Emotional states

Nedåt ↘︎

En torsdag. Jag har gråtit tre gånger innan klockan ens slagit lunch. Det känns som om hela jag har skoskav: ångesten har legat som en molande, pickande bieffekt i veckor nu. Jag ringer till mamma och vi pratar i femtiotre minuter, jag mest snörvlandes fram genom upplevd omöjlighet.

Väl på kontoret sätter jag mig i hörnet: stoppar i hörlurarna, äter en Piggelin och hoppas att mascaran i alla fall ger något slags skydd mot regntunga ögonlock.

Karin Wåhlberg

Karin Wåhlberg

Karin Wåhlberg

Uppåt ↗︎

“Men här kan vi ju inte stå!”

Jag och Martina blinkar mot varandra, sneglar ned på våra bubblande glas. Tittar ut mot publikhavet och känner hur det springer i kroppen. Tio sekunder senare har vi tömt i oss cavan så fort att kolsyran liksom spritter i blodet och vi lämnar ölområdet för att trycka oss in i till Eva och Jeppson långt in i folkmassan. Vid något tillfälle ansluter också Karin, och så dansar vi till Years & Years som om det inte finns någon morgondag (eller, i alla fall som om det inte finns någon annan spelning värd att gå på, någonsin).

Jag är på Popaganda med mina kollegor, nästan alla trettio-nånting stycken. Vi fick biljetter i sommarpresent innan semestern. Det är augustis kanske varmaste kväll, värmen klibbar mot mina bara ben och det enda jag ångrar är att jag tagit med mig en jacka. Gräsmattehäng, happy hour-bubbel, food trucks, skymning. Marina som smetar på glitter på mina ögonlock.

När FKA Twigs har stängt fredagen är vi sju stycken som släntrar bort till Trädgården. Inne i Röda Rummet dansar vi till dundrande rnb tills svetten rinner och luftfuktigheten trängt igenom kläderna. Borta vid pingisbordet gör vi skrik-fnissande försök att få in hela skaran i fotobåset. Det känns som om jag skrattar åt något ungefär var femtonde sekund. Strax efter midnatt kräver dock kroppen efter en lång dag sin sömn och jag tar en taxi hem.

På lördagen möter jag upp John och åker in till slutet av Frances. Vi såsar i gräset, kollar på konstsim, köar länge för att köpa halloumiburgare till tonerna av [ingenting] och dricker öl till Amanda Bergman. När Crystal Fighters går på vill jag, efter ett gäng ganska försiktiga spelningar, få d-a-n-s-a. Jag studsar på stället, väntar otåligt på att de andra i sällskapet ska dricka upp, ska bli danspepp. När inget av detta händer tar jag saken i egna händer:

“Nähepp. Då får jag väl dansa själv då!”

Och så marscherar jag iväg och gör just det.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Framåt →

Söndag. Det är som om regnet sköljer med sig mörkret. Det grå ligger som en monoton dimma över Bondegatan. Ändå är folk ute på trottoarerna, tar sig fram med ett icke-skyndande lugn. Det finns en slags frid i de bleka moln som smetats ut över himlen.

Jag och Anna möter upp Linn och Julia på Pom & Flora. Beställer in allt som låter gott och så äter vi frukost och dricker kaffe resten av dagen. Gör listor, ritar med kritor, googlar, diskuterar och bokar boenden för olika stopp under vår Japan-resa senare i höst. Vi ska äta ramen, sjunga karaoke, bada i onsens, vandra i bergen, beundra höstlöven, besöka museum och myllra runt i en främmande värld där vi inte kan ett enda tecken.

Det kommer bli fantastiskt.

25

Det är lördag den sjätte februari och det är dagen innan min tjugofemte födelsedag. Eftersom färre episka äventyr tenderar äga rum på söndagar är dock större delen av firandet förlagt till just denna gråmilda lördag. Anna och jag fyller år med en veckas mellanrum (hon fyller tjugosex på alla hjärtans dag – idag) så vi samlar därför våra Julior för en efterlängtad brunch på Berns Asiatiska.

