Längtan efter läsning

Har haft något av en läskris på sistone: det känns som om jag inte läst ordentligt på hur länge som helst. Vilket inte är helt sant, förvisso. I och med den här Creative Writing-kursen jag gått under våren så har vi ju haft “assigned readings” och jag har läst så många short stories och dikter och små memoarer att jag tappat räkningen. Men riktig läsro och koncentration nog att sjunka in i en ordentlig tegelsten till bok har fattats mig, och det är ju de där mästerverken i tegelstensform som en blir svältfödd på till sist, om en går för länge utan. Tidsbrist sömnbrist stress och Netflix kan nog också raddas upp som anledningar till uteblivet sträckläsande.

Bokaffärer har, för övrigt, en nästintill magnetisk effekt på mig, framförallt dagar som denna dag varit: lång och utmattande och entonigt grå. Och om jag ska identifiera någonting som jag tenderar “tröstshoppa” (/impuls-shoppa/sista pengarna på kontot-shoppa) så är det nog böcker. Så; längtandes trillade jag idag, på väg hem, in på Pocket Shop i jakt på något att ta mig ur denna läs-svacka och råda bot på tisdags-tristessen.

Plockade på mig två böcker och upptäckte att jag då kom upp i “få en gratis bok”-antal stämplar, så tre stycken fick jag slutligen med mig därifrån. Eftersom jag enbart läst på engelska hittills i år fick det bli några på svenska, nämligen dessa:

Karin Wåhlberg

Ett så starkt ljus och Ett liv för lite låg i Julias bokkasse när jag drack kaffe med henne förra veckan (mer om det snart pga förtjänar ett eget inlägg), då hon precis hade köpt dem för att bota sin läskris, så jag tänkte att det verkade ju lovande också för min del.

Nu klassas kanske inte någon av de här tre böckerna som tegelsten direkt, men en måste ju börja någonstans.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

När jag kom hem (efter världens mest frustrerande mathandling som krävde tre olika matbutiker för att få ihop allt jag behövde köpa – hur svårt ska det vara att ha salladslök i lager?) tog jag i alla fall mitt mörka moln till tisdags-humör och lade mig på sängen och läste fram till middagen. Är nu cirka en fjärdedel igenom Flickvännen. Ej helt såld än men det är behagligt lättvända sidor så, ja. Jag återkommer när jag har något mer att säga om böckerna.

Translation:

Curing Tuesday blues and my recent reading dip with three new books, in Swedish.

360. Min Novellix-fyra

DSC_0482

Det är ju inte precis någon hemlighet att jag älskar böcker, så när Novellix hörde av sig och frågade om jag ville plocka ihop en kvartett åt dem var det ju ett givet Ja. Det blev fyra kvinnliga författare paketerade i en God Jul-ask som passar lika bra som julklapp till någon i ens närhet som till en själv, om man vill ha lite lättsmält jullovsläsning i mellandagarna. Även om jag älskar mina tegelstenar så tycker jag novell-formatet är så himla fint; de kan stoppas i goodiebags eller vara gå bort-present, väger inte tungt att ha i väskan och är lagom långa att läsa under tiden man väntar på något.

Det blev i alla fall fyra favoriter med kanske framförallt Gun-Britt Sundström i täten (geniet bakom Maken och För Lydia) med novellen Början, samt Vad det såg ut som av Helena Von Zweigbergk, Vellumbarnet av Johanna Koljonen och så facknovellen Jiro-ekonomi av Nina Åkestam.

Asken kvalar dessutom in som extrasnäll julklapp, då Novellix för varje såld box kommer att skänka 25 % till till Econefs barnhemsprojekt i Tanzania. Toppen va?

Ni kan köpa asken här!

348. Fiktion

via Pinterest

1, 2

När jag läser flyttar jag in i en annan värld; aldrig annars
är det så enkelt att stänga av mitt eget tänkande och
analyserande, ge min hjärna semester. Kanske är det
därför jag läst tre tjocka böcker på två veckor. Adam
var tolv år gammal och den enda av de tre kompisarna
som överlevde. Kate och Violets mamma lämnar aldrig
sitt rum. Yunior förstör alla sina relationer och här sitter
jag på tunnelbanan och överlever alla deras sorger,
oskadd.

Kulturetablissemanget verkar inte kunna se skillnad på författaren Lena Andersson och karaktären Ester Nilsson. Är inte det ett helt märkligt sätt att se på litteratur?

– För att inte tala om Hugo Rask och andra män. I förlängningen gör det litteraturen helt urvattnad: det kan alltid komma någon enögd jävel och känna igen sig om man skriver om synålar, som Fritjof Nilson Piraten sa för länge sen. Fiktionens makt underkänns, och ”verkligheten”  görs till det enda  facit.
(svt kultur)

En av de saker jag beundrar med Lena Andersson är hennes
orädda ärlighet. Hon vågar skriva om dåliga beslut, ansvar,
känslor för vilka det inte finns någon plats och hoppets fördärv.
Trots att alla så gärna vill slänga sig över henne och tillskriva
henne all fiktion, sätta verkliga namn på fiktiva företeelser och
personer. De säger att Esters brister är hennes brister och glömmer
att Ester inte finns, att Ester är sprungen ur tusen levda liv.

