Decemberkollo, en kärleksförklaring

December. Jag vet inte om du var årets varmaste, mjukaste månad, eller årets kallaste, hårdaste. Kanske är det först när våren börjar tränga sig igenom, om några månader, som jag kommer att kunna avgöra. En av årets mest händelserika månader, i alla fall. Det står klart.

Men låt mig backa lite. Till sista helgen i november, då jag flyttade in hos Julia. Julia, vårt Decemberkollo, min bomullsmjuka landning i vintertider. Jag och minst arton växter flyttade in i glappet mellan utflytt och tillträde till ny lägenhet. Sedan blinkade vi två gånger och december rusade iväg, och helt plötsligt blev det jul. Nu är jag i Norrköping och nästa gång jag återvänder till Stockholm är det för att flytta in allt jag äger i min nya, alldeles egna lägenhet.

Låt mig berätta om Decemberkollo.

När man är på Decemberkollo kramas man mycket. Man får minst två kramar om dagen, det är livsviktigt. Varje morgon innan förste person går hemifrån för att bege sig till jobbet så kramas man hejdå i hallen. Och varje kväll innan man går och lägger sig.

Och sen ibland när man sitter bredvid varandra i soffan eller står bredvid varandra vid köksbänken och grejar i ordlös synkronisering. Då kan det uppstå ett akut behov av spontankram.

Och så när hon vet att jag är ledsen, när måndagen eskalerandes gått åt helvete. Jag är hemma först och när Julia kommer hem möter jag henne i hallen. Jag säger:

– Om du undrar varför det är riven blomkål i duschen så är det för att jag dessutom spillt överallt och jag borstade av min kjol där inne. Det är också därför dammsugaren står mitt på golvet.

Sen behöver jag bara stå där, så slår hon armarna om mig och håller kvar länge.

På Decemberkollo är matchande kläder också vanligt förekommande, om än sällan med flit. När Julia bodde hos mig i London för fem år sedan, och packade upp sin väska, insåg vi att vi ägde flera likadana plagg trots att vi inte sett varandras garderober eller bott i samma land på nästan två år. Och så nu, 2016. Redan första kvällen möts vi i hallen iförda likadana pyjamasar. Och så blir det måndagsmorgon och vi kommer ut i hallen med likadana kjolar på oss. Den svarta tröjan med guldig blixtlås bak, den från & Other Stories: jag har min på måndagen, hon har sin på onsdagen. Det gör mig inte ett dugg. Jag tycker om det.

På väg ut genom dörren, till tunnelbanan. Julia ropar:
– Har du med dig matlådan nu?
– NEJ just ja.
Och så får jag rusa in i köket och hämta den. Morgon efter morgon.

Det är också vanligt förekommande att vi ligger hopskrynklade i varsin ände av soffan. Julia börjar nynna. Jag nynnar med. En liten wail. Jag kompletterar med en liten fanfar, lite du-du-dum-dum-du-dum. Vi gör konstiga ljud i omgångar, ibland brister vi ut i skratt men oftast pågår det en liten stund och när vi slutar återgår vi till att gäspandes scrolla i något flöde. Som om det inte var konstigt och som om vi inte är konstiga eftersom vi är precis lika konstiga.

Det är ibland redundant att dra skämt. För vi drar så ofta samma skämt. Samtidigt. Och, december, vad du nu än var, så har jag skrattat så oerhört mycket. Genom nästan allt. Jag har levt levt levt känt känt känt skrattat skrattat skrattat.

Vi tillbringar en helg med att plöja de första två säsongerna av Skam. Under varsitt täcke, i soffan, bitandes på naglarna. Jag tittar med handflatorna tryckta mot mina tinningar, fingrarna med jämna mellanrum som solfjädrar framför ögonen. På kvällen, när vi knappt rört på oss ur fläcken på hela dagen, känns det ändå som om vi sprungit ett maraton. Ett emotionellt sådant, om inte annat. Sedan förbjuder vi oss själva från att påbörja säsong tre just det dygnet, eftersom vi då antagligen inte kommer sova något innan det blir måndag, pga har uppenbarligen noll gemensam självbehärskning.

