Att få sommaren till låns i oktober (Japan: den andra berättelsen)

Tröskeln från utkast → publicerat inlägg har blivit så hög för mig, här inne. Orden och Bilderna ligger och skvalpar här i det fördolda, ibland i flera veckor. Ibland glöms de bort, ibland hinner de börja kännas oviktiga, ibland kommer inlägget till sist ut. Flåsandes med andan i halsan, sist in i ett lopp där publiken vid mållinjen säkerligen hunnit gå hem.

Vi är i alla fall i Tokyo. Det är den första kvällen och vi somnar till ljudet av trafik. Lägenheten vi hyr ligger på nionde våningen och har en smal balkong i betong som öppnar upp ut mot stadsbilden, den är japanskt kompakt och simmar i sommarhetta, så att vi måste ha ett fönster på glänt när vi går och lägger oss.

Jetlaggen gör det svårt att komma upp, men fast beslutna att maximera dagen tvingar vi oss ut i solen och tar sikte på ett brunchställe vi sett ut dagen innan, borta vid T-site. Det är mest vi och föräldralediga mammor som tar plats på uteplatsen. Jag och Anna beställer in de kanske fluffigaste pannkakor jag ätit, Linn en sallad. Sen sörplar vi i oss välbehövligt kaffe och isiga drycker.

Snapchat-termometern visar på 27 grader.

Karin Wåhlberg -1
 
Karin Wåhlberg -3
Karin Wåhlberg -4
Karin Wåhlberg -5
 
Karin Wåhlberg -9
Karin Wåhlberg -10

Det är något väldigt avslappnande med att vi vet att Julia kommer att ansluta till vår lilla resa nästkommande dag; det gör att vi skjuter på saker vi ändå vet att vi vill göra alla ihop, och vi tillåter oss därför att mest strosa på måfå, upptäcka, inte hetsa så mycket. Vi droppar nya stjärnor i vår Google-karta allt eftersom vi går och hittar små undangömda skatter. Dyker in i konstiga, knäppa, gulliga butiker. Pekar ut fina skyltar och ställen att återkomma till. Gatorna i Daikanyama är lugna och lummiga, stillsamma, som en liten syrefylld lunga mitt i världens största stad.

Karin Wåhlberg -13
Karin Wåhlberg -14
Karin Wåhlberg -15
Karin Wåhlberg -16
 
Karin Wåhlberg -18
Karin Wåhlberg -19
Karin Wåhlberg -23
Karin Wåhlberg -24
 
Karin Wåhlberg -27

Vi promenerar bort till Omotesando. Det tar lång tid: pga värmen, pga att det finns så mycket att dokumentera och insupa och pga att vi ju gör små avstickare vid var och vartannat kvarter, ni vet.

Karin Wåhlberg -31

Höstblek men full av D-vitamin.

Karin Wåhlberg -32
Karin Wåhlberg -33
Karin Wåhlberg -34
Karin Wåhlberg -35

Någonstans på vägen hittar vi ett tempel. Insprängt i stadsbilden på det mest självklara av vis.

Karin Wåhlberg -36
Karin Wåhlberg -37
Karin Wåhlberg -38
 
Karin Wåhlberg -41
Karin Wåhlberg -42
Karin Wåhlberg -43
Karin Wåhlberg -44
 
Karin Wåhlberg -46

I Omotesando och Harajuku avverkar vi ett gäng butiker från vår lista, rör oss snabbare i takt med att folkmängden tätnar. Väver in och ut ur butiker och gränder i takt med att mörkret lägger sig.

I nattljus promenerar vi tillbaka mot Daikanyama och äter middag på en izakaya. Man tar av sig skorna när man går in och det känns lite som att vara hemma hos någon. Vi har dock missat att just denna izakaya har inälvor som sin specialitet och trampar nog på ett par artiga tår när vi inte förstår att man förväntas beställa en sådan huvudrätt. Istället beställer vi, kanske lite fegt, efter att ha Google Translate:at menyn, in en massa andra smårätter.