Själv är jag feg när jag skriver.

Jag är rädd för vad som ska tillskrivas mig när det tolkas och
känns igen. Vill varje gång friskriva mig från fiktionen, inleda med
att det inte handlar om dig. Att det inte handlar om mig. Det handlar
om att leva och att överleva och att existera, att tänka och att
känna. Det handlar om oss och om dem men bara i det abstrakta.
Det handlar om fragmenten av allt vi någonsin varit, och dess
egentliga betydelse som del av något större.

Inte ens i dagböcker är vi ärliga. Vi är selektiva. Vi skriver dem 
utifrån hur vi skulle vilja bli ihågkomna om någon hittade dem 
efter vår död.

Jag minns inte vem som sade det, jag vet inte om det stämmer.
Själv har jag alldeles för många sidor där jag citerar Sylvia Plath
och skriver om alltings jävla trasighet för att helt hålla med.
Ibland när jag ser tillbaka kan jag förvisso bli förvånad. Skrev
jag det där? Det taggiga är inlindat i bomullsmjuk prosa med
formuleringar som förtjänar sitt rampljus, men likväl huttrar jag
ju i tjugo minusgrader utan jacka på en övergiven parkering i
december och ingen kan läsa om det och tillskriva mig
sunt förnuft.

Jag har inte skrivit en endaste rad där på evigheter, där i min
tysta, förstående, väl dolda bundsförvant. Kanske är det framförallt
min sorgsna plats. I sådana fall är ju tystnaden något bra, som
ett djupt andetag efter en
kallsup.
Kanske är dess sanningar mindre ömtåliga, kanske är jag.

Något som gör mig glad är att det senaste jag skrivit där är
något fint, som om jag lämnat platsen i någon slags hoppfullhet.
Det är inte ångest på badrumsgolvet. Det är 915 ord om
första gången jag sov hos dig.

“The tubes have stopped running, you know”, I inform you, matter-of-factly.

,

“Would you like a toothbrush?”
I say yes please, if you have one.

och

Closer closer closer closer closer closer closer 
closer until we are entangled, I am in your arms. 

Jag lyfter upp en ny bok. Helt ny, med hårda pärmar och © 2014
på insidan av pärmen. Den luktar papper, den luktar sanning,
fiktion och hjärtslag. Jag skall vårda den ömt och läsa den
noggrannt, vika taxöron och markera mina favoritstycken. Min
verklighet vävs in i någon annans fiktion, dess fiktion kan
representera en sanning jag förstår och kanske kan mina sanningar
vara någon annans flykt från verkligheten. Kanske spelar det inte
någon roll, vad som är vad, om orden får oss att känna,

att kippa efter andan.

Translation:

Something or other about the escape into fiction, honesty in writing and the role of reality.

346. Tågläsning

Karin Wåhlberg

Jag har fallit in i en å ena sidan behaglig läslunk men som samtidigt innebär en farlig tillvaro för det som kallas dygnsrytm, då klockan blir halv två på natten alldeles för fort. Det är skönt att ha en bra bok till hands eftersom jag då efter jobbet eller på väg till/från knappt vill se åt en skärm men är boken för bra så blir det också lätt lite för sena kvällar (nätter).

Sitter nu på tåget mot Norrköping för en långhelg, halva där och sedan resten i Göteborg, och läste precis ut Curtis Sittenfelds Sisterland. Måste alltid få smälta färdiglästa böcker lite men, alltså, få personer författar så väl de där inblickarna i andras liv som Curtis Sittenfeld. Hennes berättelser bärs på ett imponerande sätt upp mer av huvudkaraktärernas mänsklighet och personlighet och detta i relation till det liv de lever och de miljöer och omständigheter de befinner sig i, snarare än att drivas framåt av en extern dramatik eller kretsa kring The Great Adventure. Presidentskapet i hennes American Wife och den påstådda övernaturliga kopplingen mellan och hos tvillingarna Vi och Kate i Sisterland, exempelvis, blir båda sekundära inslag jämfört med vilka och hur karaktärerna faktiskt är, vilka beslut de fattar och hur de hanterar sina relationer och människorna de har kring sig. Det på många sätt vardagliga blir det som lyckas uppsluka en och Sittenfeld har en förmåga att formulera det till synes mest triviala så precist att det inte blir svårt att greppa signifikansen hos den person det berör.

Liksom Sittenfelds bokomslag (som definitivt inte kvalar in bland min bokhyllas främsta…) kan nog många uppleva beskrivningen på baksidan som något missvisande; som nämnt är inte tvillingarnas “förmågor” det som utgör bokens kärna eller det främsta med den, så förväntar man sig något slags övernaturligt äventyr är det nog inte rätt bok. Just Sisterland är enligt mig inte hennes främsta verk, men för den som vill ha mer av Sittenfelds livsskildringar och gillar den typen av berättande; it’s a good read.

(ps. okej började skriva på detta för elva timmar sedan och sitter alltså inte på tåget längre men ja, ni hajar)

Translation:

A book I’ve read and a train journey to my home town.