351. Tio frågor

Jennifer nominerade mig att svara på 10 frågor och sedan skicka vidare 10 nya frågor, så here goes:

Karin Wåhlberg

1. Vilket är ditt första minne?
Jag tycker det är svårt att vara säker på vad en verkligen kommer ihåg och vad en snarare minns utifrån att någon berättat om eller visat kort på det, men en sak som jag ändå kan återkalla tydligt från mina första år är när jag och mamma leker läsleken. När jag var 2-3 år gammal lärde mamma mig att läsa; jag tror metoden var hämtad från någon bok om pedagogik och tidigt lärande som hon blivit tipsad om. I alla fall bestod läsleken av att hon höll upp lappar med ord på i stor röd text; jag stod ivrigt på min säng och efter att jag läst ordet på lappen som hon höll upp fick jag hoppa från sängen till en sådan där liten inomhus-studsmatta som vi hade. Sedan upp på sängen igen, läsa nästa ord, hoppa igen, haha. Det var min favoritlek; uppenbarligen var jag inte ett särskilt svårroat barn.

2. Hur såg du ut för exakt ett år sedan?
Enligt photobooth var jag rätt glad och för det mesta klädd i olika varianter av svart, med rufsiga, trassliga vinterlockar som då var ett oklippt år kortare än nu.

Karin 2013

3. När hade du hjärtklappning senast?
I början av veckan; träffade på en person som jag inte riktigt var beredd på, heh.

4. Vad ser du fram emot just nu?
Jul, icke-orginellt nog. Känner mig lite november-gnällig, jobbar långa dagar och är trött på det ruggiga grå. Ser därför fram emot att få sätta mig på ett tåg söderut och bara ligga i soffan framför brasan hemma hos mamma och pappa och läsa böcker – och inte svara på mail, sms eller facebookmeddelanden på flera dagar. Lägga tusenbitarspussel med min storasyster till doften av nybakat, saffran och kanel med en massa tända ljus precis överallt.

5. Vad gör du om fem år?
Jag driver tillsammans med mina kollegor fortfarande IKI IKE, som vid det laget också inkluderar ett par dotterbolag. Vi har flyttat till ett större kontor och kanske anställt ett par stycken som fulländar teamet men är fortfarande flexibla nog att ta en veckas miljöombyte och arbeta från ett livligt New York-café eller någon liten italiensk kuststad om andan skulle falla på. Jag har bytt andrahandskontrakten och Stockholms eviga runtflyttande mot en liten bostadsrätt och vaknar varje morgon bredvid någon som gör det svårt att vilja gå ur sängen. Dessutom skulle jag lobba för att alla de jag gillar bäst ska bo inom gångavstånd och sedan regelbundet ha allihopa över på brunch och långa vinmiddagar. Jag kommer också ha hunnit bli moster (iiiiihhhhh), det blir jag redan nu i slutet av januari, och vem vet, kanske vid det laget också faster? Är rätt pepp på fem år fram i tiden, kan vi snabbspola?

6. Vilken är din värsta ovana?
Värsta vet jag inte men typiskt dåliga vanor är väl att jag ofta väntar till absolut sista dagen med att betala räkningarna, gillar att äta frukost till middag samt tenderar pilla sönder mina naglar tills det gör ont när jag läser eller kollar på något spännande.

7. Din sista måltid om du får välja helt fritt?
Har i skrivande stund ätit både middag och godis så är alldeles för mätt för att komma på något särskilt som känns lockande och som jag skulle vilja lägga mitt sista intag av föda på. Men en frukostbuffé kanske? Älskar ju frukost.

