplysta vyer. Kullersten och broar och så förbi slottet. 

Inte visste jag att det fanns innergårdar i Stockholm med alldeles egna persikoträd.

Karin Wåhlberg

Regnet har kommit i omgångar under dagen. Framåt kvällen verkar dock molnen ha sagt sitt, så vi packar med oss filtar och vin och promenerar bort till Svandammsparken. Vi slår oss ned uppe på krönet, framför fikatältet. När det börjar mörkna tystnar sorlet och Moonrise Kingdom rullar igång, med det där klickande, surrande bakgrundsljudet som äldre filmprojektorer åstadkommer. Med stjärnor och lövverk ovan oss äter vi cheese crunchers och dricker vin till Wes Anderson-estetik. Efteråt plockar vi förnöjt med oss våra saker och promenerar hem igen, lämnar av vinet och stolarna och jag byter skor. Sedan går vi de tio-någonting-minutrarna bort till Landet vid Telefonplan: dricker en varsin ingefäradrink och pratar om framtiden.

Processed with VSCO with e1 preset

Vi kommer promenerandes runt klipporna vid Vinterviken, på den där träbryggan som löper längs berget. Blir stannade av en flicka som är kanske nio, hon gungar ett ihopfällt paraply i ena handen och kisar bestämt upp mot oss.
”Hej!” deklarerar hon. ”Spelar ni också Pokemon Go?”
Vi bekräftar att så är fallet. Hon berättar att hon precis fångat en Charmander.
”Där, borta vid det där lilla huset.” Hon pekar mot en gul byggnad, borta vid båtarna.

Hon är också Team Mystic. Så efter att vi också fångat varsin Charmander tar vi över ett gym ihop.

Karin Wåhlberg

Söndag.