Treviso & Venice in the rain

Det skall komma att regna resten av min Italien-visit, mer eller mindre. Vi vaknar upp till grå himmel i Treviso. Eller, Jonas vaknar upp med glitter överallt, glitter som han efter upprepade duschar, dammsugningar av håret och andra kreativa åtgärder fortfarande inte helt lyckas bli av med under resten av helgen. När vi på måndagen skiljs åt på flygplatsen (då jag ska hem och han till Dubai på jobb) så blänker han fortfarande till under lysrören i taket. Det är spår efter nattens festligheter med prosecco och limoncello och glitterburkar en masse hemma hos en tjej från Fabrica tillsammans med alla andra Fabricanter.

Mitt främsta dagen efter-symptom när jag vaknar är att jag är så himla hes, men det är mest på grund av att jag ägnat två timmar av vår middag kvällen innan åt att utan uppehåll prata, berätta och svara på frågor om han som jag är kär i. Höll på att tappa rösten. Men hallå, viktigt samtalsämne ju.

Hur som haver, vi promenerar genom stadskärnan i jakt på frukost och kryssar längs med trottoarerna för att undvika vattenpölar. Det blåser och är kallt och jag blir blöt om fötterna.

 

Men Treviso är likväl stillsamt och ståtligt och vi hittar ett färgglatt hak att intaga livsnödvändigt morgonkaffe och annan frukost på.

Vi ser oss omkring i staden, springer in och ut ur ett gäng butiker och så köper jag på mig lite presenter och ett fult, vinrött paraply (eftersom det nu regnar rejält och jag redan har slarvat bort det jag hade med mig ned). Det låter squish squish om mina sneakers när jag går och är så himla ruggigt.

På marknaden köper jag sen så mycket ost att jag behöver checka in min väska på hemresan. 1,5 kg av olika sorters parmesan. Har fortfarande kvar i kylen, himla dröm. Önskar dock jag köpt mer, fler sorter.

Sen tar vi tåget in till Venedig. Jag har aldrig varit där innan, men det är märkligt lugnt. Det är KALLT och jävligt men ändå så himla häftigt att se en stad som denna så oerhört stilla och fridfull. Inga horder av turister eller barn som vrålar efter glass i takt med att svetten rinner. Bara ett utspritt strössel av folk som i sakta mak väver fram genom gränderna, utforskar med försiktighet, tränger ihop sig på vinbarerna innanför immiga fönsterrutor.

 

Var blöt här. kall. Alltså: mina fötter så blöta att jag fått seriös russinhud innanför strumpor och skor vilket i sig genererade skavsår till den grad att det gjorde ont att gå. Förlåt för info kanske, men sjukt ju?

  
 

Efter amarone, prosecco och smårätter på olika osterior knallar vi genom stillsamma gränder iväg till tåget igen.

Sen på väg hem till Jonas från stationen i Treviso dyker vi in på ett av hans stammis-pizzahak och beställer Sgroppinos i baren. Alltså, typ livets cocktail? Prosecco, citronsorbet, vodka. Mhmm. Bestämde mig genast för att ha det som framtida go to-cocktail, även om det ska erkännas att den nog gör sig ännu bättre på en uteservering en varm sommardag än i det regnskadade tillstånd vi befann oss i. Men ändå.

Minns inte vad mer vi gjorde den kvällen. Gick hem, bytte till torra strumpor och åt smågodis, antagligen.

Fabrica, Treviso, Italy

I början av februari var jag ju och hälsade på Jonas i Italien. Han bor i Treviso under lite drygt ett år för att vara på Fabrica research centre. Det är en smula luddigt exakt vad Fabrica är (också enligt de som är där). Men det liknas kanske bäst vid ett konstnärsresidens, om än kanske något mer kommersiellt orienterat. Unga kreatörer inom olika discipliner ansöker och kan beviljas stipendium för att bo och verka där under ett år och under tiden ägna sig åt att utforska och utvecklas inom sitt område. Och, ofta parallellt jobba på mer kommersiella projekt, ibland i Fabricas regi och ibland på eget initiativ och i olika konstellationer med andra som är där. Jonas är där som interaktionsdesigner för att utveckla sin kunskap inom machine learning, bland annat. Det hela har grundats, finansieras och ägs av någon Benetton, alltså som i United Colors of Benetton-Benetton, vilket ju har sitt ursprung just i Treviso.