8. Berätta tre saker vi inte vet om dig!

Fountaindale Fliers 2001

  • När jag gick i fyran var jag med i skollaget i friidrott och reppade Fountaindale Elementary School i någon form av ‘junior olympics’. Kan tyvärr inte minnas att jag skulle ha vunnit något och är osäker på vad bilden till höger ens är för gren men jaja. Tioåriga Karin var jäkligt snabb ska ni veta.
  • När jag var liten-liten hade jag världens korkskruvar, sedan mellan kanske åldrarna 9-13 var mitt hår rakt och efter det blev det lockigt igen. Hår kan vara så knäppt.
  • I mitt liv har jag flyttat 10 gånger och bott i 5 olika städer i 3 olika länder.

9. Vad är du rädd för?
Har så himla svårt för äckliga, närgångna fåglar. Tänk typ duvor och gäss.

10. Vem skulle spela dig i filmen om ditt liv?
Alltså, skulle ju behöva någon som först kan porträttera en envis, obstinat liten unge med overachiever-tendenser och crazy-hår så då känns ju Emma Watson som redan visat vad hon gått för med Hermione som ett rimligt alternativ. En äldre version av mig skulle gärna få spelas av Allison Janney pga hon är otroligt smart, snabbtänkt och härligt sarkastisk (och lång hon också). En sån vill man ju bli porträtterad av, lätt. Skulle nog antagligen spelas av någon lite mindre…elegant dock, haha, men en kan ju hoppas.

Och tio nya frågor att svara på, för den som så önskar, i kommentarsfältet eller på egen blogg:

1. Vad är det sista du gör innan du går och lägger dig?
2. Vilken serie eller film kan du se om och om igen?
3. Vad är det mest minnesvärda som inträffat under 2014?
4. Vad gör du om fem år?
5. Vilket karaktärsdrag är din största tillgång?
6. Vad skulle du vilja vara expert på?
7. Vad heter du i mellannamn?
8. Vilken stad vill du besöka härnäst?
9. Ett citat du gillar och varför?
10. Vad längtar du efter?

Translation:

Jennifer nominated me to answer ten questions and then pass on ten new ones.

073. Torsdag

hur såg du ut för ett år sedan?

ettårsedan

såhär (och som profilbilden till höger ungefär). detta var lite senare i april kanske men ändå. ljuvliga vår.

vilket är ditt mest använda ord denna vecka?
alltså. tror jag säger och skriver det till folk jämt, inleder nog nästan alla mina meningar med det. eller så säger jag det som enda ord, i frustration dårå: “ALLTSÅ!”

har du någon fobi?
kan man ha framtidsfobi? lite läskigt i alla fall.

vad är det godaste du har ätit hittills i veckan?
champinjonsoppa från le violon dingue. himmel alltså, bästa lunchstället som finns. jag och jonas sitter på uppdateringsknappen på deras facebooksida varje dag vid 11-snåret och väntar på att de ska tala om vilka dagens soppor är.

vad är det finaste någon har sagt till dig idag?
det var ganska fint att på tre ord få serverat vad jag ska göra härnäst med mitt liv

när kände du dig riktigt nöjd med dig själv senast?
vet inte om det var så mycket “nöjd med mig själv” just som så, men vi hade ett kundmöte igår som gick riktigt bra så då kände jag mig väl nöjd rent allmänt.

vad tror du kommer bli roligast i helgen?
är så pepp för jag åker till bjärka på lördag, hela familjen + mina syskons respektive kommer vara där. får jag lite vårsol på det så kommer det bli idyll och så får jag ju åka tåg också, det gillar jag.

vilken är din pepplåt för tillfället?
beror väl på vad man menar med pepp men lyssnar på denna bland annat när jag går fort i vårsolen och blir glad så: alt-J – Something Good

vad har du sysselsatt dig med då du har haft dötid i veckan?
vet inte om jag haft så mycket dötid. på tunnelbanan till och från skolan har jag läst. på kvällarna sitter jag med julia och anna i köket och dricker te och pratar om livet. har jag haft ‘dötid’ om dagarna så har jag druckit kaffe och försökt reda ut den här himla slutuppgiften i prototyping-kursen. så ja, om det sistnämnda räknas så är det jag gjort väl att skriva väldigt mycket om knepiga grejer.