En torsdagskväll. Lägenheten är tom när jag kommer hem, trots att det är på väg att bli fredag. Jag hinner sätta på mig pyjamas, tvätta ansiktet, borsta tänderna och krypa ned i sängen innan jag hör nyckeln sättas i låset. Strax kikar Julia fram runt hörnet. Tassar in och sätter sig på soffans armstöd, intill min säng, liksom trillar ned in i en kram. Fnissar.

– Hej, jag hoppades att du skulle vara vaken.

Hon har låtsassnö i håret och på axlarna och i ögonfransarna och så fnissar hon lite till. Skakar av sig jackan på golvet, sätter sig till rätta på soffkanten, tar av sig baskern. Och jag tänker att jag tycker så mycket om henne.

Sedan berättar vi ikapp vad som hänt under dagen. Vi har ju faktiskt inte setts sedan imorse. Klockan blir 00.44.

December. Källare med ballonger i neon, korv med bröd-middagar, 05-klubbar, snöiga gator, dans och dyra gin & tonics. Oliver innan maten. Terapivin.

Och så den andra änden av december-skalan.

– Du får börja. Jag vet inte vad jag ska säga.

Så hon börjar. Och sedan tar jag vid. Vi utbyter händelseförlopp och det är lite som att linda in taggtråden i bomull, vira in sköra själar i bubbelplast. Livet rispar strax inte fullt så hårt i vår bleka vinterhud. Vi begraver oss i Julias säng, gömmer oss under täcket tills syret tar slut och sparkar hårt med benen i frustration.

Äter smågodis och dricker julmust, låter det vara vår middag. Inga vuxenpoäng i sikte, eller så är det precis just vad det är, det egna beslutet att strunta i allt våra föräldrar lärt oss.

Efter ett par timmar faller vi in i tystnad. Jag sätter mig på hennes sovrumsgolv och slår in julklappar och hon sitter på sängen och grejar på datorn. Vi tar pulsen på nytt och konstaterar att den närmar sig normalläge.

Och sen. När man inte sovit på två dygn. När man känner sig som en levande död och inte vet hur man ska ta sig igenom dagen. Då skriver man till Julia och hon svarar genast med det man behöver höra för överlevnad. Och jag vet att det kommer gå, och dagen går, och det går utan att man förstör något. Och när det närmar sig det tredje dygnet skickar hon spellistor att lyssna till på låg volym, och instruktioner om att ringa henne om det behövs.

Och jag somnar till slut, för jag överlever december när det är med henne.

Did you know…

Det är bara vi som hörs. Mörkret har svept in över gatorna och tystnaden ligger som en sömnig filt mellan gatlyktor och de enstaka lampor som lyser som små månar i fönster högt ovan oss. Klockan är kanske halv elva, elva. En torsdag och ett Östermalm som redan slumrar. Cykeln som leds vid sidan av trottoaren bryter av konspiratoriska fniss med ett rytmiskt spinnande. Vi stannar framför en stor träport. Nyckel i låset, en kedja som lyfts av. Ett dovt gnissel när den tunga dörren trycks upp. Förväntan.
”Se, där. Jag sa ju det.” Han pekar på ett träd till vänster på innergården, på andra sidan ett träplank som går ungefär upp till revbenen.
”Här kommer man ju inte över utan att klättra…”
”Där–– det ser ut att bli lägre längre bort.”
Vi följer planket inåt gården. Jag drar handen längs med topplankans sandiga yta, låter handen slutta ned med den till höfthöjd. Vi kliver över.
”Wow.”
Entusiasmen är genuin. Vi ställer oss alla fyra under trädet och lutar huvudena bakåt. Spejar uppåt i trädkronan, mot de blekt gulröda klot som trängs i lövverket.
”Det är verkligen ett persikoträd.”
”Jag sa ju det.”
Uppåt: persikor, blad, grenar, hustak, stjärnhimmel. Jag sänker blicken igen. Klättrar upp på ett picknickbord i barnstorlek som står under, sträcker mig efter frukten. Plockar ned ett av kloten och tar en tugga.
”Den är ju till och med mogen.”
“Det här är helt fantastiskt.”
Jag äter upp persikan och plockar ytterligare tre, stoppar ned dem i min skogsgröna läderväska. Jag har låga strumpor i mina gubbskor, svarta jeans och en mörkblå collegetröja, men ingen jacka. Trots den sena timmen är det inte kallt, bara krispigt. Ni vet, liksom viktlöst i lungorna när man andas. Känningar av höst, men fortfarande sensommar. Vi ägnar en stund åt att diskutera ludenheten på persikornas skal (den är annorlunda mot de persikor man kan köpa i butik) innan vi kliver över planket igen. Gatlyktorna kastar ett julkalendersliknande sken över innergården och jag skickar en sista blick över axeln innan vi drar igen den massiva porten bakom oss. Den ljumma luften begär av oss att inte gå ned i tunnelbanan, så istället promenerar vi till Slussen. Längs med vattnet: vykortsvänliga, nattupplysta vyer. Kullersten och broar och så förbi slottet. 