Skrev såhär hem till Sverige när jag landat:

Flygresan har gått smidigt. Sitter nu på tåget mellan Venezia-Mestre och Treviso Centrale. Det var grått när vi landade och prognoserna har spått regn hela helgen, men just nu är det i alla fall både molnfritt och solen så stark att vintertrötta Sverige-ögon nästan försätts i chock.

Efter att jag landat åkte jag direkt till Fabrica, som ligger ytterligare en bit utanför Treviso. Navigerade otydlig Italiensk kollektivtrafik; lokaliserade rätt perronger och tåg och höll sedan hårt i den gula stången på bussen som kastade sig med sin existens som insats runt varje landsvägskrök. Jonas mötte mig i glimrande eftermiddagssol på en liten gropig, asfalterad väg mellan leriga februari-fält och så skyndade vi in i en föreläsningssal, eftersom de var mitt uppe i antagningspresentationer. När man ansöker så är man först där på två veckors trial och sedan håller man en presentation för alla i slutet av de två veckorna. Jag hann dyka in och se två presentationer – sjukt spännande.

När dessa var klara låg dimman tung i den italienska skymningen och vi skyndade ut för att Jonas skulle hinna visa mig runt innan det blev för mörkt. Och byggnaden sen, arkitekturen! En 1600-talsvilla mitt ute i ingenstans som restaurerats och sedan byggts ut med hjälp av japanska arkitekten Tadao Ando (← googla på tadao ando architecture  vettja, finns så himla mycket häftigt). Älskar kontrasten mellan det gamla klassiska, traditionellt italienska och det nya, hårda i kantig betong. Och så pelarna som går genom alla våningar, också inomhus. Vinklarna, formerna.


Vi köpte kaffe ur en automat och snirklade oss runt i alla korridorer, rum och vrår. Upp på vinden. Överallt travades kreativa projekt och konst och installationer på hög.



Fick en del kommentarer kring hur himla lika vi såg ut. Dock kanske allra mest så när vi smög in i den där föreläsningssalen och slog oss ned längst fram, och alla andra såg två svartklädda personer med brunlockiga bakhuvuden. För det var nog framförallt det.

Magiskt, visst?

 

In transit

 

3 februari 2017

Molnen som en bomullsfilt nedanför; altocumulus tätt som snödrivor en solig vinterdag. En vy utan bäst före-datum, en vy som aldrig upphör att förundra.

Att flyga, att resa själv, det är för mig något väldigt vilsamt. Från morgonkaffet på Arlanda Express till min inövade effektivitet i säkerhetskontrollen och så det obligatoriska besöket på Pocket Shop innan jag går till gaten. Och luften på 11000 meters höjd må vara torr och sticker kanske lite i trötta vinterögon, men den är samtidigt så lätt att andas, den ingjuter något friskt i lungorna. Och sedan, flera timmar av tillåten icke-handling, bara jag och musiken i hörlurarna, blaskigt flygplanskaffe och ingenmanslandet utanför fönstret.

Att vara i transit är min bästa tillflykt, en frizon. Bortkopplad, i tillsynes stillastående väntan, men ändå i en framåtrörelse, ett tillstånd av att vara på väg. Jag kan sitta länge och bara titta ut genom fönstret, utan att vara i närheten av att tröttna. Blunda, slumra, fastna i mina egna tankar utan att snubbla.

I skrivande stund är jag högt ovanför marken ombord ett Swiss Air-plan, någonstans mellan Stockholm och Zürich. Från Zürich kommer jag sedan fortsätta till Venedig och sedan med buss till Treviso, där jag ska ägna några dagar åt att äta pasta, dricka prosecco, strosa på kalla italienska trottoarer och hänga med Jonas, som bor där ett tag.