har du gjort/kommer du göra något i veckan som du inte gjort förr?
hm, ja vi byggde i tisdags en dansmatta av aluminiumfolie som man kopplade via sladdar och MaKeyMaKey till datorn, för att genom kod programmera den så att man kunde få hela klassen (digitalt) att sjunga Daft Punks Harder, Better, Faster, Stronger i stämmor när man dansade på den. det gör man ju inte jämt.

vad oroar du dig för?
alltså, det skulle nästan vara att jag blir oroad över att jag känner mig relativt icke-oroad och lugn (okaraktäristiskt lugn) trots att allting är så oklart och att jag inte riktigt vet vad jag ska göra efter examen.

vem är den kändaste personen du har sett på senaste tiden?
vet inte. ingen? är sämst på att känna igen kända personer (går ofta omkring i min egen lilla värld tror jag) + har inte rört mig så mycket utanför berghs på sistone (haha)

vad har varit mest förvirrande på senaste tiden?
haha. livet. att veta vad man känner. och vad man tänker och vad man vill egentligen.

hur ser dina senast tagna webcam-bilder ut?’
eh, ser löjligt trött ut på dem, måste sluta ta webcam-bilder vid oklara tillfällen eller börja sova tror jag. fräsch_tjej_91

Bild 2013-03-04 kl. 11.21
Bild 2013-03-15 kl. 19.28
Bild 2013-03-01 kl. 15.07 #3

har veckan varit bra än så länge?
jadå, fast lite långsam och seg. den började väldigt bra sedan blev den lite intetsägande men i helgen tror jag som sagt det blir bra igen. i tisdags gick jag runt och tänkte att det var helg snart.

lista från sandra.

059. Svaren

Jag skrev svar på nästan alla era frågor när jag var i London för ett par veckor sedan. Om nätterna, när Annie somnat men jag inte kunde. För att rummet var varmt och kvavt, för att jag inte kunde sluta tänka på allt möjligt, för att jag var i London och det var konstigt, för att jag är jag och jag blir ofta ganska dålig på det här med sömn, för att jag hellre skriver eller läser om nätterna istället för att sova. Sedan svarade jag aldrig riktigt klart och så gick tiden. Nu har jag gått tillbaka och putsat till svaren lite. Man blir lätt ganska svammlig sådär mitt i natten, man tänker som sagt så himla mycket. Men här i alla fall, svar. Ja men varsågoda för det extremt jag-centrerade inlägg detta nu råkade bli…


DSC_0003

Vad har du för planer/drömmar/önskningar när du tagit din examen från Berghs?

Ta hand om dig!

Jaa du. Som någon slags röd tråd genom mitt liv råder någon slags evig oklarhet på den här fronten. Sedan gymnasiet har jag på något vis levt ett år i taget, och varje vår  börjat stressa upp mig inför hösten och vad jag ska göra då. Nu är det ju lite speciellt, nu är det ju tanken att man ska börja jobba just med det man utbildat sig till. Någon slags färdig, i alla fall för tillfället. Vilket är läskigt och spännande på samma gång. Som alltid mynnar min filtreringsprocess ut i att jag hittar fler och fler saker jag inte vill göra snarare än att det blir tydligt vad jag vill göra, och det ska erkännas att det ibland verkar både olockande och oöverstigligt att lämna Berghs-bubblan. Men det talas om att spendera sommaren i Berlin, praktisera eller utforska möjligheterna till startup. Det talas om roliga projekt med klasskamrater som skulle kunna bli verklighet, som skulle kunna bli något riktigt bra, och ju mer jag ser av branschen, tankesättet och strukturerna desto mer lockad blir jag av att just starta eget. Känns ju naivt kanske på ett sätt, men det här med korta beslutsled och en uppdaterad kreativ process som inte alltid finns på stora företag låter så himla fint många gånger. Ibland vill jag jobba med service design. Ibland vill jag jobba på en vettig interaktiv eller digital byrå, ibland med digital utveckling hos ett intressant varumärke. Ibland vill jag jobba med tech och koncept. Med affärsutveckling och innovation. Jag vill absolut inte sitta på någon klassisk reklambyrå som trycker ut printannonser hejvilt eller bara spelar in reklamfilmer; jag vill jobba med interaktiv kommunikation på så sätt att man öppnar upp för ömsesidigt värdeskapande dialog snarare än att trycka ut budskap inifrån och ut. Jag älskar de sammanhang där man jobbar med interaktiv konst, det blir så fantastiskt många gånger när tech möter art. Jag ändrar mig som ni hör nästan hela tiden, och i någon slags idealvärld skulle jag väl få syssla med lite av varje och allt på samma gång. Ska man drömma långsiktigt och stort så skulle ju Google Creative Labs ju inte vara helt fel. Fatta att bara få innovera hela dagarna, experimentera, utforska framtiden, skapa snygga, genomtänkta, smarta saker och tjänster – omgiven av genier på världens coolaste vuxenlekplats. Alltså, drömmen.

