327. Livet här

Long time no speak, så att säga. Sedan sist jag gjorde något  väsentligt väsen av mig här inne har jag hunnit jobba mina sista nattpass samt sova två dygn i sträck (eventuell överdrift men känns lite så), komma igång med springandet igen efter en trettio plus-gradig sommar och kolla på obscent många filmer, inklusive alla Harry Potter och Pirates of the Caribbean. Har några dagar kvar innan jag återvänder till Stockholm och det känns märkligt, men blir säkert bra. Annat jag gjort är att träffa människor jag tycker om och ta till vara på sommarens sista, svalnande andetag.

Någon kväll för ett tag sedan hade jag bjudit hem mig själv till Emil, innan jag skulle jobba natt. Det slutade med att vi var ett helt gäng bra personer i hans trädgård. Jag hade väl kanske räknat med en enklare kvällsfika och en kopp te, men som vanligt när det gäller Emil finns inget som någonsin blir som en förväntat sig; den här gången anlände vi till en storslagen “kräftskiva med övrigt” som dukades upp i trädgården. Oförutsägbarhet är väl kanske Emils specialitet, men det är ett helt eget kapitel.

Karin Wåhlberg
 
Karin Wåhlberg
 
Karin Wåhlberg
 
Karin Wåhlberg
 
Karin Wåhlberg
 
Karin Wåhlberg

Alex Jossan Linn Olle Jona Emil Jonas Linda Madde och jag var där.

Karin Wåhlberg
 
Karin Wåhlberg
 
Karin Wåhlberg
 
Karin Wåhlberg

Följande onsdag hade jag stämt träff med Alexander och Linn. Vi har känt varandra forever and ever men bor till vardags alla tre i olika städer. I kvällssolen uppdaterade vi därför varandra om rådande sinnesstämningar och måenden, sådant som hänt på sistone och sådant vi planerar eller drömmer om. Livet i allmänhet och vad vi vill med det.

Lite lagom sommar-sentimentala ägnade vi också en längre stund åt att diskutera hur speciellt det är med barndomsvänner. De som fortfarande finns kvar efter tonåren och efter flyttar till främmande städer, om vänskap som håller på distans, överlever förändringar och följer med in i vuxenvärlden. De som vet vem du var och förstår vem du är idag utifrån det, även om det var länge sedan du var den där förra versionen av dig själv. Sådana vänner som liksom inte går att lägga sig till med i efterhand, som inte bara hur som helst går att skaffa nu.

Karin Wåhlberg
 
Karin Wåhlberg
 
Karin Wåhlberg

De är  bra de här två.

Karin Wåhlberg

“Det är ju liksom nån av er man ringer
när det verkligen är nåt”

Karin Wåhlberg
 
Karin Wåhlberg
 
Karin Wåhlberg
 
Karin Wåhlberg
 
Karin Wåhlberg
 
Karin Wåhlberg

Vi tog farväl precis så att vi klarade oss undan regnet. Himlen fullkomligt öppnade sig och jag åkte och hälsade på morfar en stund.

Karin Wåhlberg
 
Karin Wåhlberg

Det kanske märks att jag är lite dagvill (eller “veckoblind”, som Dennis kallade det), men i lördags, skulle jag tro, sms:ade Emil och undrade om jag ville med ut och äta. Sagt och gjort så mötte jag upp honom, Sara och Dennis vid Bagarstugan och åt hamburgare vid strömmen. Vi satt insvepta i filtar och luften i lungorna var mer höstig än somrig, även om det fortfarande var skönt att sitta ute. Jag åt kött för första gången på ett bra tag och det var väl helt-ok-gott men jag kände egentligen att det lika gärna kunde fått vara en vegetarisk burgar-variant.

Jag är väl knappast en regelrätt vegetarian, men lagar i princip enbart vegetariskt hemma och låter köttet vara, med undantag för om det är vad som bjuds eller någon gång ibland när jag äter ute (som nu). Tumregeln är väl att det ska vara väldigt mycket mer undantag än vardag. Dock finns ju så mycket annat gott att äta än kött, så det faller sig i regel ganska naturligt att undvika det.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Detta var den minst skeptiska minen av alla bilder jag tog på Emil.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Eftersom kaffet på jobbet här inte direkt varit något extraordinärt avslutade jag med en stor kopp nybryggt, innan jag än en gång var tvungen att bege mig för ett tiotimmars jobbpass.

Nu har jag som sagt jobbat färdigt här och försöker ägna dagarna åt att ta till vara på allt sådant som inte följer med upp till Stockholm, så som vänner som bor här, skogen och fälten kring huset, min fina lillebror och möjligheten att få sova ut. Det är mycket jag saknar; jag längtar till vårt fina kontor som har fått nytt golv, till mitt rum hemma i lägenheten och till lata lördagseftermiddagar på något av favoritcaféerna. Ser fram emot musei-söndagar, vinkvällar och kollektivlivet, men som alltid känns det jobbigt att lämna och åka ifrån, även om allt sunt förnuft talar om för mig att det kommer vara  skönt när jag väl är hemma och påminner att jag ju egentligen inte vill stanna här.

Translation:

Childhood friends and (perhaps) this year’s last few real summer evenings.

Comments

  1. Daria

    You guys are so pretty and stylish! Love these photos and your blog, it’s real and so inspiring :) x

    1. Karin Wahlberg

      Thank you <3

Leave a comment