När maj blir till juni

Eller – fragment som jag inte får ihop till en helhet, som jag inte får ihop till något annat än det här:

Jag drar slentrianmässigt in en låt i min maj-lista på Spotify, in i den som heter: and may came at last. Blir varse att min Spotify på flera olika plan tenderar bli en reflektion av min livstillvaro.

2017 inleddes med en väldigt uppstyrd spelliste-struktur, där listorna fick tydliga teman eller känslor kopplade till sig, och sattes ihop med omsorg. Ordningen på låtarna, beskrivningen, namnet på listan och omslagsbilden var alla alltid noggrant utformade. De var helt enkelt inte ämnade att spelas upp med shuffle. Och utan att lägga för mycket tonvikt vid om just det speglar årets inledning (kanske var det snarare en motvikt) så känns avsaknaden av ordning och linjäritet talande för maj.

Under månadens gång blev maj-listan allt mer ett hopplock av lite vad som helst, som jag lyssnat på och gillat. Det blev likväl en bra spellista, som jag gärna spelat. Liksom det blev en bra månad, som jag kommer minnas med blida ögon. Men också ett oerhört hopplock av känslor, väder och händelser. Som att någon spelade Mix Max med tillvaron (eller i alla fall *mina feelings*) i stort.

Maj. Månaden då snön föll och rhododendronen slog ut. Grenarna som till slut tyngdes mot marken, dignade under grönska och blomster likt juvelbeströdda fingrar.

Maj. Månaden då jag kunde börja gråta av vad som helst. Nyhetsrapporteringen från Manchester när jag läste nyheterna i tunnelbanan på väg till jobbet. Någons blogginlägg. En film om Trump som slumpats upp i Facebook-flödet. Tanken på min egen trötthet. Tanken på hur kär jag är (när det känns så starkt att orden liksom inte räcker till och kroppen ba: no worries, I have tears!!!).

Maj. Månaden då trädkronorna vecklade ut sig och förändrade vyn under Skanstullsbron. I år igen.

Maj. Månaden då vårdcentralsbesök och antibiotikakurer skramlade ihop mina utlägg till fribeloppsnivåer, då immunförsvaret tog en paus och kroppen begärde ledighet! D-vitamin! och vila!

”Men älskling, gråter du?”
Tårarna faller till slut så tätt att vätan tränger igenom hans mörkblå skjorta.
”De bara kom”, snörvlar jag, som om det vore en fullgod förklaring.

Ja. Det blev maj till sist, och nu, till och med juni. Strax kommer halva 2017 ha gått. I början av året gjorde jag en spellista som hette 4380 timmar. I början av året räknade jag tillvaron timme för timme och tänkte att: ett halvår, 4380 timmar, mindre än så kan jag inte ge det. Och nu, tiden som går och timmarna som sedan länge upphört att räknas. Allt större än jag hade kunnat föreställa mig. Mindre än livet kan jag inte ge det.

Jag har visst inte kommit ihåg att lägga till någon låt i listan sedan början av april.

Tänk att det gått mer än 4100 av dessa 4380. Tänk att tiden går, liksom det blir både vår och sommar, år efter år. Vinter efter vinter. Tänk att, tänk att.

Juni-morgon. Den grå himlen hänger tung utanför fönstret men de mörklila syrenerna, de jag pallade här om dagen nere på innergården, slänger sig viktlöst och ostyrigt över kanten på glasvasen. Klockan ringer tidigt, för tidigt för att vara en ledig dag, och jag släpper motvilligt hans varma, mjuka morgonkropp ur min famn. Slumrar in igen i de vita lakanen.

När jag vaknar igen bär trottoarerna spår av regn, men det är likväl juni, så mycket juni att det liksom vibrerar av det i luften, fyller lungorna. Juni, liksom på bristningsgränsen till allt.

Och nu sitter jag i mitt nystädade juni-kök och känner doften av syrén.

Snart har också juni gått.