När maj blir till juni

Eller – fragment som jag inte får ihop till en helhet, som jag inte får ihop till något annat än det här:

Jag drar slentrianmässigt in en låt i min maj-lista på Spotify, in i den som heter: and may came at last. Blir varse att min Spotify på flera olika plan tenderar bli en reflektion av min livstillvaro.

2017 inleddes med en väldigt uppstyrd spelliste-struktur, där listorna fick tydliga teman eller känslor kopplade till sig, och sattes ihop med omsorg. Ordningen på låtarna, beskrivningen, namnet på listan och omslagsbilden var alla alltid noggrant utformade. De var helt enkelt inte ämnade att spelas upp med shuffle. Och utan att lägga för mycket tonvikt vid om just det speglar årets inledning (kanske var det snarare en motvikt) så känns avsaknaden av ordning och linjäritet talande för maj.

Under månadens gång blev maj-listan allt mer ett hopplock av lite vad som helst, som jag lyssnat på och gillat. Det blev likväl en bra spellista, som jag gärna spelat. Liksom det blev en bra månad, som jag kommer minnas med blida ögon. Men också ett oerhört hopplock av känslor, väder och händelser. Som att någon spelade Mix Max med tillvaron (eller i alla fall *mina feelings*) i stort.

Maj. Månaden då snön föll och rhododendronen slog ut. Grenarna som till slut tyngdes mot marken, dignade under grönska och blomster likt juvelbeströdda fingrar.

Maj. Månaden då jag kunde börja gråta av vad som helst. Nyhetsrapporteringen från Manchester när jag läste nyheterna i tunnelbanan på väg till jobbet. Någons blogginlägg. En film om Trump som slumpats upp i Facebook-flödet. Tanken på min egen trötthet. Tanken på hur kär jag är (när det känns så starkt att orden liksom inte räcker till och kroppen ba: no worries, I have tears!!!).

Maj. Månaden då trädkronorna vecklade ut sig och förändrade vyn under Skanstullsbron. I år igen.

Maj. Månaden då vårdcentralsbesök och antibiotikakurer skramlade ihop mina utlägg till fribeloppsnivåer, då immunförsvaret tog en paus och kroppen begärde ledighet! D-vitamin! och vila!

”Men älskling, gråter du?”
Tårarna faller till slut så tätt att vätan tränger igenom hans mörkblå skjorta.
”De bara kom”, snörvlar jag, som om det vore en fullgod förklaring.

Ja. Det blev maj till sist, och nu, till och med juni. Strax kommer halva 2017 ha gått. I början av året gjorde jag en spellista som hette 4380 timmar. I början av året räknade jag tillvaron timme för timme och tänkte att: ett halvår, 4380 timmar, mindre än så kan jag inte ge det. Och nu, tiden som går och timmarna som sedan länge upphört att räknas. Allt större än jag hade kunnat föreställa mig. Mindre än livet kan jag inte ge det.

Jag har visst inte kommit ihåg att lägga till någon låt i listan sedan början av april.

Tänk att det gått mer än 4100 av dessa 4380. Tänk att tiden går, liksom det blir både vår och sommar, år efter år. Vinter efter vinter. Tänk att, tänk att.

Juni-morgon. Den grå himlen hänger tung utanför fönstret men de mörklila syrenerna, de jag pallade här om dagen nere på innergården, slänger sig viktlöst och ostyrigt över kanten på glasvasen. Klockan ringer tidigt, för tidigt för att vara en ledig dag, och jag släpper motvilligt hans varma, mjuka morgonkropp ur min famn. Slumrar in igen i de vita lakanen.

När jag vaknar igen bär trottoarerna spår av regn, men det är likväl juni, så mycket juni att det liksom vibrerar av det i luften, fyller lungorna. Juni, liksom på bristningsgränsen till allt.

Och nu sitter jag i mitt nystädade juni-kök och känner doften av syrén.

Snart har också juni gått.

