Plötsligt är du framme, du är namnet på din dörr

I hallen hänger orden: “Kommer aldrig bli som förr”

Processed with VSCO with e1 preset

Fem och ett halvt år, sju andrahandskontrakt senare.

Blåmärkshandleder efter flyttkartonger. Främlingars liv och möbler inknölade i garderober för att slippa se. Alltid någon annans namn ovanför den upptejpade lappen med våra egna identifierande stavelser.

Att lägga bakom sig nu: kassarna med böcker och kartongerna med porslin som forslats med varje gång. Packats upp ned upp ned upp ned – för att det i slutändan har varit viktigare att få skapa den där känslan av hem, än att begränsa kubikmeter i flyttlass. Äcklet vi städat undan efter andra. Överpriserna som betalats. Väggarna vi målat om* (rekordet: trippla lager på åtta väggar på en natt) trots att vi sen bara bott innanför dem i sex månader. För att det måste få bli hemma. För att överleva den tärande osäkerheten. För att det helt seriöst är den fulaste tapet jag sett i hela mitt liv.

Det är svårt att önska att något skulle varit annorlunda de senaste åren. Klart man drömt om en nedärvd vindsvåning, klart man trånat efter förstahandskontrakt och kallhyror, klart man hoppats på egentligen vad som helst där man bara får…bo kvar. Det tär så in i helvete på en.

Men det som varit kollektivliv, det som varit vår sammanflätade existens som nyblivna tjugo-nånting-åringar, det skulle jag inte byta ut för något i världen. Min hud som deras hud, känslig för samma yttre påverkan, för samma ångest och samma lättnader. Den delade upplevelsen, alla de känslor vi känt som en enhet, alltid kommer att förstå som en enhet. Krossade hjärtan, smutsiga kökslådor, fjäderlätta andetag, obehagliga tvättstugor, fula soffor, tunga kartonger, nittiosängar, julkalendern i soffan i december, vi. All flyttångest har i alla fall varit gemensam flyttångest. Och så har vi turats om att orka, har orkat åt varandra.

Nu, ett nytt kapitel.

Nu, säkerligen belånad resten av livet. Men också, ett hem, ett alldeles eget hem. En trygghet av det slag som Stockholm aldrig hittills kunnat erbjuda mig.

Jag blundar för en sista helvetesflytt och googlar på väggfärger och drömmer om midnattsblå sammetsfåtöljer. Tänker att inget av det egentligen spelar någon roll, för jag har snart en egen dörr att stänga om mig, långsiktiga köksskåp att ställa mitt porslin i och en plats ingen annan kan bestämma att jag ska flytta från närhelst det passar dem.

Kanske kommer jag att platsbygga en bokhylla som faktiskt rymmer alla mina böcker. Kanske kommer jag slipa om parkettgolvet.


Utdrag från min årssammanfattning 2013:

Karin Wåhlberg

Från 2014, om kollektivliv och runtflyttande:
Vi är några andra nu

* Och ja, vi fick tillåtelse, hehe.

Att få sommaren till låns i oktober (Japan: den andra berättelsen)

Tröskeln från utkast → publicerat inlägg har blivit så hög för mig, här inne. Orden och Bilderna ligger och skvalpar här i det fördolda, ibland i flera veckor. Ibland glöms de bort, ibland hinner de börja kännas oviktiga, ibland kommer inlägget till sist ut. Flåsandes med andan i halsan, sist in i ett lopp där publiken vid mållinjen säkerligen hunnit gå hem.

Vi är i alla fall i Tokyo. Det är den första kvällen och vi somnar till ljudet av trafik. Lägenheten vi hyr ligger på nionde våningen och har en smal balkong i betong som öppnar upp ut mot stadsbilden, den är japanskt kompakt och simmar i sommarhetta, så att vi måste ha ett fönster på glänt när vi går och lägger oss.

Jetlaggen gör det svårt att komma upp, men fast beslutna att maximera dagen tvingar vi oss ut i solen och tar sikte på ett brunchställe vi sett ut dagen innan, borta vid T-site. Det är mest vi och föräldralediga mammor som tar plats på uteplatsen. Jag och Anna beställer in de kanske fluffigaste pannkakor jag ätit, Linn en sallad. Sen sörplar vi i oss välbehövligt kaffe och isiga drycker.

Snapchat-termometern visar på 27 grader.