“Jag är jättehungrig nu”, säger jag på väg dit, mer nöjt än något annat.

“Jag önskar jag vore ännu hungrigare”, säger Anna.

“Ta inget man lika gärna kan äta hemma,” uppmanar Julia, “prioritera“.

Berns Karin Wåhlberg
Berns Karin Wåhlberg
Berns Karin Wåhlberg
Berns Karin Wåhlberg
Berns Karin Wåhlberg

På Berns finns fyra olika buffébord. Ett med sushi, ett med varma asiatiska rätter, ett med kalla asiatiska rätter och så efterrättsbordet. Även om det sistnämnda är något utöver det vanliga, så är sushin det tveklöst bästa. Jag kan liksom komma på mig själv med att, under dagarna som följer, sakna den?

Till dricker vi mimosas och bellinis och kaffe och försöker reda ut hur mycket folk fyrtio personer egentligen är och hur vi ska lyckas få plats med så många i vår lägenhet senare.

När kvällen väl kommer är lägenheten pyntad med gulddraperier, hundratals glowsticks framplockade och välkomstshotsen uppdukade. Vi fyrar av ett par mer eller mindre stela poser framför guldraperiet och drar igång spellistan som fortfarande är nyktert välkurerad tack vare Sofie.

Karin Wåhlberg-1
Karin Wåhlberg-2

Någon gång efter midnatt tar Jonatan ansvar för min kamera, som inte rörts innan dess, och fyller kvickt två minneskort med suddiga och neonlysande bilder fulla av kärlek, bubbelexplosioner och yviga rörelser. Det är kanske inte mycket som kommer framkallas i posterstorlek och ramas in, men alla kramiga kompisar i mer eller mindre avancerade glowsticks-kreationer gör mig alldeles varm i kroppen.

Vi får in ett fyrtiotal peppiga personer i lägenheten och folk har med sig flaska efter flaska med cava och prosecco, så korkarna flyger och det poppas presentconfetti och äts snacks och panikdansas till Taylor Swift (ända tills Sofie utbrister: “OM NI SPELAR EN ENDA TAYLOR SWIFT-LÅT TILL GÅR JAG HÄRIFRÅN”). Presentblommor trängs i alla behållare vi hittar som kan fungera som vaser.

Karin Wåhlberg-6

Strax efter tolvslaget petar vi också in (sedan tidigare på dagen förberedda) pizzor i ugnen, och bjuder på nygräddade slices med smältande ost + serverar lite väl lime:iga mojitos till alla. Bra knep för att en fest ska fortsätta hela natten, för övrigt. Eller i alla fall till halv fem.

Också gnuggistatueringarna flödar och folk täcker både sig själva och andra. Här nedan exempelvis har Julia attack-tatuerat ett blomsterknippe på Isabella.

Karin Wåhlberg-4
Karin Wåhlberg-5
Karin Wåhlberg-7
Karin Wåhlberg-8

Bilden ovan är tagen cirka tjugo sekunder innan halva flaskan sprutar ut över mig och soffan, vilket Julia förevigar. Nån som vet om man vågar tvätta 100% siden på snällaste programmet i tvättmaskinen även om alla symboler på tvättråds-lappen är överstrukna? Handtvätt är kanske bättre.

Japp det har gått en vecka näpp byxdressen har inte tvättats än :))))

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg-3

All in all en sådan rolig kväll.

Karin Wåhlberg

Dagen efter hittar vi spår av våra guldglittriga draperier runtom i Midsommarkransen. Antar att folk fastnat och fått med sig på väg till tunnelbanan sen?

Söndagen, som är min faktiska födelsedag, går i lite lugnare tempo. Anna och jag vaknar upp till en rätt icke-piffig lägenhet och äter varsin nygräddad Picard-croissant innan vi kommer på att det är en bättre idé att äta frukost någon annanstans. Vi gör oss en smula mer respektabla och promenerar bort till Ett Skafferi för kaffe, frukost och många glas vatten. Det är plusgrader och vattenpölar ute. Solen skiner, fåglarna visslar och om en kisar är det lätt att inbilla sig att våren otåligt försöker tränga sig på redan nu.