DSC_0085

Kan du inte berätta lite om London? Hur du tog dig dit och fick jobb och boende och allt sånt. Har själv drömmar om London och befinner mig i den tiden då man ska göra upp planer om vad som komma ska efter studenten

Jag flyttade dit som au pair 2009, och sedan jobbade jag jäkligt hårt. Inte för att jag på något sätt hade det som sedan komma skulle som målbild, utan bara för att jag har någon slags felprogrammering (haha) tror jag, där jag bara besitter ett måste göra allt lite bättre än jag ens egentligen kan-läge. Vet inte varför det känns viktigt att uttrycka att jag jobbat hårt; kanske för att jag stött på så många “vilken tur du haft” eller “du har så lätt för dig!” genom åren, vilket säkert har viss sanning i sig men som också känns väldigt nedvärderande gentemot allt slit man lagt ned.

Den någorlunda korta varianten är: tog studenten ett år tidigt, flyttade dit som au pair när jag var 18 (i september) och började i januari jobba extra på dagarna (hos en annan familj) när alla tre au pair-kidsen gick heldagar i skolan. I maj började jag jobba extra på SAS Customer Relations istället; det var i samband med vulkanutbrottet på Island och de drunknade i ‘claims’ från resenärer som ville ha ersättning. I två månader satt jag mellan nio och fjorton om dagarna och gick nitiskt igenom skrynkliga kvitton, datum, bokningar och brev. Räknade och svarade och rapporterade. Vid fjorton åkte jag hem och hämtade au pair-kidsen i skolan och jobbade fram tills kvällen någon gång. När au pair-året var slut åkte jag till Sverige över sommaren, men kände mig inte redo att flytta hem. Jag hade kommit in på ett universitet på Manhattan i New York, men det blev inget med det eftersom det var så himlanshimlans svindyrt. Tänkte att; jag kanske kunde vara kvar som au pair ett tag till och plugga lite kurser vid sidan av, jobba lite extra på SAS när det behövdes och sådant, tills jag listade ut vad jag ville göra härnäst. Var halvpepp på det. Då ringde marknadschefen för SAS UK, Ireland & Iceland-region och erbjöd mig heltidsjobb det kommande året, som Business Analyst, då deras dåvarande skulle vara mammaledig. Jag var vid tillfället 19 och utöver gymnasiet egentligen helt outbildad för en sådan roll. Men något med min egen envishet, min chefs helt knäppa förtroende och överygelse om att jag var rätt person och en bra ‘handover‘ innan föregående business analyst gick på mammaledighet gjorde att det gick, och i slutet av året skötte jag fulla rollen på egen hand för hela regionen. Jag hade egentligen erbjudande om att förlänga tjänsten till november, men jag längtade hem och ville börja plugga. Lägenhet i London är relativt enkelt att fixa om man är sjukt snabb, har jobb och därmed referens, samt någon att dela med (det är dyrt).

