2017

Tystnaden,
när snön faller över Stockholms gator.

Jag inser att jag längtat, längtat efter att allt grått ska skylas under ett fruset bomullslager. Snön faller, jag faller, turbulent, stilla, både och, om vartannat. Jag njuter av vitklädda trädgrenar, av att i gryningsljus pulsa över torget till tunnelbanan. Hur snön liksom svalt allt.

Tillvaron krymps ned till veckoform, dagsform, timform. Någonstans finns ett lugn, en övertygelse. Men också; tid går så långsamt när den behövs hanteras en timme i taget. Men de bra timmarna, likt snön, sväljer i slutänden alla de andra.

Vi turas om att orka. Tid passerar.

Jag hänger upp lampor, monterar upp bokhyllan, diskar, skruvar ihop en pall, sågar gardinstänger, borrar snett, lyssnar på The XX nya. Sysselsätter timmarna. Har vänner över på middag och vin i min nya lägenhet, var och varannan kväll. Börjar jobba efter en julledighet långt från verkligheten.

Det blir januaris första måndag och jag bokar en resa till Jonas i Italien i början av februari, helgen innan jag fyller tjugosex. Jag frågar vad jag behöver, hans svar är att jag behöver en flygbiljett och en relativt liten prosecco-budget. Det blir en födelsedagspresent till mig själv, en hållpunkt, något som bryter upp tiden. Eller, kanske, snarare något som binder ihop timmarna.

Gott nytt år på er. Jag tror det kan bli något bra av 2017. Vad hoppas ni på?