7 april


vi lämnar till slut kontoret,
(tillsammans)
kliver ut på rensopade trottoarer
kliver ut i en tillsynes kvittrande vårkväll i april,
som olikt andra vårkvällar i april,
präglas av inslag oförenliga med
stadsbilden så som vi vanligtvis känner den:

människor som vallfärdar över skeppsbron
och poliser i anonyma, mörktonade skåpbilar som
med vapen riktade ut genom nedvevade fönsterrutor
accelererar nedför slottsbacken,
klipper kurvan,
och försvinner bortåt kungsträdgården
(alla stannar upp).

militär som patrullerar i gamla stan och
fågelsång som drunknar
i en ljudbild av helikoptrar och sirener,

kvällssolen
som seglar nedåt på horisonten
och bländar de tusentals i götgatsbacken,
till fots på väg hem.

ett stockholm i tumult,
men också:
ett stockholm som öppnar sina dörrar
bryr sig, tar hand om, ser efter

erbjuder promenadsällskap, trygga platser, skjuts,

laddare, wi-fi och något att äta

ett stockholm
älskade stockholm
som mitt i allt
uppfylls av välvilja och medmänsklighet

och så nu, måndag
tunnelbanorna går igen och
avspärrningarna är bortplockade
(poliserna kvar)
vid frukosten på jobbet talas det främst
om människors godhet, omsorg

kanske är det som f säger,
att människor år 2017 vid så många olika tillfällen
tvingats reflektera över vad som är viktigt
vilken typ av människa man vill vara
hur man vill agera när det händer en själv
vad man vill värdera
kanske har svaret funnits nära till hands
vilat i det undermedvetna
kanske blev svaret det vi nu sett:
öppna famnar och utsträckta händer,

nu
jag tänker på bodil malmstens ord
världen kan bara fortsätta
som om någonting hänt

på lunchen går vi bort till sergels torg
lägger en blomma
samlas i en tyst minut
och sedan

fortsätter vi som om någonting hänt

Ordtavlan, januari-mars 2017

Av min bror, Alice och Knut fick jag i julklapp en svart ordtavla med vita bokstäver till, och jag tänkte att vi skulle kika på vilka budskap som byggts ihop under 2017s första kvartal. Tycker det är så mysigt och rofyllt att sitta på golvet om kvällen och välja citat, lyssna på bra musik och plocka med bokstäverna. Dricka lite te eller kanske ett glas vin och fundera på ord man gillar och leta inspiration. Mysig grej.

Först ut var ett budskap som jag inte vet om det stod kvar mer än ett dygn, kanske just för att det var yesterday’s feelings. Okänt ursprung, generell Pinterest-inspiration. Hade en period i alla fall då alla feelings var extremt snabb-pendlande och detta kändes då väldigt mitt i prick.

Sen kom detta nedan, och blev väl de ord som verkligen inledde 2017. Hämtat från The Wing’s nyckelringar (så besviken att de inte går att beställa till Sverige).

Sen lite Jesper Waldersten (ja jag stör mig på att i:et och a:et i andras har orimligt mycket space mellan sig):

…och sen…

I all längtan finns en framtid. 

Kanske lite av en note to self att hålla ut i den längtan som var någon form av knepigt normaltillstånd under en rätt lång period. Att det skulle komma att finnas något riktigt bra där i andra änden av den. Det fanns det. Finns det.

Sedan kom ett fragment ur en dikt av Frida Hyvönen som jag snubblade över på någons instagram,

Märker du hur alla vi som älskar dig
försöker vara fyrtorn i natten?

Skymtar du land kan signalerna nå dig
där du driver omkring på mörka vatten.

Sedan lite mer Jesper Waldersten, pga typiskt ordsmart person:

Things that fall:

Våren kom och jag hade balkongdörren på glänt och vädrade täcket i tidig vårluft. Och konstaterade att ibland är poesi det enda som är, kan vara.

Och så just nu: Bodil Malmsten. Älskar i princip allt hon skrivit. Här ett fint men lite sorgligt utdrag ur Det här är hjärtat.

Utan dig vet jag inte
vad det nu var.

Kärlek är
att jag 
vill att du finns.

Har ni några favoriter, vad gäller korta, finurliga formuleringar? Tipsa mig gärna, jag samlar ju som ni kanske minns på bra ord och citat. Och så vill man ju till en sådan här tavla gärna hitta de där citaten som är mitt i prick utan att kännas för mycket som snirklig carpe diem. Ni vet.