Vet egentligen inte vad sensmoralen i storyn här är, men; vill du till London, flytta. Du kan börja i någon enkel ände, som au pair. Då har du bostad och jobb under tiden du lär känna staden. Eller, flytta rakt in i äventyret, om du till skillnad från mig är en person som inte önskar ha en utstakad plan hela tiden. Var beredd att jobba hårt så kan du uppnå precis vad du vill, oavsett vilken väg du väljer (slut på klyscha). =)

DSC_0019

Men åh, va hände med din bokblogg egentligen? Du läser ju så himla mycket och känns som en människa med bra smak i allt. Kan du inte ge lite boktips och sånt? :)

Åh tack =) Ja, vad hände, jag vet inte riktigt. Vill man kika i arkivet för bokbloggen kan man göra det HÄR. Eller kika in hos en av mina finaste vänner som skriver om böcker HÄR. Jag får själv så himla många lästips genom henne, så jag kan tveklöst gå i god för hennes goda smak. Annars kan man följa mig på Instagram (caryw) och se lite av vad jag läser där. Ska försöka göra inlägg om böcker lite oftare helt enkelt! Senaste boken jag läste ut var The Seven Sisters av Margaret Drabble, och nu läser jag The Little Friend av Donna Tartt. Är så sjukt pepp på att Marisha Pessl äntligen släpper en ny bok i sommar: Night Film. Om den är i närheten av hennes första (Special Topics of Calamity Physics) så kommer den tveklöst bli en ny favorit.

Om jag minns rätt skrev du att du hade bott i Kalifornien när du var yngre och det gjorde mig lite nyfiken på vad du gjorde innan London, Bergh osv. Vad pluggade du? Vad hade du för intressen som tonåring? Vad hade du för framtidsplaner?

Tycker jättemycket om din blogg, har följt den ett bra tag nu. Och ditt hår är fantastiskt! Kram!

Tusen tack <3 Oj. Vilken ände börjar man i? Vet inte om du vill ha ett relativt sakligt svar eller ett mer…filosofiskt. Började svara på detta i mitt huvud men insåg snart att jag mest lät som ett CV. Just Kalifornien råkade det vara som så att min vän Anna flyttade dit med sin familj när vi var i gymnasieåldern. Vårterminen i tvåan pluggade jag kurserna i lite egen takt, så att jag skulle kunna åka iväg och bo hos henne ett par månader. Vissa kurser läste jag klart lite snabbare i förväg, Fysik A & Matte D läste jag på distans när jag var iväg (och skrev nationella proven när jag kom hem), och typ… Kemi B läste jag i trean istället. Nämnvärt är att jag gick på Kunskapsgymnasiet där allt material var tillgängligt online och upplägget ganska flexibelt så länge man tog eget ansvar, så man blev mindre beroende av lärarledda lektioner om man bara hade lite disciplin – därför var detta möjligt.

Angående intressen så var det faktiskt hos Anna i Kalifornien som jag första gången plockade upp en systemkamera, och första gången jag verkligen kände att jag hittade något som kunde få bli min grej. Som jag kunde bli bra på. Jag kände väl att visst, jag kan kanske “en hel del, rent allmänt” som i “lite av varje”, men det fanns aldrig någonting som var mitt. Som man var någons första tanke gällande; jo men fråga Karin, det där är hennes område. Det där satt nog mycket i mitt huvud, men fotograferandet blev oerhört värdefullt och viktigt. Cheesy cheesy kanske, aja.

