Ordtavlan, januari-mars 2017

Av min bror, Alice och Knut fick jag i julklapp en svart ordtavla med vita bokstäver till, och jag tänkte att vi skulle kika på vilka budskap som byggts ihop under 2017s första kvartal. Tycker det är så mysigt och rofyllt att sitta på golvet om kvällen och välja citat, lyssna på bra musik och plocka med bokstäverna. Dricka lite te eller kanske ett glas vin och fundera på ord man gillar och leta inspiration. Mysig grej.

Först ut var ett budskap som jag inte vet om det stod kvar mer än ett dygn, kanske just för att det var yesterday’s feelings. Okänt ursprung, generell Pinterest-inspiration. Hade en period i alla fall då alla feelings var extremt snabb-pendlande och detta kändes då väldigt mitt i prick.

Sen kom detta nedan, och blev väl de ord som verkligen inledde 2017. Hämtat från The Wing’s nyckelringar (så besviken att de inte går att beställa till Sverige).

Sen lite Jesper Waldersten (ja jag stör mig på att i:et och a:et i andras har orimligt mycket space mellan sig):

…och sen…

I all längtan finns en framtid. 

Kanske lite av en note to self att hålla ut i den längtan som var någon form av knepigt normaltillstånd under en rätt lång period. Att det skulle komma att finnas något riktigt bra där i andra änden av den. Det fanns det. Finns det.

Sedan kom ett fragment ur en dikt av Frida Hyvönen som jag snubblade över på någons instagram,

Märker du hur alla vi som älskar dig
försöker vara fyrtorn i natten?

Skymtar du land kan signalerna nå dig
där du driver omkring på mörka vatten.

Sedan lite mer Jesper Waldersten, pga typiskt ordsmart person:

Things that fall:

Våren kom och jag hade balkongdörren på glänt och vädrade täcket i tidig vårluft. Och konstaterade att ibland är poesi det enda som är, kan vara.

Och så just nu: Bodil Malmsten. Älskar i princip allt hon skrivit. Här ett fint men lite sorgligt utdrag ur Det här är hjärtat.

Utan dig vet jag inte
vad det nu var.

Kärlek är
att jag 
vill att du finns.

Har ni några favoriter, vad gäller korta, finurliga formuleringar? Tipsa mig gärna, jag samlar ju som ni kanske minns på bra ord och citat. Och så vill man ju till en sådan här tavla gärna hitta de där citaten som är mitt i prick utan att kännas för mycket som snirklig carpe diem. Ni vet.

Vår (long time, no see)

bild

Isarna smälter, en spräcklig mosaik som breder ut sig likt sprucket porslin under Skanstullsbron. Jag mantrar till alla – vare sig de vill höra eller inte – att våren spåtts komma den sextonde mars. Den sextonde mars, . SMHI lovar mig och jag lovar vidare.

Någonting mjukt innanför revbenen, någonting som kvittrar i kroppen. Kaninhjärta, vildblommor, kolsyra. Timmar som av tid bundits ihop till längre, sammanhållande enheter. Som bundits ihop till: nycklar, en hylla i min garderob och dubbla tandborstar i badrumsskåpet. Som i sin enklaste form är fnitterfylld prickkastning med juicekorkar ned i återvinningskärlen på Ljusnevägen, med vårsolen som bländar från ovan och sticker ovant i huden.

Timmar: som binds ihop, som går, som landar oss i
Jag älskar dig.

 

In transit

 

3 februari 2017

Molnen som en bomullsfilt nedanför; altocumulus tätt som snödrivor en solig vinterdag. En vy utan bäst före-datum, en vy som aldrig upphör att förundra.

Att flyga, att resa själv, det är för mig något väldigt vilsamt. Från morgonkaffet på Arlanda Express till min inövade effektivitet i säkerhetskontrollen och så det obligatoriska besöket på Pocket Shop innan jag går till gaten. Och luften på 11000 meters höjd må vara torr och sticker kanske lite i trötta vinterögon, men den är samtidigt så lätt att andas, den ingjuter något friskt i lungorna. Och sedan, flera timmar av tillåten icke-handling, bara jag och musiken i hörlurarna, blaskigt flygplanskaffe och ingenmanslandet utanför fönstret.

