335. Gustav III & Emma

Museum, Karin Wahlberg
Museum, Karin Wahlberg
 
Museum, Karin Wahlberg
 
Museum, Karin Wahlberg
 
Museum, Karin Wahlberg
 
Museum, Karin Wahlberg

Det är så mycket som bor i mitt bröst, så många ord som egentligen vill ut. Dagboksinlägg fylls med frustration, sommarens sista svalnande pustar, magont, vakenhet och längtan. Oändliga rader om valresultatet och livliga, färgglada diskussioner om livet, feminism, saknad och jobb florerar på kvällarna runt köksbordet i vår inplastade lilla fyra. Inplastad i och med fasadrenoveringen som pågått i cirka tre månader nu, vilken också är anledningen till att vi alla vaknar innan klockan sju av högljudda maskiner och sitter sömndruckna i pyjamas i samlad trupp ovanpå Annas blommiga säng om morgonarna och yrvaket gnäller över att de ju egentligen inte får väsnas innan klockan åtta. Livet sträcker sig från febriga tårar till glädjeskutt och milstolpar. På hårddisken finns bilder från presentinslagning soligt balkonghäng födelsedagsfirande fina bokcitat och ettårsfirande på kontoret (kan ej förstå att vårt företag har existerat i ett år nu) men det är liksom som att jag inte vet vad jag ska göra med allt sådant längre ellerjagvetinte. Det är som att allting är antingen för oviktigt eller för viktigt och bloggen tar regelbundna andningspauser för att liksom balansera i detta och det känns som att verkligheten ofta rymmer så oerhört mycket mer än vad jag lyckas pränta ned här inne. Med vänliga hälsningar, eder evigt bloggkrisande bloggare.

Bilderna ovan är från ett besök på Gustav III:s Antikmuseum förförra veckan. Jag hade uttryckt en plötslig längtan efter gamla statyer och antika konstverk i stora salar, till många höjda ögonbryn, men Anna fattade grejen. Vi gick på museum och smygtog bilder när museivakten patrullerade i salen intill (jag har aldrig varit bra på att respektera fotoförbud blir liksom lite provocerad och måste fota och även helst bara sätta ned foten litegrann på gräsmattor som ej får beträdas ni vet). Efter röstning, inhandling av nödvändigheter (läs: strumpbyxor) och vilopaus hemma åkte vi till Wagwaks spelning på Bar Brooklyn, stannade till på Sure Baby Yes 6-års-fest intill och var sedan ute och svirade tills alldeles för sent. Var ömtåliga på söndagen och hade sedan en valvaka som snabbt sjönk i stämning och tilltro på mänskligheten i takt med att allas vårt mest avskydda parti klättrade i procent.

Är lite tom på saker att säga om det hela vid det här laget och den trehundrasjuttiotvå ord långa (korta) text jag ilsket hamrade ned måndagen efter valet får stanna i dagboken. Försöker svälja lite ilska till förmån för att vara konstruktiv. Valprocessen må vara över och mandaten utdelade men även om vi inte kan påverka just detta faktum de kommande fyra åren så kan vi fortsätta älska våra nästa, ta hand om varandra, öppna våra famnar, våra hem och vårt samhälle ändå. Försöker tänka att oavsett procentsatserna i riksdagen kan vi i vår vardag fortfarande leva som vi lär och verka för mångfald, jämställdhet och öppenhet och ta ansvar för vår miljö – i de små besluten och i varje möte med en annan människa. Det får inga tretton procent i världen sätta stopp för. OBS för ej enkel grej och nära till hands att mest vara frustrerad och trött på mänskligheten, men hobbyoptimisten i mig som kikar fram ibland (plötsligt händer det) tycker det är värt att försöka med den inställningen i alla fall.

För att avrunda lite muntrare såhär en helt annan måndag, tillåt mig belysa Emmas tal från i förrgår:

Ni kan läsa talet i sin helhet på UN Women bland annat.
Ciao.

Translation:

Antique museums, the Swedish general elections, and a speech by genius Emma Watson on feminism.

Leave a comment