Som kanske framgick läste jag Natur på gymnasiet; jättemycket matte, nördiga fördjupningskurser i typ biologi och kemi och en del programmering. Jag var stensäker på att jag skulle ta studenten och sedan plugga vidare till läkare. Punkt. Inte så mycket för att jag verkligen drömde om just det, men det kändes väl lite som det man skulle göra om man gick natur och hade bra betyg. Egentligen hade jag ingenting jag visste säkert att jag ville. Det var läskigt, och antagligen anledningen till att jag försökte tvinga mig in på olika spår, övertala mig själv. Det var (och är) en sak att behöva kämpa och jobba hårt för att uppnå saker, men i vilken ände skulle man börja om man inte ens hade ett mål? Inte ens hade en dröm? När det var dags att ta studenten hade jag inte skrivit högskoleprovet, jag hade inte sökt en enda utbildning och jag var så extremt skoltrött. Det enda jag visste säkert var att jag var tvungen att göra något annat, vara någon annanstans. Det råkade bli London.

Några bloggar som du gillar supermycket, som kanske inte alla vet om? 

Fina Sara på Wilderness. Hennes blogg är en av mina favoriter; när jag har ont om tid och kanske läser tio inlägg om dagen av triljoner uppdateringar, så alltid hennes. Är dålig på att kommentera (dumt av mig) men går alltid in.

Natalie. En riktig ordkonstnär och så skriver hon alltid så himla äkta. En mycket fin person rent allmänt.

A. Skriver också så himla fint. Det är något så vackert med riktigt ärliga och välförfattade bloggar.

Annette. Uppdaterar inte så ofta, så egentligen följer jag henne kanske mest på Instagram, men när hon väl uppdaterar är det alltid fantastiskt och värt väntan.

DSC_0085 2

Hur får du allting att gå ihop? Det jag menar är att du verkar, trots den enorma stressen som du hela tiden verkar utsättas för, hinna med att läsa, passa barn, fota och till och med blogga. Beundrar det verkligen!

Men känns det inte om att världen ibland bara ska falla ner över dig och som att du inte har någon kontroll över det överhuvudtaget? Och om/när det gör det, vad gör du då för att få det att gå över?

Din blogg är för övrigt väldigt fin, ta hand om dig!

Det går tills det inte går längre. Krasst uttryckt så klarar jag rätt mycket, rätt länge. När det väl tar stopp är det oftast desto längra att falla och slutar kanske inte alltid på bästa sätt. För orken tar ju slut, precis som du skriver: ibland faller världen ner över en och det känns som att man inte har någon kontroll överhuvudtaget. Jag brukar orka ganska länge, men januari och början av februari har varit ganska brutala. Och någonstans i det som inte skrivs här är det såklart saker som blir lidande; man sover ibland nästan inga timmar alls, man avbokar vänner utanför skolan och slutar svara på sms, man glömmer bort saker, man ringer aldrig hem till sin familj, man slutar fota och med andra saker man tycker om, man kommer hem efter midnatt, man träffar knappt ens de man delar lägenhet med och känslan när man inte haft ledig helg på en och en halv månad är ganska utmattande… Men är man uppbokad konstant så eh, ja, hinner man heller knappt känna efter. Lite så. Just barnpassningen kan bli något av en avkoppling dock, snarare än ett krav. Föräldrarna är ganska flexibla med vilka dagar jag hämtar från vecka till vecka, och det kan bli några timmars andrum där jag måste fokusera på något helt annat än skola och sådant, även om jag ofta efter jobbet på kvällen åkt tillbaka till skolan. Sedan kan jag känna lite som så att det ju inte tjänar något till att bryta ihop eller “sluta orka”. Om jag skulle krypa ihop på sängen och gråta en skvätt så har jag fortfarande lika mycket att göra efteråt, bara att jag slösat bort en halvtimme. Haha jag hör ju själv att det kanske låter hårt resonerat när man sätter det i skrift, men så känns det oftast. Då är det lika bra att bara bita ihop, göra det som måste göras och sedan kunna stryka en punkt från att göra-listan. En punkt i taget. Just det: jag skriver förresten många listor. Många många listor i mina moleskine-block och kalendern. Det hjälper en att få överblick och beta av alla måsten, och mitt listskrivande är något av ett stående skämt bland mina klasskamrater…kan bli väldigt exalterad över detta med listskrivande, ni anar inte.

bukowski

Jag har följt med här ett tag nu och detta är fortfarande lätt min favoritblogg, beundrar verkligen dig för hur du får allt att gå ihop med skola, jobb och fritidssaker!

