Treat Yo Self

Igår när jag gick från jobbet kände jag mig GRÅ av väder och förkylning och långa kontorsdagar, så jag kvistade in på & Other Stories “bara för att titta på visuellt tilltalande saker som glädjer hjärnan”, som jag skrev till Anna, och inte egentligen för att konsumera något. Men så råkade det följa med ett par saker hem ändå. Jag väljer dock att se det som presenter till mig själv i 25-årssyfte, och lite sånt får en väl kosta på?

Ja, jag fyllde ju 25 i söndags förresten! Men, mer om det i nästa inlägg.

Hur som helst så blev det en liten boxig väska i svart mocka med gulddetaljer och glitter på, som jag varit förbi och klämt på flera gånger tidigare. Stardust heter modellen, bara en sån sak. Den är inte helt praktisk i sin storlek kanske (får exempelvis inte ned min nuvarande plånbok i den) men SÅ FIN JU?

Glitter | & Other Stories

Med i kassen följde också en marinblå, välskräddad tröja i tjockt tyg med korta vida ärmar och ett slags vitt geometriskt mönster av halva halvmåne-formationer på (så flummig förklaring, men ni får blunda och visualisera, för det blir ingen vettig bild i detta vintermörker). Samt ett par enkla guldringar till öronen.

BEYONCÉ

Väl hemma från jobbet köpte sedan jag, Anna och Julia dessutom en varsin Beyoncé-biljett till i sommar. PEPPEN. Stod krökt över datorn med jacka och mössa fortfarande på och oroade mig för att förköpsbiljetterna skulle hunnit ta slut, men hurra, vi hann! Min plånbok blänger lite surt på mig nu efter snabba beslut, men resten av kroppen bubblar exalterat och nöjt.

Genialiska Formation har för övrigt gått på repeat i mina hörlurar hela dagen idag på kontoret (och nu, fortfarande). Om ni mot förmodan missat, in och lyssna, och inte minst se på videon, förstås:

BEYONCÉ

Vill man nörda ned sig lite extra kan man läsa tolkningar bakom varje rad i låten här. Queen B for life.

 

Sthlm skyline för mina fötter, en till av alla andra nätter

När Julia fyllde 25 i våras fick hon bland annat en konsertbiljett till Markus Krunegård av mig, Anna och Julia (vårt strålande sällskap inräknat). Då kändes det som att det var evigheter bort, men ett tu tre så har ju hela våren och sommaren plötsligt flutit förbi och i onsdags var det dags. Vi inledde kvällen med drinkar, öl och tapas på El Clasico, ett litet krypin på Skånegatan. Pratade ikapp om semesteranekdoter, skvaller från barbenta Stockholms-nätter och annat som hänt sedan sist.

Karin Wåhlberg

25-åringen

Karin Wåhlberg

Efter avnjuten middag promenerade vi längs med ljumma Södermalms-gator bort till Mosebacketerrassen, där Krunis skulle spela med en av stans bästa utsikter som backdrop. Peppade på känslofylld fuldans och Norrköpings-nostalgi klämde vi in oss i mitten av folkmassan och tillsammans med en emotionell artist och en emotionell publik sjöng-jubel-dansade vi oss genom hela spelningen.

Markus Krunegård

(gif)

Markus Krunegård

(gif)

Efteråt blev Markus inropad om och om igen. Efter femhundra extra sjungningar av refrängen på Askan är den bästa jorden var det väl rätt orimligt att han skulle komma ut igen, ändå vill ingen riktigt gå hem. Tillsist står vi där, hela publiken, och sjunger på Stjärnfallet framför en tom scen. Sakta men säkert börjar hela skaran till slut vandra mot utgången, dock utan att sången upphör. Ljusslingorna löper över terrassen och stadsljusen nedanför höjden lyser upp natten; den melankoliska allsången ekar mellan husen. Rätt så magisk sommarkväll ändå.

Translation:

Back in March we got Julia concert tickets for her birthday. The actual gig felt ages away then, but on Wednesday it had arrived, all of a sudden. We danced and shout-sang, squeezed into the middle of the crowd, with one of Stockholm’s best views as backdrop as the emotional crowd enjoyed the outdoor gig and one of the last (probably) summer-y nights of the year. Afterwards, the crowd just wouldn’t stop singing, and even as people were leaving they kept singing, melancholic tunes ringing out through the night.