Karin Wåhlberg -1
 
Karin Wåhlberg -3
Karin Wåhlberg -4
Karin Wåhlberg -5
 
Karin Wåhlberg -9
Karin Wåhlberg -10

Det är något väldigt avslappnande med att vi vet att Julia kommer att ansluta till vår lilla resa nästkommande dag; det gör att vi skjuter på saker vi ändå vet att vi vill göra alla ihop, och vi tillåter oss därför att mest strosa på måfå, upptäcka, inte hetsa så mycket. Vi droppar nya stjärnor i vår Google-karta allt eftersom vi går och hittar små undangömda skatter. Dyker in i konstiga, knäppa, gulliga butiker. Pekar ut fina skyltar och ställen att återkomma till. Gatorna i Daikanyama är lugna och lummiga, stillsamma, som en liten syrefylld lunga mitt i världens största stad.

Karin Wåhlberg -13
Karin Wåhlberg -14
Karin Wåhlberg -15
Karin Wåhlberg -16
 
Karin Wåhlberg -18
Karin Wåhlberg -19
Karin Wåhlberg -23
Karin Wåhlberg -24
 
Karin Wåhlberg -27

Vi promenerar bort till Omotesando. Det tar lång tid: pga värmen, pga att det finns så mycket att dokumentera och insupa och pga att vi ju gör små avstickare vid var och vartannat kvarter, ni vet.

Karin Wåhlberg -31

Höstblek men full av D-vitamin.

Karin Wåhlberg -32
Karin Wåhlberg -33
Karin Wåhlberg -34
Karin Wåhlberg -35

Någonstans på vägen hittar vi ett tempel. Insprängt i stadsbilden på det mest självklara av vis.

Karin Wåhlberg -36
Karin Wåhlberg -37
Karin Wåhlberg -38
 
Karin Wåhlberg -41
Karin Wåhlberg -42
Karin Wåhlberg -43
Karin Wåhlberg -44
 
Karin Wåhlberg -46

I Omotesando och Harajuku avverkar vi ett gäng butiker från vår lista, rör oss snabbare i takt med att folkmängden tätnar. Väver in och ut ur butiker och gränder i takt med att mörkret lägger sig.

I nattljus promenerar vi tillbaka mot Daikanyama och äter middag på en izakaya. Man tar av sig skorna när man går in och det känns lite som att vara hemma hos någon. Vi har dock missat att just denna izakaya har inälvor som sin specialitet och trampar nog på ett par artiga tår när vi inte förstår att man förväntas beställa en sådan huvudrätt. Istället beställer vi, kanske lite fegt, efter att ha Google Translate:at menyn, in en massa andra smårätter.

Efteråt köper vi chips, knäppt godis och vin i närmsta matbutik (efter att ha botaniserat länge bland hyllorna, älskar att strosa i matbutiker i främmande städer), går tillbaka till lägenheten och drar igång Beyoncé. Det är fredag kväll, sommarnatt i Tokyo, och vi tänker att vi går ut och känner på natten. Inga särskilda planer, Julia kommer ju imorgon bitti.

Men de mest minnesvärda kvällarna är väl kanske då de man inte har några förväntningar på, de som bara blir. Och just denna skall visst komma att fortlöpa till lunch dagen därpå. Men det är en egen historia.

 

02.36 den 10:e november 2016

Utdrag ur: The Letter Aaron Sorkin Wrote His Daughter After Donald Trump Was Elected President

(Som om man behövde någon mer anledning än The West Wing att tycka om honom)

Jag vaknar tidigt den nionde november; till följd av en lyhörd airbnb-lägenhet, till följd av grannar som ska upp till jobbet, till följd av den skramliga spårvagnen som börjat gå på andra sidan papperstunna väggar. Vågar inte titta på telefonen. Somnar om. Vaknar igen. Vänder upp skärmen och låter till slut de pushnotiser som blänker där sjunka in. Tror först att jag inte alls har vaknat. Jag sover. Jag måste fortfarande sova.

Vi diskuterar Trump in absurdum under dagen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Refererar artiklar vi läst, dividerar statistik, människovärde, ångest, filterbubblor. Bannlyser till sist samtalsämnet, i alla fall temporärt, eftersom det kastar ett sådant mörker över, ja, allt. Men vi faller strax tillbaka, det är oundvikligt, det går bara att prata om andra saker en kort stund innan diskussionen glider över. Vi dividerar igen. Analyserar. Jag scrollar på telefonen, läser artiklar, känner varma tårar hota bakom ögonlocken.

02.36. Hemkommen, varmblodig, mjuk av för starka drinkar, för sent. Står i badrummets sterila, 60-wattiga glöd och det är nästintill omöjligt att inte gråta. Sätter mig på min sängkant, i mörkret. Skriver det här.

Jag är i Lissabon.

