You called and I came, stand tall through it all (Japan: den första berättelsen)

Jag vänder mig bort från den blinkande stadsbilden långt nedanför flygplansfönstret och vrider mig istället mot Linn, som sitter bredvid mig. Petar mjukt på hennes arm. Veckar min panna och skrynklar till ögonbrynen, ger ifrån mig en missnöjd liten suck. Hon drar ut ena hörluren och möter sömnigt min blick. Speglar min modfälldhet.

“Jag skulle kunna börja gråta. Alltså, på riktigt” viskar jag. Menar det verkligen. Kanske spelar jetlaggen in i den plötsliga ömtåligheten, eller så är det precis så sorgligt som det just nu känns.

“Jag vet, jag med! Jag tänkte just detsamma” utbrister hon.

Vi har lämnat en skärva av våra hjärtan i Tokyo och avverkar nu sista sträckan hem, är någonstans mellan Köpenhamn och Stockholm. Bon Iver spelar 8 (circle) i mina lurar: gör det hela ännu sorgligare. Det Stockholm som väntar känns kallt. Inte bara vädermässigt, utan också sådär ofrånkomligt verklighetskallt. Den politiska verkligheten, den tickande mailinkorgen och allt där emellan har känts lika långt bort som vår vanliga tidszon, men nu är det åter till jobbmöten och frostiga trottoarer.

Tokyo, Tokyo, Tokyo. Du överträffade alla mina förväntningar. Krossade också mitt hjärta litegrann.


Det var en onsdag i mitten på oktober när vi började resan med att äta tryffeltortellini på Pontus in the Air på Arlanda. Det var en torsdag när vi landade i ett 27-gradigt Tokyo, fortfarande pillandes på jobbmailappen och Slack, inte ännu helt bortkopplade (men det skulle vi straxt komma att bli).

Solen spetsade plötsligt våra oktoberkroppar med D-vitamin och allt var nytt, främmande, spännande. Tunnelbanan spelade jinglar i cirkusmanér och främlingar var leende vänliga hjälpsamma.

Karin Wåhlberg -1

Karin Wåhlberg -2

Karin Wåhlberg -4

Karin Wåhlberg -7

I väntan på att det skulle bli incheckningsdags på vårt Airbnb slängde vi oss över första bästa uteservering. Åt något så exotiskt som pizza, men när man är flyg- och tidszon-disorienterad och det är tjugosju svettiga grader ute är tvekan dödlig.

Karin Wåhlberg -9

Vi hade hyrt en lägenhet i Daikanyama. Ett stillsamt område på gångavstånd från de områden vi kanske hängde mest i: Shibuya, Harajuku och Omote-sando. Daikanyama var fullt av lummiga gator, små dyra butiker, krypin i gränderna och restauranger av olika slag.

När vi väl fått checka in – duscha av oss – byta om – bli presentabla människor igen efter tretton timmars resande, begav vi oss ut i kvällsluften och vandrade på måfå. Dök in i gränder, in i butiker, gick barbenta och utan tjocktröja eller jacka runt i sommarluft. Valde ut en restaurang från vår karta som dessvärre inte hade bord, så vi bokade till morgondagen och letade upp närmsta izakaya (en japansk typ av kvarterskrog). Hittade en tvärsöver från vår lägenhet och gick nedför en smal trappa in i ett krypin med rektangulär bar och ett litet loft. Fick ett bord i hörnet under en radda affischer på japanska rockband.

Karin Wåhlberg -11

Karin Wåhlberg -13

Karin Wåhlberg -16

Vi beställde in allt som lät gott från menyn och drack fruktsake. Jättemycket fruktsake. Med mango och äpple och ingefära och yuzu och jabara och så mer mango. Satt i den inrökta lokalen tills vi luktade som den och tills den var full av folk. Det grillades på borden, skreks Sumimasen till servitörern för att beställa in mer och kocken skrålade från det öppna köket innanför bardelen. Semester. S-e-m-e-s-t-e-r. Verkligheten i att vi var långt långt från vardag och Stockholms alla bekymmer landade varmt och försiktigt, så sakteligen, innanför revbenen.

Comments

  1. Ellen

    Men åh. Drömmig beskrivning!

  2. linn

    alltsååååååååå! dina ord! tokyo! smäller av

  3. jennifer

    Åh, åh, åh. Älskar ditt sätt att skriva, ditt sätt att berätta. Det känns liksom i magen, i hela kroppen.

Leave a comment