Resten av dagen ägnas sedan åt exotiska saker så som städning och powernaps, för att sedan avrundas med en riktig succé i form av hämtpizza från Tellus.

Och med allt detta så har ens sista år med förmånliga ungdomsrabatter inletts. Ska se till att åka massa sista minuten-tåg och gå på Dramaten och alla andra roliga grejer där man kan tänkas tjäna på att inte ha fyllt 26.

En privilegierad vardag och världens allmänna tillstånd

Vet ni vad, istället för att kasta blicken oräkneliga veckor bakåt tänkte jag att vi skulle kika på vad jag gjort så sent som idag, onsdag. Ok? Bra! (Även om jag helt tappar riktning i slutet av inlägget, nåväl, nu är ni förvarnade.) Började dagen med jobb hemifrån. Satt i telefon med Skatteverket och Bolagsverket, pillade med grejer i Illustrator och synkade filer. Inte de mest spännande sysslorna, men sådant måste ju göras det med.

Sedan, som bonus, stod vår hyresvärd utanför dörren vid 9-snåret, utan förvarning. Fortfarande iförd pyjamas, trollrufsigt hår och skärmtids-glasögon upskjutna på huvudet öppnade jag lite stelt dörren och släppte in honom och en herre från Stockholms stad som mer eller mindre avrådde oss från att använda vår spis pga tydligen antik.

“Ja, det är ju ett lite problematiskt råd” sa jag, något syrligt, och kastade blickar på soppåsen och disken en önskade att en tagit itu med innan detta lilla hembesök.

Sen försvann de båda ganska snabbt och jag återgick till mitt kallnande kaffe. Såhär såg i alla fall hemmakontoret ut. Kan meddela att:

  1. Jag matchade ärligt talat inte kaffekoppen med blomstern och kudden med flit.
  2. Soffbordet står i vanliga fall inte riktigt sådär nära soffan. Det hör mer till min oergonomiska arbetsposition.

Karin Wåhlberg

Vid 12-snåret promenerade jag till tunnelbanan och begav mig in till Söder för att möta upp resten av företaget för vinlunch på Nytorget 6. Det var lite av en special occasion, men berättar mer om det nästa vecka. 

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Jag åt en mäktig svamp-carbonara med oändliga mängder ost. Mmmm.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Vi satt där ett bra tag och lät tiden gå, och pratade både jobb och vardagligheter.

Karin Wåhlberg

Sedan vid tre någon gång skiljdes vi åt och mycket längre än så blev inte min arbetsdag. Inte en av mina tyngre eftermiddagar så att säga. Jag passade på att uträtta ett par ärenden på stan samt prova glasögon för tusende gången utan att kunna bestämma mig, tills klockan slog 17 och jag mötte upp Anna vid Centralen.

Tillsammans begav vi oss mot Público, dit jag blivit bjuden på lanseringsfest för Microsofts Lumia 950 och Lumia 950 XL. Väl där bjöds vi på sydamerikansk plockmat och drinkar. Jag var egentligen fortfarande ganska mätt efter mega-carbonaran, men det var så himla gott att det var oundvikligt att plocka. Så drack vi salta margaritas och fick höra om de nya produkterna, enhetsoberoende operativsystem och uppdaterad teknologi. Dessutom höll Julia Skott en liten inspirationsdragning om kreativitet och produktivitet, himla härlig person att lyssna till. Gillar peppiga kvinnor!

Karin Wåhlberg

Nå, ursäkta ISO 1600 men man hade inte precis satsat på fotovänlig belysning.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Mot slutet av kvällen var jag och Anna givetvis framme och testade lite gadgets. Vi utvärderade exempelvis Candy Crush på de nya telefonerna. Sen öppnade jag nyhetsapplikationen på en av dem och hamnade genast på en artikel om alltings elände och föll åter in i det missmod som verkar prägla hela vår nutid.