Att vara i transit är min bästa tillflykt, en frizon. Bortkopplad, i tillsynes stillastående väntan, men ändå i en framåtrörelse, ett tillstånd av att vara på väg. Jag kan sitta länge och bara titta ut genom fönstret, utan att vara i närheten av att tröttna. Blunda, slumra, fastna i mina egna tankar utan att snubbla.

I skrivande stund är jag högt ovanför marken ombord ett Swiss Air-plan, någonstans mellan Stockholm och Zürich. Från Zürich kommer jag sedan fortsätta till Venedig och sedan med buss till Treviso, där jag ska ägna några dagar åt att äta pasta, dricka prosecco, strosa på kalla italienska trottoarer och hänga med Jonas, som bor där ett tag.

Paus från allt. Det blir fint,

 

Plötsligt är du framme, du är namnet på din dörr

I hallen hänger orden: “Kommer aldrig bli som förr”

Processed with VSCO with e1 preset

Fem och ett halvt år, sju andrahandskontrakt senare.

Blåmärkshandleder efter flyttkartonger. Främlingars liv och möbler inknölade i garderober för att slippa se. Alltid någon annans namn ovanför den upptejpade lappen med våra egna identifierande stavelser.

Att lägga bakom sig nu: kassarna med böcker och kartongerna med porslin som forslats med varje gång. Packats upp ned upp ned upp ned – för att det i slutändan har varit viktigare att få skapa den där känslan av hem, än att begränsa kubikmeter i flyttlass. Äcklet vi städat undan efter andra. Överpriserna som betalats. Väggarna vi målat om* (rekordet: trippla lager på åtta väggar på en natt) trots att vi sen bara bott innanför dem i sex månader. För att det måste få bli hemma. För att överleva den tärande osäkerheten. För att det helt seriöst är den fulaste tapet jag sett i hela mitt liv.

Det är svårt att önska att något skulle varit annorlunda de senaste åren. Klart man drömt om en nedärvd vindsvåning, klart man trånat efter förstahandskontrakt och kallhyror, klart man hoppats på egentligen vad som helst där man bara får…bo kvar. Det tär så in i helvete på en.

Men det som varit kollektivliv, det som varit vår sammanflätade existens som nyblivna tjugo-nånting-åringar, det skulle jag inte byta ut för något i världen. Min hud som deras hud, känslig för samma yttre påverkan, för samma ångest och samma lättnader. Den delade upplevelsen, alla de känslor vi känt som en enhet, alltid kommer att förstå som en enhet. Krossade hjärtan, smutsiga kökslådor, fjäderlätta andetag, obehagliga tvättstugor, fula soffor, tunga kartonger, nittiosängar, julkalendern i soffan i december, vi. All flyttångest har i alla fall varit gemensam flyttångest. Och så har vi turats om att orka, har orkat åt varandra.

Nu, ett nytt kapitel.

Nu, säkerligen belånad resten av livet. Men också, ett hem, ett alldeles eget hem. En trygghet av det slag som Stockholm aldrig hittills kunnat erbjuda mig.

Jag blundar för en sista helvetesflytt och googlar på väggfärger och drömmer om midnattsblå sammetsfåtöljer. Tänker att inget av det egentligen spelar någon roll, för jag har snart en egen dörr att stänga om mig, långsiktiga köksskåp att ställa mitt porslin i och en plats ingen annan kan bestämma att jag ska flytta från närhelst det passar dem.

Kanske kommer jag att platsbygga en bokhylla som faktiskt rymmer alla mina böcker. Kanske kommer jag slipa om parkettgolvet.


Utdrag från min årssammanfattning 2013:

Karin Wåhlberg

Från 2014, om kollektivliv och runtflyttande:
Vi är några andra nu

* Och ja, vi fick tillåtelse, hehe.