Vill gärna ha lästips, både bloggar och böcker, spelar ingen roll om det är på svenska eller engelska! Puss!

Bloggar, ja se ovan (Sara, Natalie, A, Annette), och såklart Bea, Julia, Sofia, Sandra, Nina och Julia.

Och allmänt bra böcker utan någon slags uttänkt rangordning, gammalt som nyläst: To Kill A Mockingbird – Harper Lee, The Secret History – Donna Tartt, Special Topics of Calamity Physics – Marisha Pessl, Spelreglerna – Jonas Karlsson, A summer birdcage – Margaret Drabble, Old School – Tobias Wolff, Bonjour Tristesse – Francoise Sagan, Franny & Zooey – J.D. Salinger, Gone Girl – Gillian Flynn, Perks of Being a Wallflower – Stephen Chbosky, Prep – Curtis Sittenfeld osv. osv. osv. (tror jag ska sluta nu)

DSC_0055

Hur visste du att det var Berghs du ville gå på? Och hur visste du att det var det som du ville hålla på med? Och sen så frågar jag, likt de andra, gjorde du någonting innan? Jag ska söka in till antingen Berghs eller Beckmans, men jag har så lite tidigare erfarenhet, tänker på om jag inte kan leva upp till tempot eller kraven!

Jättefin blogg, förresten!

Tusen tack! Ja du, som jag velat runt innan jag hittade rätt, det skulle kunna bli en mindre roman känns det som ibland. Men det var nog inom kommunikationsbranschen jag för första gången kände att alla mina spretiga intressen kunde, inte bara kombineras, utan även mynna ut i något som kändes rimligt och roligt att försörja sig på och arbeta med. Angående vad jag vill hålla på med och att veta det: hjälp, det ändras fortfarande kontinuerligt och det känns hur läskigt som helst att nästa steg är att verkligen klura ut det. Börja arbeta på riktigt med det. Vara “klar”, “färdigutbildad”. Men att veta Berghs handlade nog väldigt mycket om magkänsla, det kändes rätt.

Sen, visst, jag har ju gjort en del innan. Inte så mycket som vissa såklart, som har både kandidater och masters och massvis med arbetslivserfarenhet, men kanske mer än andra som relativt nyss tagit studenten. Jag gick ju ut skolan ett år tidigt, så har ju hunnit med en smula mer än kanske en del andra som är 22. Jag har jobbat på SAS marknadsavdelning, läst Reklam&PR ett år på SU, bott utomlands och aktivt tagit tillvara på mina intressen och fotograferat inte bara för min egen skull utan även på olika uppdrag. Men, lägg inte för mycket vikt vid vad det står på pappret att du kan. De som kollar ansökningarna är vettiga och jag har genom åren (nu lät jag hittepå-gammal, jag vet) landat en hel massa saker som verkligen inte kom ur något slags diplom eller intyg. Det de flesta har gemensamt, oavsett ålder och tidigare erfarenhet är att de är motiverade, intresserade, smarta och mogna, och det tar sig olika uttryck hos olika i klassen. Alla är inte för den skull bäst på allt, kan allt, eller orkar allt utan man lär sig oerhört mycket och får energi av varandra. På vissa linjer är folk yngre, i just min klass finns både yngst på skolan och äldst, så det är ett väldigt brett spann. Det handlar lika mycket om din potential, din personlighet, ditt tankesätt och dina upplevelser som ditt CV.