Paus från allt. Det blir fint,

 

Tre höjdpunkter från den tjugoandra oktober (Japan: den tredje berättelsen)

“Jag har ju inte ens kommit fram till Tokyo i din reserapportering,” inflikar Julia, och det är ju sant. Det är ju nämligen först den tredje dagen, en lördag, då hon ansluter till vårt lilla crew. Hon trillar in i efterdyningarna av en sömnlös Tokyo-natt, anländer till en slumrande lägenhet med igendragna gardiner. Men vi lyckas rycka upp oss rätt bra. Vi är ju faktiskt i Tokyo.

Dagen kommer att bestå av framförallt följande tre nämnvärda aktiviteter (varav två mat, ja det är aktiviteter):

  1. Ramen
  2. Shimo-kitazawa
  3. Lyxsushi i Yokohama

Karin Wåhlberg -1
Karin Wåhlberg -2
Karin Wåhlberg -3
Karin Wåhlberg -5
Karin Wåhlberg -6
Karin Wåhlberg -7

1. Ramen. 

Vi har som ni kanske redan förstått alltså sovit igenom det som genuint skulle kunna benämnas frukosttid. Eller, om vi kanske fortfarande var vakna när frukosttid inträffade, och somnade sen. Nåväl. Vi är i alla fall hungriga. Så vi börjar promenera och stannar på måfå till vid ett ramenhak med inplastad uteservering. Beställer mat i en automat med säkert hundra olika knappar. Lyckas välja något som verkar rimligt genom bilder och främmande tecken, lyckas stoppa i rätt kombination av mynt. Får ut en liten beställningslapp som vi lämnar till personalen och slår oss sedan ned vid ett bord utomhus.

H-e-r-r-e-g-u-d-m-a-t-e-n! Med haklappar om halsen sörplar vi storögt i oss varma, kryddiga ramensoppor med tjocka udonnudlar i. Vill i skrivande stund nästan börja gråta för att dessa fantastiska japanska ramen-ställen, där till och med billig automat-betald ramen smakar som en dröm, är så långt från mig. Det smakar i alla fall gudomligt och ger oss bästa tänkbara start på dagen.

Karin Wåhlberg -8
Karin Wåhlberg -10
Karin Wåhlberg -11
 
Karin Wåhlberg -14
Karin Wåhlberg -15

2. Shimo-kitazawa

Målet med vår promenad är Shimo-kitazawa. Det ligger ungefär en timmes gång från Daikan-yama, där vi bor. Vi strosar oskyndat: pratar, betraktar, förundras och nynnar (på Natasha Bedingfields Unwritten, som Julia av någon anledning utropat till vårt senaste dygns theme song). På vägen passerar vi alla möjliga olika typer av vyer. Små kompakta bostadsområden, skolor, parker, flådigare hus, restauranger. Många stillsamma gator. Växtlighet som börjar anta en höstligt gnistrande rubinröd nyans.

Väl framme rotar vi omkring i små vintagebutiker och antikvitetsaffärer tills det mörknar och vi måste dricka kaffe. Vi slår oss ned på ett Darwin-inspirerat kafé och sitter på rad vid ett fönsterbord mellan biologiböcker, stenar, en uppstoppad zebra (?) och förstoringsglas. Såsiga huvuden vaknar sakteligen till liv efter en liten koffeindipp. Sedan upptäcker vi plötsligt att vi har bråttom.