Efteråt köper vi chips, knäppt godis och vin i närmsta matbutik (efter att ha botaniserat länge bland hyllorna, älskar att strosa i matbutiker i främmande städer), går tillbaka till lägenheten och drar igång Beyoncé. Det är fredag kväll, sommarnatt i Tokyo, och vi tänker att vi går ut och känner på natten. Inga särskilda planer, Julia kommer ju imorgon bitti.

Men de mest minnesvärda kvällarna är väl kanske då de man inte har några förväntningar på, de som bara blir. Och just denna skall visst komma att fortlöpa till lunch dagen därpå. Men det är en egen historia.

 

You called and I came, stand tall through it all (Japan: den första berättelsen)

Jag vänder mig bort från den blinkande stadsbilden långt nedanför flygplansfönstret och vrider mig istället mot Linn, som sitter bredvid mig. Petar mjukt på hennes arm. Veckar min panna och skrynklar till ögonbrynen, ger ifrån mig en missnöjd liten suck. Hon drar ut ena hörluren och möter sömnigt min blick. Speglar min modfälldhet.

“Jag skulle kunna börja gråta. Alltså, på riktigt” viskar jag. Menar det verkligen. Kanske spelar jetlaggen in i den plötsliga ömtåligheten, eller så är det precis så sorgligt som det just nu känns.

“Jag vet, jag med! Jag tänkte just detsamma” utbrister hon.

Vi har lämnat en skärva av våra hjärtan i Tokyo och avverkar nu sista sträckan hem, är någonstans mellan Köpenhamn och Stockholm. Bon Iver spelar 8 (circle) i mina lurar: gör det hela ännu sorgligare. Det Stockholm som väntar känns kallt. Inte bara vädermässigt, utan också sådär ofrånkomligt verklighetskallt. Den politiska verkligheten, den tickande mailinkorgen och allt där emellan har känts lika långt bort som vår vanliga tidszon, men nu är det åter till jobbmöten och frostiga trottoarer.

Tokyo, Tokyo, Tokyo. Du överträffade alla mina förväntningar. Krossade också mitt hjärta litegrann.


Det var en onsdag i mitten på oktober när vi började resan med att äta tryffeltortellini på Pontus in the Air på Arlanda. Det var en torsdag när vi landade i ett 27-gradigt Tokyo, fortfarande pillandes på jobbmailappen och Slack, inte ännu helt bortkopplade (men det skulle vi straxt komma att bli).

Solen spetsade plötsligt våra oktoberkroppar med D-vitamin och allt var nytt, främmande, spännande. Tunnelbanan spelade jinglar i cirkusmanér och främlingar var leende vänliga hjälpsamma.

Karin Wåhlberg -1

Karin Wåhlberg -2

Karin Wåhlberg -4

Karin Wåhlberg -7

I väntan på att det skulle bli incheckningsdags på vårt Airbnb slängde vi oss över första bästa uteservering. Åt något så exotiskt som pizza, men när man är flyg- och tidszon-disorienterad och det är tjugosju svettiga grader ute är tvekan dödlig.

Karin Wåhlberg -9

Vi hade hyrt en lägenhet i Daikanyama. Ett stillsamt område på gångavstånd från de områden vi kanske hängde mest i: Shibuya, Harajuku och Omote-sando. Daikanyama var fullt av lummiga gator, små dyra butiker, krypin i gränderna och restauranger av olika slag.

När vi väl fått checka in – duscha av oss – byta om – bli presentabla människor igen efter tretton timmars resande, begav vi oss ut i kvällsluften och vandrade på måfå. Dök in i gränder, in i butiker, gick barbenta och utan tjocktröja eller jacka runt i sommarluft. Valde ut en restaurang från vår karta som dessvärre inte hade bord, så vi bokade till morgondagen och letade upp närmsta izakaya (en japansk typ av kvarterskrog). Hittade en tvärsöver från vår lägenhet och gick nedför en smal trappa in i ett krypin med rektangulär bar och ett litet loft. Fick ett bord i hörnet under en radda affischer på japanska rockband.