Slutligen, att leva upp till tempot och kraven. Man måste vara motiverad ja, men oroa dig inte för mycket i förväg. Glöm inte bort att när man väl kommit in och satt igång så har man i regel också roligt, och då orkar och vill man. Dessutom kommer du inte sitta själv och förväntas producera mirakel utifrån det du kan här och nu. Du är där för att lära dig, och det lite i taget. Jag hade själv megapanik över att jag inte skulle kunna leverera den där beryktade Berghs-briljansen men det är en skola, inte ett jobb, och man inser ganska snart att alla andra som börjar är lika skraja som en själv där första tiden.

DSC_0009

jag vill ju så gärna gå på berghs. hur mycket tid lade du på dina arbetsprover? hade du någon bransherfarenhet sedan innan? hade du pluggat liknande innan? osv osv. kanske kan du berätta lite om hur det är?

Vad jag gjorde innan kan läsas lite om i föregående svar. Arbetsproverna, ja, jag minns nästan inte. 1-2 månader kanske, med betoning på att det inte var alls någon effektiv tid i början. Det var ju sista veckorna innan deadline man verkligen satt med dem, man hade ju ett annat liv och andra deadlines under tiden. Vissa i min klass panikgjorde dem på några veckor eller ett par dagar, andra var nog ganska strukturerade och genomtänkta. Mitt personliga brev skrev jag i feberyra kvällen innan och samma dag som jag skickade in, och jag minns verkligen inte vad jag skrev. Vill inte heller kolla, alltså, vill inte ALLS kolla på mina arbetsprover, haha. Att lägga längre tid på något sådant här kan kanske kännas värre, och då går man nog mindre på magkänsla, och det känns lätt som att inget inget tillsist är gott nog när man stirrat på det i en halv evighet. Men det är nog väldigt personligt.

Hur det är att gå på Berghs varierar extremt mycket, skulle jag tro, mellan olika linjer. Jag inbillar mig att de tvååriga utbildningarna, av naturliga skäl, många gånger har ett lite lugnare tempo än de ettåriga. Det är ett heltidsliv, man börjar säga hem om skolan och hemmet där man bor blir bara ens “andra skola” snarare än att skolan skulle vara ens andra hem. Man har roligt. Väldigt, väldigt roligt. Man sliter. Man prioriterar bort väldigt, väldigt mycket annat. Man sitter kvar tills security kommer vid midnatt. Ibland för att man måste, ibland för att man vill, ibland för att man inte pallar gå till tunnelbanan och åka hem. Man sitter inte alltid kvar sent, dock. Det måste sägas. Och jag tror det lätt blir en slags hets där prestation ska mätas i timmar nedlagda, timmar tillbringade på skolan eller i sena kvällar. Det finns både fördelar och nackdelar, som med alla skolor, som med alla företag där det finns tradition, beslutsled och bestämmelser. Det viktigaste att prioritera och aktivt lägga energi på är att se till att man har en god stämning i klassen, där man hjälper varandra, samarbetar och har högt i tak. Man måste regelbundet göra sådant  man kanske tycker är läskigt, men det är extremt utvecklande och egentligen är hela upplevelsen nog ganska obeskrivlig. Men det är nog likväl en av de bästa saker jag tagit mig an.


 

kram på er.

033. Underneath, I can feel your hands, drowning the ghosts i carry

3

 

 

1 2 3 4 5 6 7

Istället för att fortsätta älta hur mycket det är just nu, så kan jag berätta att det ändå finns något fint i att bosätta sig i en av sofforna i caféet fram till midnatt med en fin klasskamrat på andra sidan bordet. Något fint i misär och skrattattacker om vartannat, i att åka hem efter midnatt på en måndag läsandes Gone Girl och med The Shins i öronen. Och istället för att älta min tidsbrist, så kan vi tillämpa lite crowd-sourcing här inne; ni kan ställa frågor eller bara berätta något fint, så sammanställer jag det sedan och ger er svar på sådant ni undrar. Kanske om Berghs, som nyligen släppte sina arbetsprover. Om London och att flytta långt, om att läsa böcker, om känslor, om Stockholm, om morgonrutiner eller något helt annat. Fråga fritt så kan vi bygga på det.