Karin Wåhlberg -16
Karin Wåhlberg -17
Karin Wåhlberg -18
Karin Wåhlberg -19
Karin Wåhlberg -20
Karin Wåhlberg -21
Karin Wåhlberg -22
Karin Wåhlberg -23
Karin Wåhlberg -24
Karin Wåhlberg -25
Karin Wåhlberg -26
Karin Wåhlberg -27

Så vi skyndar till tunnelbanan…

Karin Wåhlberg -29

3. Lyxsushi i Yokohama

Punkt tre är ju nämligen att vi har bord på ett sushiställe i Yokohama. Yokohama är den näst största staden i Japan sett till antal invånare, och angränsar till Tokyo. Anna har nämligen en kollega, Yui, som kommer från Tokyo, och det hela började med att vi bad henne om tips på ett lite finare sushiställe. Hon tipsade då om detta, som ägs av hennes barndomsväns pappa.

Strax hade vi råkat engagera hela Yuis familj i vår middag. Hennes mamma ringde och bokade bord åt oss. Sedan erbjöd sig hennes pappa att möta upp och följa med oss, då de som ägde sushistället inte kände sig helt bekväma med att vara tvungna att kommunicera på engelska. Det tackade vi såklart ja till!

Nåväl, till sushin. På riktigt visste jag inte att fisk kunde smaka som det gjorde här? Räkan som jag alltid brukar välja bort när jag äter sushi i Sverige var här mjuk och len och smälte i munnen. Den var liksom krämig, så färsk var den. Vi åt också helt magisk tonfisk. Och en del spexiga lite läskiga grejer, som till exempel sjöborre?! Och så drack vi sake och miso och fick komplimanger för att vi var duktiga på att äta med pinnar men blev fnissade åt när vi råkade hälla upp alldeles för mycket soja. Så visade de oss pedagogiskt hur mycket man ska ha och hur det är meningen att man ska doppa i den.

Halvvägs igenom vår måltid hade de flesta andra gäster hunnit gå, bara stammisen Bruce var kvar utöver vårt sällskap. Jag minns inte riktigt hur vi halkade in på ämnet, men det framgick i alla fall efter ett tag att ägaren var oerhört förtjust i Eric Clapton. Snart hade gitarrer plockats ned från väggen. Bruce började spela olika Beatles-låtar för oss och vi sjöng med, hest och glatt och nog lite falskt men hjärtligt. Sedan tog kocken vid och spelade Eric Claptons Layla för oss.

Ibland upptäcker man sig vara i situationer där allt känns filmiskt, och man kommer nästan på sig själv med att betrakta sin egen tillvaro lite från håll. Ser sitt eget nu som en scen ur en film. Vet att man lever, mår bra, inte har något att anmärka på. Komplett med soundtrack. Lite så känns den när man sitter med tre av sina bästa vänner på ett sushiställe i Japan, med eoner av tid kvar till hemfärd och kocken som spelar gitarr för en och allt som hör vardag till är så oerhört långt borta och man är nästan lite avundsjuk på sig själv å sitt framtida, hemresta jags vägnar trots att man ju är där.

Karin Wåhlberg -31
Karin Wåhlberg -32
Karin Wåhlberg -33
Karin Wåhlberg -34
 
Karin Wåhlberg -36
Karin Wåhlberg -37
Karin Wåhlberg -38
Karin Wåhlberg -39
Karin Wåhlberg -42
Karin Wåhlberg -43
Karin Wåhlberg -44

Hej från 4 suddisar! Inte resans främsta bild men den gör mig så glad så glad.

Karin Wåhlberg -46
Karin Wåhlberg -47

 

Yuis pappa gav oss en massa tips inför vår stundande resa till Hakone och tips på saker att göra under veckan som var kvar i Tokyo. Tänkte skriva: Sen tog vi tåget hem och sov, men kom sedan ihåg att det inte är sant. I ärlighetens namn åkte vi en fet omväg till Shinjuku station för att fixa tågbiljetterna till Hakone men så var automaten ur funktion och biljettkontoret stängt för dagen och alla var trötta och lite irri och när vi skulle hem från Shinjuku tog vi först tunnelbanan åt fel håll och allt tog SÅ LÅNG TID. Men vi höll ömtåligt sams och SEDAN lyckades vi hinna med sista tunnelbanan, åt rätt håll, och åkte hem och sov.