Karin Wåhlberg -11

Karin Wåhlberg -13

Karin Wåhlberg -16

Vi beställde in allt som lät gott från menyn och drack fruktsake. Jättemycket fruktsake. Med mango och äpple och ingefära och yuzu och jabara och så mer mango. Satt i den inrökta lokalen tills vi luktade som den och tills den var full av folk. Det grillades på borden, skreks Sumimasen till servitörern för att beställa in mer och kocken skrålade från det öppna köket innanför bardelen. Semester. S-e-m-e-s-t-e-r. Verkligheten i att vi var långt långt från vardag och Stockholms alla bekymmer landade varmt och försiktigt, så sakteligen, innanför revbenen.

Byråresa dag 2: Ballonger, dansgolv och mitt-i-natten-jacuzzi

Okej låt oss hoppa långt bakåt i tiden, till april närmare bestämt. Sånt får man göra i sin egen blogg. Blir alltid så besviken på mig själv när jag inte gör klart saker, till exempel berättar klart om en resa, då det är så roligt att ha i efterhand. Och om jag nu ska blåsa liv i det här stället så kan jag ju försöka jobba mig igenom lite av backloggen. Så, även om det känns avlägset vill jag vrida tillbaka tiden till i våras, när vi med jobbet hyrde ett mindre slott med fyra pooler, i bergen i södra Frankrike. Oui? Oui.

Här är tidigare inlägg från resan:

Kom nu ihåg att det här var april. Sverige var fortfarande smältande och lerbrunt, temperaturerna hade precis dykt igen, efter en försmak av vår, till ensiffriga plusgrader och fukten satt i luften. Det var bortom alla livskvalitetsfloskler i världen att där och då få byta bort det.

Le Castelet Karin Wåhlberg-1
Le Castelet Karin Wåhlberg-2

Efter förmiddagens vandring kom vi tillbaka till huset. L-i-v-e-t att få byta om från svettiga träningskläder och falla ned i poolen. Ett dopp, och sedan ost och vin på terrassen efter det. Eller okej, i ärlighetens namn vill jag minnas att det mellan värmeslagskänslor och svalkande dopp hann infinna sig en viss panik då ingen kunde hitta nyckeln till den byggnad där jag och ett gäng andra bodde. Vi vandrade runt barfota på grus, provade alla nycklar vi kunde hitta i samtliga ingångar till byggnaden och ryckte frustrerat i dörrarna. Hann bli helt klaustrofobisk av känslan att jag aldrig skulle få byta om, svalka mig och känna mig typ…ren. Och när det dessutom är glasdörrar och alla ens saker ligger på insidan och hånar en… AJA slutet gott allting gott, det är fortfarande ett mysterium hur dörren till slut gick att få upp men också vi fick svalka oss och ansluta till livsnjutarna med de franska ostarna och oliverna.

Karin Wåhlberg

Efter andhämtning och tillförsel av semesterrosé hoppade jag in i duschen och blev ~en respektabel människa igen~ och sedan började vi trivselansvariga för kvällens aktiviteter att preppa på terrassen vid den övre poolen inför kvällens festligheter, ett pool party i sann riviera-anda. Vi hängde upp ljusslingor och vimplar, blåste ballonger tills lungorna höll på att implodera och förberedde flytlyktor att sjösätta i poolen när mörkret sedan skulle falla på.

Le Castelet Karin Wåhlberg-4
Le Castelet Karin Wåhlberg-5
Le Castelet Karin Wåhlberg-6
Le Castelet Karin Wåhlberg-7

Karin och Anders, kolla pyntproffs.

Le Castelet Karin Wåhlberg-8
Le Castelet Karin Wåhlberg-9

</3 Anna den stjärnan jobbar inte hos oss längre pga studier i Lund </3

Le Castelet Karin Wåhlberg-10

<3 <3 <3 Riviera-redo

Le Castelet Karin Wåhlberg-11
Le Castelet Karin Wåhlberg-12

Sedan var det fördrink på den nedre terrassen. Eller mellanterrassen. En av alla himla terrasser i alla fall! Solen stod högt på himlen och kastade ett gyllene sken över alla.