Jag konsumerar så sinnessjukt mycket nyheter nu för tiden, och då inte så mycket av den lättsmälta klick-sorten. Nej, långa New York Times-analyser, djuplodande reportage om alltings sakförhållande, The Guardians granskning av högerextremism och andra artiklar på tusentals tecken om politiska svårigheter och lidande människor på flykt undan våld och förtryck. SVT Nyheter-appen plingar minst en gång i timmen. Vet inte om jag blir något klokare av det. Hemma om kvällarna över middagsbordet vrider och vänder jag och Anna på allt vi intagit under dagen. Vid dagens slut är en helt matt. Weltschmerz, sa Julia, och jag tror hon har rätt.

Nåväl. Jag pratade länge, länge med Linn i telefon igår (alltid en livsuppmuntran), och vi diskuterade vad man kan göra i det lilla. Små steg i vardagen som verkar för ett lite varmare, mjukare samhälle.  För det finns väl inte så många andra ställen en kan börja på, än i det lilla? Ett par bekanta till mig, Emma och Tobias, har exempelvis använt sina färdigheter till att skapa Welcome App för att sammankoppla flyktingar med lokalbefolkning på ett enkelt sätt. Och för ett par veckor sedan, innan jag och Anna flyttade från Fridhemsplan, hade vi ett par från Eritrea över på middag via Invitationsdepartementet, ett annat bra initiativ. Små, små steg. Kanske är det sådant en får försöka se till när helhetsbilden är såhär dyster?

Ja, ni får ursäkta att det här inlägget nu innehåller både event-drinkar och ångest över världsproblem i ett. Kanske är det osmakligt, eller bara mänskligt.

För att avrunda dagen: resten av kvällen, fram tills ganska nyss (00.15 närmare bestämt), har jag i alla fall ägnat åt att skriva ihop en uppsats som ska in på fredag. Och imorgon har jag en tågbiljett till Örebro där jag ska ägna två dagar åt att pussa på min 10 månader gamla systerdotter. Det sistnämnda är bra medicin mot mycken livsleda i alla fall.

Translation:

About my Wednesday.

Olle + Linn

Jo, jag vet. Det är inte mycket på gång här inne just nu, och inte har jag några världsomseglingar att skylla det på heller. Det enda jag kan säga är att det är Oktober och tid är en bristvara utan dess like. Varje obloggad dag sås också ett litet frö av tvivel; vad har jag ens den här platsen till, fyller den någon funktion längre? Kanske är det för att skrivkursen tar alla mina ord, höstkvällarna allt fotovänligt ljus och verkligheten alla långsamma frukostar och sinnenas förmåga att hitta mirakel i lövklädda trottoarer. Dessutom behöver jag rensa hårddisken. Min dator gnäller och klagar som ett övertrött barn när jag försöker tvinga in fler bilder och öppna tunga program.

Nåväl. Nu ska ni i alla fall få se på något riktigt fint. Första helgen i oktober gifte sig ju min fina Linn, och jag hade den stora äran att vara bestgirl och därmed få dela hela dagen med henne, Olle, och Olles bestman Kalle.

Jag lät kameran ligga och fotade bara med mobilen under dagen; det kändes så himla lyxigt att bara vara där och inte tänka på dokumentationen. Dessutom var det duktiga Karin Lundin som var anlitad som bröllopsfotograf, och henne har jag fullt förtroende för, så kände mig inte ett dugg orolig över förevigandet.

OlleLinn1
OlleLinn2
OlleLinn3

Vid kvart över åtta på morgonen är jag framme hos Linn. Hon är nästan färdigfixad redan när jag kommer – har varit vaken sedan klockan sex och grejat. Hennes klänning är en paljettbeströdd dröm som faller tungt ned mot marken.