Solvarma klippor och vardagsrumskonserter

Det är söndag. I ordets alla bemärkelser. Koffeinbrist, klaustrofobi, konsekvenser. Våra huvuden är tunga men det är inte utan att jag måste fnittra till med jämna mellanrum. Ibland är det den enda rätta reaktionen på saker och ting. Anna och jag beger oss till Kristinebergsklipporna och det är som att sjunka in en parallell värld, en värld som är allt annat än söndag. Vi sitter på berget och äter glass. Här är allting vältempererat. Vattnet svalkande men inte kallt. Luften varm men ändå mild. Vi trampar vatten och flyter omkring länge bland vågorna som orsakas av förbipasserande båtar och vattenskotrar.

Karin Wåhlberg

På kvällen tar vi oss bort till Östermalm. I ett vardagsrum på Karlavägen hålls en spelning med hemlig akt. Det visar sig vara först Louise Lemón och sedan Loney Dear som ska spela. Principen survival of the fittest verkar vara det som tillämpas när det kommer till att få en bra sittplats dock, så till slut hämtar Anna och jag fram varsin tron till stol (extrahög, extramjuk) och slår oss ned på för att sedan nöjt blicka ut över lägenheten, förvisso längst bak men med ohindrat synfält. Hej, ursäkta får vi plats här? funkade inget vidare. Det bjuds också på iskalla, syrliga drinkar, vilka visar sig vara den ultimata återställaren. Det + råsaft som vi inhandlat på vägen. Sorry not sorry.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Det är tredje gången jag ser Loney Dear, även om det varit lite av en slump de senaste två gångerna. Första gången var 2008 i ett litet festivaltält. Det var fyllt till bredden med folk som flydde regnet och vi satt skräddare på trasmattor på marken. Scenen var täckt av ljusslingor och hela publiken oo:ade stämmor till hans Loney, Noir-album så vackert att en fick gåshud. Andra gången var faktiskt på Bjärka. Jag kom dit en helg och så hade han en konsert i rotundan bara sådär, så himla fint och knäppt? Det är rummet på den här bilden. Alla stearinljus runt kupolen var tända och akustiken drömsk, i det säkert tio-femton meter höga rummet.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Efteråt klev vi barbenta ut i Stockholmskvällen och frös inte ett dugg. Ett bättre avslut på veckan hade knappast kunnat efterfrågats.

Translation:

It’s Sunday, in every aspect of the word. But we take care of it in the best possible way. First, we lay on sun warm cliffs eating ice cream and go for swims in the ocean. Then, we go to a gig in a living room on Östermalm, and drink fresh, ice cold drinks which prove to be the best way to recover. Couldn’t have asked for a better way to end the week.

Way Out West, torsdag

Radioskugga vilar över Slottsskogen. Genom knagglig sms-kontakt och halv-levererade Facebook-konversationer hittar vi varandra. Äter churros i gräset, dricker öl i solen. Susanne Sundfør ropar: to anyone who’s heartbroken! Det vet jag inte om vi är. Vi är nog rätt okej. Men hon sjunger så att stjärnhimlen exploderar och vi skulle lika gärna kunna vara det. Blir det.

Vi glider mellan spelningarna tills våra ryggar och ben får oss att känna oss gamla av allt stående. Åker hem och lagar pasta-middag klockan 23 i en lägenhet vid Tredje Lång, blandar G&T och funderar på om natten kräver varmare kläder eller ej. Vi åker till Stora Teatern, till något (rätt så) oklara festligheter. Men vi har röda band om handleden och får då gratis dricka bakom DJ-båset, så det hela gör sig rätt bra ändå.

Till fotoautomaten är det ingen kö och vi fyrar av fyra remsor på raken. Fler trillar in och vi hej:ar och kramar ikapp en sommar isär. Vi hänger runt tills sista spårvagnen ska gå, sen går jag barbent till hållplatsen och åker hem till en varm, bäddad säng i Bagaregården. Och det, ungefär, är Way Out Wests första dag.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Translation:

The first day of the Way Out West festival in Gothenburg.