Inte visste jag att det fanns innergårdar i Stockholm med alldeles egna persikoträd.

Karin Wåhlberg

Regnet har kommit i omgångar under dagen. Framåt kvällen verkar dock molnen ha sagt sitt, så vi packar med oss filtar och vin och promenerar bort till Svandammsparken. Vi slår oss ned uppe på krönet, framför fikatältet. När det börjar mörkna tystnar sorlet och Moonrise Kingdom rullar igång, med det där klickande, surrande bakgrundsljudet som äldre filmprojektorer åstadkommer. Med stjärnor och lövverk ovan oss äter vi cheese crunchers och dricker vin till Wes Anderson-estetik. Efteråt plockar vi förnöjt med oss våra saker och promenerar hem igen, lämnar av vinet och stolarna och jag byter skor. Sedan går vi de tio-någonting-minutrarna bort till Landet vid Telefonplan: dricker en varsin ingefäradrink och pratar om framtiden.

Processed with VSCO with e1 preset

Vi kommer promenerandes runt klipporna vid Vinterviken, på den där träbryggan som löper längs berget. Blir stannade av en flicka som är kanske nio, hon gungar ett ihopfällt paraply i ena handen och kisar bestämt upp mot oss.
”Hej!” deklarerar hon. ”Spelar ni också Pokemon Go?”
Vi bekräftar att så är fallet. Hon berättar att hon precis fångat en Charmander.
”Där, borta vid det där lilla huset.” Hon pekar mot en gul byggnad, borta vid båtarna.

Hon är också Team Mystic. Så efter att vi också fångat varsin Charmander tar vi över ett gym ihop.

Karin Wåhlberg

Söndag.

 

 

Emotional states

Nedåt ↘︎

En torsdag. Jag har gråtit tre gånger innan klockan ens slagit lunch. Det känns som om hela jag har skoskav: ångesten har legat som en molande, pickande bieffekt i veckor nu. Jag ringer till mamma och vi pratar i femtiotre minuter, jag mest snörvlandes fram genom upplevd omöjlighet.

Väl på kontoret sätter jag mig i hörnet: stoppar i hörlurarna, äter en Piggelin och hoppas att mascaran i alla fall ger något slags skydd mot regntunga ögonlock.

Karin Wåhlberg

Karin Wåhlberg

Karin Wåhlberg

Uppåt ↗︎

“Men här kan vi ju inte stå!”

Jag och Martina blinkar mot varandra, sneglar ned på våra bubblande glas. Tittar ut mot publikhavet och känner hur det springer i kroppen. Tio sekunder senare har vi tömt i oss cavan så fort att kolsyran liksom spritter i blodet och vi lämnar ölområdet för att trycka oss in i till Eva och Jeppson långt in i folkmassan. Vid något tillfälle ansluter också Karin, och så dansar vi till Years & Years som om det inte finns någon morgondag (eller, i alla fall som om det inte finns någon annan spelning värd att gå på, någonsin).

Jag är på Popaganda med mina kollegor, nästan alla trettio-nånting stycken. Vi fick biljetter i sommarpresent innan semestern. Det är augustis kanske varmaste kväll, värmen klibbar mot mina bara ben och det enda jag ångrar är att jag tagit med mig en jacka. Gräsmattehäng, happy hour-bubbel, food trucks, skymning. Marina som smetar på glitter på mina ögonlock.

När FKA Twigs har stängt fredagen är vi sju stycken som släntrar bort till Trädgården. Inne i Röda Rummet dansar vi till dundrande rnb tills svetten rinner och luftfuktigheten trängt igenom kläderna. Borta vid pingisbordet gör vi skrik-fnissande försök att få in hela skaran i fotobåset. Det känns som om jag skrattar åt något ungefär var femtonde sekund. Strax efter midnatt kräver dock kroppen efter en lång dag sin sömn och jag tar en taxi hem.

