357. Vi är några andra nu

Karin Wåhlberg
DSC_0074

För fyra köksgolv sen fanns inte vi. Inte som vi finns nu. Då var vi besökare i varandras liv, det mörkaste fortfarande inlindat i silkespapper.

För tre köksgolv sen fanns knappt något köksgolv. Det var bara en och en halv kvadratmeter innehållandes ångest staplad på höjden och alla spisplattor kunde inte ens vara påslagna samtidigt. Om jag kisar kan jag se oss skratta, men det mesta är ärligt talat sömnlöst och suddigt i kanterna. Det finns mycket som ingen blir gladare av att komma ihåg.

För två köksgolv sedan var allting större men det var ett hem som aldrig kändes som hemma. Där fanns vi, men det blev aldrig vårt. Det var dock ett köksgolv vi nyttjade. Vi satt skräddare på trasmattan, kröp upp på stolarna med varsin kopp te och dinglade med benen från köksbänkarna, de få timmar vi lyckades vara hemma samtidigt. Nystade i varandras inre, avvecklade försvaren och kände allting för starkt.

Vårt förra köksgolv är nog det som sett mest av allt. Konsekvenserna av de avvecklade försvarsmekanismerna kom ikapp oss.

“Vad gör ni?”
“Sitter. Man har mindre ångest här nere.”
Och så satte du dig också, med ryggen lutad mot kylskåpet.

Golven i vårt förra hem tillhörde överlevare.

Jag har legat gråtandes på sovrumsgolvet mitt i natten. Du tog första bästa tunnelbana för att komma hem och lägga dig bredvid mig eftersom du vet att jag ju aldrig annars gråter. Vi har suttit på hallgolvet med ytterkläderna på och druckit vin ur våra dyraste glas och förbannat människors dålighet. Vi har tröstat varandra och kramat och somnat nära och fuldansat och känt smärtan av att vara de som fortfarande är i livet och skrattat och gjort frukost på sängen och sett alla avsnitt av julkalendern och spelat Taylor Swift på öronbedövande volym. Vi har tagit hand om varandras skrapsår, stukningar, disk och brustna hjärtan.

Jag minns den period jag skulle vara ensam i lägenheten. Det gick inte. Jag klarade ett par dagar innan jag flydde staden, så som den tedde sig utan er.

Sakta men säkert slutade vi känna oss hemma även här. För mycket förflutet satt plötsligt i väggarna. När vi flyttade bar vi kartonger och möbler tills lederna ömmade och armarna blivit fulla av blåmärken. Vi skrubbade varenda millimeter med klorin och såg sen aldrig mer tillbaka.

Translation:

Lives we’ve left behind

Comments

  1. […] Här är något jag skrev för länge sedan om kollektivliv och runtflyttande: Vi är några andra n… […]

  2. Ebba

    Fantastiskt fint

    1. Karin Wahlberg

      Tack!

  3. Cornelia

    Så fint, älskar verkligen hur du skriver, en fråga bara, canon analog kameran är den din och i sådana fall vad tycker du om den? har nämligen kikat på den!

    1. Karin Wahlberg

      Tack! Kameran i mitten är min pappas gamla och den har dessvärre inte fungerat under den tid jag haft den, eftersom det är något fel på frammatningsfunktionen (om jag minns rätt). Men så vitt jag vet har pappa använt den flitigt i sin ungdom så om du hittar en i gott skick så ska den nog vara bra, rent kameramässigt.

  4. sara

    aj vad fint detta är.

    1. Karin Wahlberg

      men tack!!

  5. Linnea

    Detta gick rakt in i hjärtat. Du är så otroligt begåvad.

    1. Karin Wahlberg

      Men tack <3

  6. Flora

    Döfint.

    1. Karin Wahlberg

      <3

Leave a comment