219. Strange things happen in these woods

Strange things ships
Balloon Escape
Strange things in these woods 2

Strange things happen in these woods

Print Shop

Vet inte om det kan kallas jullov när en förmodas vara vuxen och allt det där, men har i alla fall som nämnt varit hemma hos mamma och pappa nu i jul, och då passat på att leka lite i skogen. Sjösatt skepp, blåst ballonger, svävat barfota på en ranglig gammal brygga och sådant där. Idag åker jag tillbaka till Stockholm och vardagen igen, vardagen bortom heldagar i pyjamas, sällskapsspelkvällar med föräldrarna, hemvändarkaffe med gamla vänner, måndagsvin på Brasseriet, syskonkramar, tittande i fotoalbum hemma hos morfar och löprundor i skogen, med isig luft i lungorna och leriga stigar under fötterna. Nog att det är fint att komma hem (bort? hit?), men nu ropar mina ben efter grusiga Stockholmstrottoarer, kontorskaffe och bokläsning på tunnelbanan. Alla bra människor som också de återvänt till Stockholm, att få jobba på riktigt och på plats, inte bara över Skype, och att få flytta in hos allra finaste Mika en liten sväng.

099. We can’t go on afraid forever. I know it ain’t gonna last, all our lives rushing into the past.

DSC_0074

2013 inleddes med bekännelser och sanningar
i en iskall bils mörker och
detta
skulle kanske bli året vi fick rätsida på allt.

Sommaren inleds med vin och dans och examen och nätter och
detta
är kanske sommaren jag läser anna karenina i hängmattan,
inte snubblar på regnblöta rötter i skogen,
tillåter mig att falla för dig och
låter hösten vara ett oskrivet blad.

Eller vem vet.

Jag kramar dig hejdå och
lagar kikärtsbiffar i köket som om
det inte var något särskilt med det men
detta
är inte okomplicerat.

Oddsen säger att jag kommer
falla
men inte för någon utan bara nedför ett stup
läsa
men inte tolstoj utan bara mellan raderna i mitt eget huvud.
Att jag kommer snubbla på rötter och
skriva femton olika versioner av höst
innan det ens hunnit bli andra juni för
detta
är ju livet.

DSC_0052

096. “Words never mean what we want them to mean”

laura1

Tjugofyrasju-dagarna på Sveavägen Trettiofyra
och de här trapphusen
och den här hetsen
är snart slut

“Det kommer bli en omställning” förvarnar mamma
och jag säger att jag vet
“Så börja förbereda dig på det redan nu”
och jag säger att jag ska

Hon menar väl (jag vet)
och hon menar någonting annat egentligen (jag vet)

laura2

Du säger “nu tror du att jag ljuger igen!”,
men förstår du inte,
att jag tror ju på allt du säger (jämt).
Och då måste man vara försiktig
med att hålla med,
för när du inser att alla dina ord
blir mina absoluta sanningar,
kan vad som helst hända.

laura3

Darriga händer och vi
självdiagnostiserar,
man kan ju bli hypokondriker av mindre.

Det börjar med
stress
och jag tänker att jahaja
det låter rimligt.

Energin räcker aldrig hela dagen nu för tiden
och sist jag kunde andas var på en gräsmatta i Humlan
i solen, bortom verkligheten.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga,
tänkte tyst mer än högt men
jag kunde andas och syre gör ibland mer för en människa
än alla svar i världen

Jag hade vänt mig om och börjat springa men
landade i solen i Humlan och
om mina tankar bara kunde bli ord någon gång
skulle det här kanske inte behöva vara så himla svårt.

laura4

(Läser färdigt Everything Is Illuminated, bygger utställning, somnar senare än jag borde och vaknar ändå långt innan klockan ringer, dricker kaffe, monterar ned en utställning, tänker hela hela tiden, funderar på framtiden, tillbringar för många timmar med för många människor på för få kvadratmeter men nu är det bara en vecka kvar av min tid på Berghs, ja vad händer nu vem vet?)

alla bilder från Laura Makabresku