På lördagen möter jag upp John och åker in till slutet av Frances. Vi såsar i gräset, kollar på konstsim, köar länge för att köpa halloumiburgare till tonerna av [ingenting] och dricker öl till Amanda Bergman. När Crystal Fighters går på vill jag, efter ett gäng ganska försiktiga spelningar, få d-a-n-s-a. Jag studsar på stället, väntar otåligt på att de andra i sällskapet ska dricka upp, ska bli danspepp. När inget av detta händer tar jag saken i egna händer:

“Nähepp. Då får jag väl dansa själv då!”

Och så marscherar jag iväg och gör just det.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Framåt →

Söndag. Det är som om regnet sköljer med sig mörkret. Det grå ligger som en monoton dimma över Bondegatan. Ändå är folk ute på trottoarerna, tar sig fram med ett icke-skyndande lugn. Det finns en slags frid i de bleka moln som smetats ut över himlen.

Jag och Anna möter upp Linn och Julia på Pom & Flora. Beställer in allt som låter gott och så äter vi frukost och dricker kaffe resten av dagen. Gör listor, ritar med kritor, googlar, diskuterar och bokar boenden för olika stopp under vår Japan-resa senare i höst. Vi ska äta ramen, sjunga karaoke, bada i onsens, vandra i bergen, beundra höstlöven, besöka museum och myllra runt i en främmande värld där vi inte kan ett enda tecken.

Det kommer bli fantastiskt.

Att mötas

Bild

En mail-slinga: att mötas. En överblommad vår som blev till sensommar, men ändå, till slut. Vi bestämmer söndag, vi bestämmer Vete-Katten. Jag är kissnödig redan när jag kommer dit men glömmer också bort det direkt, dricker tre koppar kaffe i tät följd och tar sporadiska tuggor av en smulig hallongrotta.

Det är alltid speciellt att veta mycket om någon man inte känner och sedan träffa dem. Eller, kanske är det snarare: att känna någon man egentligen inte vet så mycket om. Det, i sig, är förvisso ingen garanti för framgångsrik verklighetsförankring utanför internets semi-anonymitet och skyddande murar, men just den här gången bär jag inte på några tvivel. Istället finns ett okonstlat lugn i varje tystnad mellan tuggorna. Det känns självklart.

Det svåraste är att veta var man ska börja. Det enda som känns pressande är tidsbristen. Hur hinner vi med så mycket som möjligt på en eftermiddag? Trevar lite, som om jag inte vet i vilken ände jag ska börja, det finns ju så mycket jag vill veta, säga, undra, berätta – lära. Svaret: man bara börjar.

Klockan är två och sedan är den halv fem och plötsligt är den sju och så stänger de. Vi yrar ut på trottoaren utanför, kastar blickar omkring oss.
”Vart ska du nu?”
”Jag vet inte riktigt. Du?”
Vi etablerar att vi inte har någon särskild tid eller plats att passa, så vi promenerar. Genom Kungsträdgården, över Skeppsbron och förbi Slussens många avspärrningar och vägvisande linjer. Eftermiddagen blir till kväll och vi hittar ett nytt café att uppehålla oss på.

”Tydligen ska man ses tre gånger för att etablera en vänskap”, informerar Libertin. ”Men detta borde väl räknas som mer än ett tillfälle?”
”Ja att vi hörts innan borde ju räknas som i alla fall en gång, och idag som minst två. Så jag tycker vi kan konstatera att vi officiellt är vänner nu.”

Vi skiljs åt vid Slussen med löften om fortsatt kontakt, från varsin sida Nordsjön.
”Vad skriver vi när vi redan skriver om våra liv då?”
”Du kanske skickar det som inte känns tillräckligt formulerat för att få läggas upp?”
”Och du kanske skickar de där röriga dagboksanteckningarna?”
”Ja. Det är kanske det jag skickar.”

Jag skulle vilja bevara varenda ett av våra samtalsämnen, skriva långt och utförligt om dem. Men då skulle jag nog heller aldrig skriva klart. Och vi pratar också om vikten av att ibland bara få ur sig text. Så jag skriver det här och sedan påbörjar jag ett nytt meddelande på annan plats med eget slut.

Hej, börjar jag. Skönt att komma hem till en lägenhet där växterna överlevt.