OlleLinn4
Bröllop Karin Lundin

Vid tio-tiden kommer Josefin, som är gift med Kalle som är bestman, och som ni kanske minns från det här inlägget är ett geni vad gäller blomsterbinderier. Hon har blombuketterna och korsagerna och en höstig krans till Linns hår med sig. Klipp klipp så har hon kapat en bit murgröna från en krukväxt i lägenheten för att sömlöst täcka en liten skarv efter att vi hjälpts åt att fästa slöjan. Hon har öga för detaljer, den kvinnan.

OlleLinn6

I en lägenhet ett par gator bort håller Kalle och Olle på att göra sig i ordning. Vid halv elva ungefär möts vi alla upp för att påbörja fotograferingen.

OlleLinn7
OlleLinn8
OlleLinn9
OlleLinn10
OlleLinn11
OlleLinn12

Sån himla dröm. Efter några bilder i parken utanför deras lägenhet sätter vi oss i bilarna och far bort till det industriområde där Olle (eller ja, hans företag Crazy Pictures) har kontor, för att fota i en öde industrilokal. Det är samma område som vi var vid på Linns möhippa, men en annan lokal denna gång.

OlleLinn13
OlleLinn14
OlleLinn15

Ljuset löper in geom de stora fönstren och färgen på väggarna flagnar försiktigt.

OlleLinn16
OlleLinn17
OlleLinn18
OlleLinn19
OlleLinn20
OlleLinn21

Allt känns glatt och högtidligt och andäktigt och hela tiden en smula fnissigt och ganska overkligt.

OlleLinn22

Jag älskar älskar älskar bilden här ovan på Linn.

OlleLinn23
OlleLinn24
OlleLinn25
OlleLinn26
OlleLinn27
OlleLinn28

Låt mig komplettera med ett gäng småbrusiga i förbifarten fotograferade mobilbilder <3

Kalle som filmar och Josefin som fixar med kransen

Linn i full paus-style och Kalle

Linn, Karin som fotade och så jag.

Olle Linn

Och så Kalle och jag när vi väntar på att få köra fram till kyrkan.

Efter att ha intagit så mycket lunch som nerver tillåter sittandes finklädda utomhus på en trave lastpallar på parkeringen i ett annars öde industriområde sätter vi oss åter i bilarna, och tar sikte på kyrkan där vigseln ska hållas. Sen ringer kyrkklockorna och portarna slås upp.

OlleLinn29
OlleLinn30
OlleLinn31

Olle och Linns kompis Gustaf, som är musiker, har skrivit ingångsmarschen (och utgångsmarschen) specifikt för dem. Olle & Linn heter den givetvis. Det går rysningar genom hela kroppen och jag får blinka tillbaka känslorna redan i gången på väg in.

OlleLinn32
OlleLinn33
OlleLinn34

Och så blir de herr och fru till folkets jubel!

OlleLinn35

Efter vigselakten får Linn mikrofonen av musikerna och Olle hasplar ur sig “din rackare!”, antagligen osäker på hur han ska lyckas hålla tårarna tillbaka när Linn tar ton. Till och med när hennes mamma frågat rakt ut har Linn förnekat att hon tänkt sjunga något, men i smyg planerat att göra just detta.

OlleLinn36

Det är andlöst vackert, förstås.

OlleLinn37
OlleLinn38
OlleLinn39
OlleLinn40
OlleLinn41

Stort himla hurra!!!!!!!!

OlleLinn42
OlleLinn43

Så blir det kramkalas och det dricks kaffe och äts bullar och hurras och hejas utanför kyrkan. Festen ska sedan äga rum en bit bort och Olle och Linn har därför spelat in en podcast som delas ut till alla gäster, att lyssna på under bilresan dit. De berättar om sig själva och varandra och om det som åks förbi utanför bilfönstret och atmosfären i bilen blir varm och mjuk.

Eller okej, min bilresa blir mer som sådan att min bukett välter konstant och på golvet vid passagerarsätet bildads en sjö. Tillslut får jag både ratta och växla med buketten i handen = inte helt lätt. Men nåväl.

