142. Finding The Mad Hatter’s Tea Party

I onsdags låg jag först i solen på altanen och lyssnade på The West Wing på Netflix (ser ju inte direkt så mycket på skärmen när en ligger och solar, tur att dialogen är briljant. Dessutom funkar det ju att lyssna lika gärna som titta när en sett avsnitten hundra gånger…). Sen lastade jag på krocketklubbor, stativ, tekoppar och annat vettigt på pakethållaren på mormors gamla cykel och begav mig ut i skogen. Fick en miljon myggbett eftersom mygg älskar mig (ej en ömsesidig känsla) och jag tenderar glömma behovet av myggmedel tills jag står där i svärmen. Donade i skogen så länge det gick utifrån den aggressiva insektssituationen, vilket resulterade i:

“Finding The Mad Hatter’s Tea Party”

findingthemadhattersteaparty

och “Croquet”

Croquet

utifrån det här citatet: “Once she remembered trying to box her own ears for having cheated herself in a game of croquet she was playing against herself, for this curious child was very fond of pretending to be two people.”  

– Alice’s Adventures in Wonderland, Lewis Carroll

Kan inte bestämma mig om jag är riktigt nöjd med dem, de känns lite…platta. Knske får de gå en vända till i Photoshop. Sen cyklade jag i alla fall hem igen och tog itu med allting jag lovat mina föräldrar att jag skulle göra innan jag åkte men har skjutit på hela veckan (de har varit bortresta sen i lördags), som att gå igenom kartonger från förrådet med klädesplagg och tvätta fönster. Efter allmänt hushållsfix åkte jag till morfar och kramade hejdå innan jag styrde bilen vidare mot min syster och svåger i Örebro.

134. Beauty is terror. Whatever we call beautiful, we quiver before it.

12

Att allting är så oerhört vackert förändrar egentligen ingenting alls.

I all den utsträckning människor ofta skyr förändring, undrar jag om inte oförmågan att förändra ändå är värre. Hur många gånger har en inte önskat att det gick att klippa håret längre eller att en kunde bestämma sig ur förälskelsen när det faktum att den är obesvarad ändå är accepterat. Hur många gånger har en önskat att det gick att aktivt göra något i en situation där det enbart handlar om att vänta in tiden, förutsatt förstås att situationen inte är obotlig.

För ibland är inte ens tiden nog. Vi kan låta håret växa ut och låta en fortsatt vardag lägga förband kring spruckna hjärtan, men ibland är tiden ingenting annat än ett förband på en kronisk skada.

Det vita tältet på berget med väggarna öppna mot havet nedanför, cykeln och surfbrädan längst fram och oceanen av blommor; allt är oerhört vackert. Att dagen är omsorgsfullt ordnad till bitterljuv perfektion, förändrar dock inte att den här dagen inte någonsin borde behövt vara mer utmärkande än en torsdag i juli. Förändrar inte det som blev allt annat än enbart en onsdag i juni. Nog att tiden kan lindra, men inte gör det döden mer oåterkallelig.

18

Halstabletter, glass, nektariner. Huvudvärk längs med väg 209.

We have always lived in the castle

21

Pussar på min bästa vän och önskar jag kunde göra mer, men vad finns kvar att säga? Kryper upp på dubbelsängens blommiga överkast, drar ned rullgardinerna, kollar på oändligt många avsnitt av The West Wing och låtsas att det inte alls är soligt ute. Vi orkar inte mer sol nu. Somnar tillsist till Vita Huset-korridorernas berömda walk-and-talks någon gång efter att det blivit kolsvart utanför fönstret.

07

Klockan ringer alldeles för tidigt. Jag brygger kaffe i köket, du gör dig i ordning. Sedan skjutsar jag dig till tåget och kramar dig farväl vid stationen. Nu dröjer det åtminstone tio dagar tills vi ses.

Det är tur vi har en livstid av farväl bakom oss vid det här laget. Vi vet nu, att de alltid följs av återseenden.