Slipper det snöoväder som illustrerar mycket av det mörker som cirkulerar. Får istället en tech-konferens som sluter upp bakom orimligheten. Det färgar efter utfallet alla keynotes, intervjuer och paneler. Utgångspunkten verkar vara att ingen här röstar eller skulle ha röstat på sexisten, rasisten, mobbaren Trump. Kanske stämmer det, kanske gör det inte det, men det är i alla fall en lindrande miljö att vara i. Överallt finns smarta, tänkande, reflekterande människor som sakligt och samlat förhåller sina ämnen till denna nya verklighet. Det är 50 000 människor här och det diskuteras i alla forum som ett oönskat utfall, ett nederlag. För mänskligheten, för kvinnor, för framtiden, för minoriteter, för de möjlighetsorienterade. På Centre Stages första dragning för dagen uppmanas publiken att tända ficklamporna på telefonerna höja upp dem i den nedsläckta stadion.

En slags kollektiv sorg att falla in i, en kort stund, innan vi rustar för motstånd.

Food for thought:

You called and I came, stand tall through it all (Japan: den första berättelsen)

Jag vänder mig bort från den blinkande stadsbilden långt nedanför flygplansfönstret och vrider mig istället mot Linn, som sitter bredvid mig. Petar mjukt på hennes arm. Veckar min panna och skrynklar till ögonbrynen, ger ifrån mig en missnöjd liten suck. Hon drar ut ena hörluren och möter sömnigt min blick. Speglar min modfälldhet.

“Jag skulle kunna börja gråta. Alltså, på riktigt” viskar jag. Menar det verkligen. Kanske spelar jetlaggen in i den plötsliga ömtåligheten, eller så är det precis så sorgligt som det just nu känns.

“Jag vet, jag med! Jag tänkte just detsamma” utbrister hon.

Vi har lämnat en skärva av våra hjärtan i Tokyo och avverkar nu sista sträckan hem, är någonstans mellan Köpenhamn och Stockholm. Bon Iver spelar 8 (circle) i mina lurar: gör det hela ännu sorgligare. Det Stockholm som väntar känns kallt. Inte bara vädermässigt, utan också sådär ofrånkomligt verklighetskallt. Den politiska verkligheten, den tickande mailinkorgen och allt där emellan har känts lika långt bort som vår vanliga tidszon, men nu är det åter till jobbmöten och frostiga trottoarer.

Tokyo, Tokyo, Tokyo. Du överträffade alla mina förväntningar. Krossade också mitt hjärta litegrann.


Det var en onsdag i mitten på oktober när vi började resan med att äta tryffeltortellini på Pontus in the Air på Arlanda. Det var en torsdag när vi landade i ett 27-gradigt Tokyo, fortfarande pillandes på jobbmailappen och Slack, inte ännu helt bortkopplade (men det skulle vi straxt komma att bli).

Solen spetsade plötsligt våra oktoberkroppar med D-vitamin och allt var nytt, främmande, spännande. Tunnelbanan spelade jinglar i cirkusmanér och främlingar var leende vänliga hjälpsamma.

Karin Wåhlberg -1

Karin Wåhlberg -2

Karin Wåhlberg -4

Karin Wåhlberg -7

I väntan på att det skulle bli incheckningsdags på vårt Airbnb slängde vi oss över första bästa uteservering. Åt något så exotiskt som pizza, men när man är flyg- och tidszon-disorienterad och det är tjugosju svettiga grader ute är tvekan dödlig.

Karin Wåhlberg -9

Vi hade hyrt en lägenhet i Daikanyama. Ett stillsamt område på gångavstånd från de områden vi kanske hängde mest i: Shibuya, Harajuku och Omote-sando. Daikanyama var fullt av lummiga gator, små dyra butiker, krypin i gränderna och restauranger av olika slag.

När vi väl fått checka in – duscha av oss – byta om – bli presentabla människor igen efter tretton timmars resande, begav vi oss ut i kvällsluften och vandrade på måfå. Dök in i gränder, in i butiker, gick barbenta och utan tjocktröja eller jacka runt i sommarluft. Valde ut en restaurang från vår karta som dessvärre inte hade bord, så vi bokade till morgondagen och letade upp närmsta izakaya (en japansk typ av kvarterskrog). Hittade en tvärsöver från vår lägenhet och gick nedför en smal trappa in i ett krypin med rektangulär bar och ett litet loft. Fick ett bord i hörnet under en radda affischer på japanska rockband.

Karin Wåhlberg -11

Karin Wåhlberg -13

Karin Wåhlberg -16

Vi beställde in allt som lät gott från menyn och drack fruktsake. Jättemycket fruktsake. Med mango och äpple och ingefära och yuzu och jabara och så mer mango. Satt i den inrökta lokalen tills vi luktade som den och tills den var full av folk. Det grillades på borden, skreks Sumimasen till servitörern för att beställa in mer och kocken skrålade från det öppna köket innanför bardelen. Semester. S-e-m-e-s-t-e-r. Verkligheten i att vi var långt långt från vardag och Stockholms alla bekymmer landade varmt och försiktigt, så sakteligen, innanför revbenen.