Le Castelet Karin Wåhlberg-15
Le Castelet Karin Wåhlberg-16
Le Castelet Karin Wåhlberg-17
Le Castelet Karin Wåhlberg-18
Le Castelet Karin Wåhlberg-19
Le Castelet Karin Wåhlberg-20
Le Castelet Karin Wåhlberg-21
Le Castelet Karin Wåhlberg-22
Le Castelet Karin Wåhlberg-23

Martina:
“De som jobbar i köket kollade jättemärkligt på mig.
Jag tror inte de förstår att jag klätt ut mig!
Jag tror att de tror att jag tror att man ska klä sig såhär här.”

Le Castelet Karin Wåhlberg-24
Le Castelet Karin Wåhlberg-25

Hela gänget minus en jag bakom Polaroidkameran:

Karin Wahlberg5

Sedan åt vi pizza som tillagades i vedugnen i muren.

Le Castelet Karin Wåhlberg-26

Och skålade i vin!

Le Castelet Karin Wåhlberg-28

När mörkret föll sjösatte vi lyktorna och de seglade ut i poolen som små stjärnor ovanför en dal strösslad med avlägsna ljuskällor. De starkaste drinkarna blandades till (John spetsade allt med extra vodka), den högsta musiken spelades, det mest obrydda dansgolvet exploderade och så skrattade vi, dansade vi, körde vi limbo och byggde om våra outfits med glowsticks.




Karin Wåhlberg

Le Castelet Karin Wåhlberg-29

Någon gång halvvägs in på natten mattades festligheterna av. Några satte sig inne i huvudbyggnadens vardagsrum och drack te. Några gick och lade sig. Några av oss rotade fram badkläder och sprang huttrandes ut i den nu kyliga nattluften, över daggvått gräs, nedför trappor i italiensk marmor och bort till jaccuzzin på nedersta nivån. Kröp ned i bubblande hett vatten och lade badrockar och handdukar vid sidan av. Drack mer vin, spelade högljudd musik, pratade i mun på varandra och flöt runt bland skummet, lät tiden gå.

Sdean går plötsligt ägornas alla sprinklers igång, avfyrar iskallt vatten över handdukar och telefoner och badrockar. Det tar Karin och jag som ett tecken på att natten nått sin peak. Vi skopar upp våra blöta handdukar ur gräset och springer huttrandes, kalla in till märgen, uppför trappor och längs med gångar till vår lilla svit. In i en brännhet dusch och sedan ned under varma täcken.

God natt Frankrike.

Hammars backar

De senaste somrarna har det blivit lite av en tradition att besöka Hammars backar. Det är ju så hejdlöst vackert där att en liksom inte kan se sig mätt på det hela. Vare sig det är för att sitta och äta ostbågar precis ovan där slätten störtar ned mot havet, i väntan på solnedgången, eller för att beskåda vindpinade vidder i halv storm, i ren Brontë-novell-anda. Det är magiskt oavsett. En plats värdig att agera litterär backdrop till vilken roman som helst.

Ungefär två veckor in på min semester bilade mamma och jag ned till Österlen för att bo på ett B&B i en Skånelänga, hänga på stranden, läsa böcker och äta god mat. Men mer om det senare, de här vyerna är liksom värda ett helt eget inlägg.

Karin Wåhlberg Österlen-76
Karin Wåhlberg Österlen-98

Fåren som obekymrat kommer bräkandes uppför stupet. Efterdyningarna av en dag på stranden: solvarm hud, solkräm, sand, salt i håret. Allting fullkomligt vindstilla. Kvällssolen som mjukt färgar allting i försiktiga nyanser av orange. Intensivt blått hav och en ensam liten segelbåt långt där nedanför.

Karin Wåhlberg Österlen-64
Karin Wåhlberg Österlen-89
Karin Wåhlberg Österlen-73
Karin Wåhlberg Österlen-79

Mamma & jag & kvällssolen <3

Karin Wåhlberg Österlen-67
Karin Wåhlberg Österlen-80
Karin Wåhlberg Österlen-102
Hammars backar Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg Österlen-104
Hammars backar Karin Wåhlberg

Hammars backar förra året
Hammars backar förförra året