OlleLinn44

Gästerna far till festlokalen och bjuds på kantarellsoppa och något slags hembakat knäcke till förätt och minglar runt i höstsolen. Jag, Kalle, brudparet, fotograf-Karin och så Hannes och Albin som skulle filma lite beger oss istället in i djupaste trollskogen för att fotografera lite mer.

OlleLinn45
OlleLinn46
OlleLinn47
OlleLinn48
OlleLinn49
OlleLinn50

Temporärt ombyte till skogsdojjorna.

OlleLinn51

Om det inte var obeskrivligt drömskt redan innan så är det verkligen det nu. Allt är alldeles stilla. Det enda som hörs såhär djupt inne i skogen är knarrande träd, pickande hackspettar och våra egna klingande skratt som sveper mellan trädstammarna.

Bröllop Karin Lundin

Alltså, hur fina är de inte?

OlleLinn53

Vi kikar på några mobilbilder igen också!


 

Olle Linn

Kallar den här bilden: en person som jobbar med film gifter sig.

OlleLinn54
OlleLinn55
OlleLinn56

Tillsist är det ju dock faktiskt dags för middag och F-E-S-T!

OlleLinn57
OlleLinn58
OlleLinn59

Vi bjuds på höstbuffé där alla råvaror kommer från gårdar runtomkring. På borden ligger förresten också häften som jag layoutat och designat om kvällarna veckorna innan, utifrån det råmaterial som värdparet tagit fram. Fullt med bilder, texter om gästerna och en massa gottigt om brudparet.

OlleLinn60

En instagram-vy på dukningen:

Olle Linn dukning

Och så är det tal! Filmer! Spex! Vi skrattar och jublar och snyftar oss igenom huvudrätt och efterrätt och kaffe-påtårer.

OlleLinn61
OlleLinn62
OlleLinn63

Minglar lite mellan varven också.

OlleLinn64
OlleLinn65
OlleLinn66

Lisa, Olles syster, och hennes man Viktor (som också jobbar med Olle) är värdpar, och de har gjort ett sådant strålande jobb med att rodda allting. Och Viktor som är regissör till yrket har skapat fullkomlig magi med allt videomaterial från Linns & Olles uppväxt som han samlat in från föräldraparen. Alla vi gäster skrattar antingen så vi gråter eller får fullkomlig gåshud.

OlleLinn67
OlleLinn68
OlleLinn69
OlleLinn70
OlleLinn71
OlleLinn72
OlleLinn73
OlleLinn74
OlleLinn75
OlleLinn76
OlleLinn77
OlleLinn78
OlleLinn79
OlleLinn80

Efter tårta, kaffe- och godispauser och ännu fler framträdanden och tal följer vi ljusslingegångarna ut genom mörkret ned till tältet. Där dansar brudparet en vals till livemusik.

OlleLinn81


(gif)

Efter vilket det exploderar ut i ett dansgolv som heter duga.

OlleLinn82
OlleLinn83

Vi växlar mellan att dansa oss svettiga i tältet, äta godis inomhus, sitta och prata och att äta grillad hemgjord korv med bröd och kryddig salsa som serveras på uteplatsen, upplysta av dinglande lampslingor under trädkronorna. När klockan är två kanske tre och jag är alldeles färdigdansad och brudparet har lämnat festen, beger jag mig hemåt.

.

Dagen efter är det brunch och presentöppning hemma hos Linns föräldrar, med familjemedlemmar och närmsta vännerna. Sån himla fin (och god) avslutning.

 

Tack hej slut på oändlig bröllopsrapportering. Kom ihåg nu att alla bilder som inte är mobilbilder är tagna av duktiga Karin Lundin!

Translation:

Pics from my best friend Linn’s wedding to Olle. I had the honour of being her bestgirl, and the entire day was beyond dreamy. All non-mobile photos taken by Karin Lundin.