Att mötas

Bild

En mail-slinga: att mötas. En överblommad vår som blev till sensommar, men ändå, till slut. Vi bestämmer söndag, vi bestämmer Vete-Katten. Jag är kissnödig redan när jag kommer dit men glömmer också bort det direkt, dricker tre koppar kaffe i tät följd och tar sporadiska tuggor av en smulig hallongrotta.

Det är alltid speciellt att veta mycket om någon man inte känner och sedan träffa dem. Eller, kanske är det snarare: att känna någon man egentligen inte vet så mycket om. Det, i sig, är förvisso ingen garanti för framgångsrik verklighetsförankring utanför internets semi-anonymitet och skyddande murar, men just den här gången bär jag inte på några tvivel. Istället finns ett okonstlat lugn i varje tystnad mellan tuggorna. Det känns självklart.

Det svåraste är att veta var man ska börja. Det enda som känns pressande är tidsbristen. Hur hinner vi med så mycket som möjligt på en eftermiddag? Trevar lite, som om jag inte vet i vilken ände jag ska börja, det finns ju så mycket jag vill veta, säga, undra, berätta – lära. Svaret: man bara börjar.

Klockan är två och sedan är den halv fem och plötsligt är den sju och så stänger de. Vi yrar ut på trottoaren utanför, kastar blickar omkring oss.
”Vart ska du nu?”
”Jag vet inte riktigt. Du?”
Vi etablerar att vi inte har någon särskild tid eller plats att passa, så vi promenerar. Genom Kungsträdgården, över Skeppsbron och förbi Slussens många avspärrningar och vägvisande linjer. Eftermiddagen blir till kväll och vi hittar ett nytt café att uppehålla oss på.

”Tydligen ska man ses tre gånger för att etablera en vänskap”, informerar Libertin. ”Men detta borde väl räknas som mer än ett tillfälle?”
”Ja att vi hörts innan borde ju räknas som i alla fall en gång, och idag som minst två. Så jag tycker vi kan konstatera att vi officiellt är vänner nu.”

Vi skiljs åt vid Slussen med löften om fortsatt kontakt, från varsin sida Nordsjön.
”Vad skriver vi när vi redan skriver om våra liv då?”
”Du kanske skickar det som inte känns tillräckligt formulerat för att få läggas upp?”
”Och du kanske skickar de där röriga dagboksanteckningarna?”
”Ja. Det är kanske det jag skickar.”

Jag skulle vilja bevara varenda ett av våra samtalsämnen, skriva långt och utförligt om dem. Men då skulle jag nog heller aldrig skriva klart. Och vi pratar också om vikten av att ibland bara få ur sig text. Så jag skriver det här och sedan påbörjar jag ett nytt meddelande på annan plats med eget slut.

Hej, börjar jag. Skönt att komma hem till en lägenhet där växterna överlevt.

Comments

  1. Libertin

    Ja, man bara börjar. Och efter det: en oändlig fortsättning. <3

  2. Emil

    Det här är det finaste blogginlägget jag läst på mycket länge.

Leave a comment