Just precis nu

Klockan är 21.36 och båda barnen har somnat. Ja, ni läste rätt.

Fredrik är på konsert ikväll, så just nu är det bara ljuden från mig, två sovande tjejer och Phoebe Bridgers på vinyl som hörs i lägenheten.

Idag kom jag hem arg från jobbet, brännande tårar bakom ögonlocken och nävarna knutna i fickan. Arg, så arg att jag hade börjat gråta, den värsta sortens arg. Det finns något väldigt förödmjukande i att tårarna kommer när det ju är arg man är, inte ledsen. Inte primärt det, i alla fall.

Det tog säker två timmar innan jag lyckats tina. Rörde stumt ut jästen i degspadet, ilsket stirrandes ned i bunken (för bröd, det skulle jag minsann baka, det hade jag bestämt). Men jag är just nu ändå ganska mjuk inuti. Mjuk av Fredrik som lade sina armar om mig och sa att vi löser det här ihop. Erbjöd planer och medhållen ilska och deltagande beklagan som alternativ, vilket jag än ville.

Nu känner jag mig som sagt ganska mjuk igen. Mjuk av hans sätt att berätta hur han älskar mig, mjuk av sättet han pussar mig i vinkeln där hals blir till axel.

Mjuk av tid. Mjuk av skratt. Mjuk av ett glas vin.

Han gjorde soppa på sötpotatis och röda linser och jag bakade grekiskt lantbröd efter min brors recept. Sedan fick vi besök och så åt vi middag tillsammans alla fem och sedan gav de sig av. Mogwai, skulle de på. På Nobelberget.

Jag ska nog tända lite ljus här i vardagsrummet, det är lite mörkt. Vänta ett slag.

Så.

Mysigare nu. Drog en Klippan-pläd över mig också.

Var var jag? Ja, så sen åkte de iväg. Jag, I & L bettade på hur sent han skulle orka vara ute, vi får väl se imorgon vem som hade rätt. Sedan kröp jag och I ned i hennes säng och så läste hon ur sin läsläxa för mig. LasseMaja, Campingmysteriet. Hon läser riktigt fort nu, bara för några veckor sedan var det mer trevande än vad det var ikväll. Jag betraktar hennes profil: de små läpparna som rör sig och den fokuserade blicken som studsar från ord till ord. Det nyborstade håret redan intrasslat i kuddar och gosedjur. Tänker på hur viktig denna lilla människa blivit i mitt liv.

Sedan går jag in till L. Hon ligger på sin lurviga matta på golvet med iPhone och Snapchat i högsta hugg. Jag lägger mig bredvid, frågar om hon också är sugen på att läsa lite tillsammans. Det är hon. Hon borstar tänderna, byter om, ringer sin mamma och säger god natt. Sedan kryper vi ned i hennes säng, men Kristina Ohlssons Zombiefeber blir liggandes under tiden vi pratar om vänskap och humor och vad som händer i hennes liv. Jag får än en gång förundras över hur omsorgsfull och insiktsfull en elvaåring kan vara. Sedan gäspar vi oss igenom första kapitlet.

Nu närmar sig klockan visst halv elva. Det känns både sent och inte. Kanske ska jag ta ett bad? Förresten kommer Stranger in the Alps nog vara ett av 2017s bästa album. Och hade jag inte lite godis kvar? Jag gäspar, tankarna springer. Men långsamt, inte oroat.

I mig, ett sällsynt lugn.

Livstecken

Utkast efter utkast,
fragment som aldrig blir en helhet.

Längtan efter orden
(efter er).

Som en dans på lego
skrev jag på min ordtavla.
Men egentligen var det rätt elakt mot 2017.

2017
året där allt blev nytt, livet något annat (en del av det svårt).
Men det mesta oavsett, egentligen, helt självklart.

I slutändan:
2017, ett pågående äventyr,
för störst av allt är väl kärleken och
tillsammans
är ju allt det där legot något som går att bygga med.

.

Hur börjar man igen efter en lång tystnad? Det är alltid lika svårt, lika onaturligt.
Att pränta ned orden. Skriva. Dokumentera, publicera.

Börjar man igen? Hur?

När maj blir till juni

Eller – fragment som jag inte får ihop till en helhet, som jag inte får ihop till något annat än det här:

Jag drar slentrianmässigt in en låt i min maj-lista på Spotify, in i den som heter: and may came at last. Blir varse att min Spotify på flera olika plan tenderar bli en reflektion av min livstillvaro.

2017 inleddes med en väldigt uppstyrd spelliste-struktur, där listorna fick tydliga teman eller känslor kopplade till sig, och sattes ihop med omsorg. Ordningen på låtarna, beskrivningen, namnet på listan och omslagsbilden var alla alltid noggrant utformade. De var helt enkelt inte ämnade att spelas upp med shuffle. Och utan att lägga för mycket tonvikt vid om just det speglar årets inledning (kanske var det snarare en motvikt) så känns avsaknaden av ordning och linjäritet talande för maj.

Under månadens gång blev maj-listan allt mer ett hopplock av lite vad som helst, som jag lyssnat på och gillat. Det blev likväl en bra spellista, som jag gärna spelat. Liksom det blev en bra månad, som jag kommer minnas med blida ögon. Men också ett oerhört hopplock av känslor, väder och händelser. Som att någon spelade Mix Max med tillvaron (eller i alla fall *mina feelings*) i stort.

Maj. Månaden då snön föll och rhododendronen slog ut. Grenarna som till slut tyngdes mot marken, dignade under grönska och blomster likt juvelbeströdda fingrar.

Maj. Månaden då jag kunde börja gråta av vad som helst. Nyhetsrapporteringen från Manchester när jag läste nyheterna i tunnelbanan på väg till jobbet. Någons blogginlägg. En film om Trump som slumpats upp i Facebook-flödet. Tanken på min egen trötthet. Tanken på hur kär jag är (när det känns så starkt att orden liksom inte räcker till och kroppen ba: no worries, I have tears!!!).

Maj. Månaden då trädkronorna vecklade ut sig och förändrade vyn under Skanstullsbron. I år igen.

Maj. Månaden då vårdcentralsbesök och antibiotikakurer skramlade ihop mina utlägg till fribeloppsnivåer, då immunförsvaret tog en paus och kroppen begärde ledighet! D-vitamin! och vila!

”Men älskling, gråter du?”
Tårarna faller till slut så tätt att vätan tränger igenom hans mörkblå skjorta.
”De bara kom”, snörvlar jag, som om det vore en fullgod förklaring.

Ja. Det blev maj till sist, och nu, till och med juni. Strax kommer halva 2017 ha gått. I början av året gjorde jag en spellista som hette 4380 timmar. I början av året räknade jag tillvaron timme för timme och tänkte att: ett halvår, 4380 timmar, mindre än så kan jag inte ge det. Och nu, tiden som går och timmarna som sedan länge upphört att räknas. Allt större än jag hade kunnat föreställa mig. Mindre än livet kan jag inte ge det.

Jag har visst inte kommit ihåg att lägga till någon låt i listan sedan början av april.

Tänk att det gått mer än 4100 av dessa 4380. Tänk att tiden går, liksom det blir både vår och sommar, år efter år. Vinter efter vinter. Tänk att, tänk att.

Juni-morgon. Den grå himlen hänger tung utanför fönstret men de mörklila syrenerna, de jag pallade här om dagen nere på innergården, slänger sig viktlöst och ostyrigt över kanten på glasvasen. Klockan ringer tidigt, för tidigt för att vara en ledig dag, och jag släpper motvilligt hans varma, mjuka morgonkropp ur min famn. Slumrar in igen i de vita lakanen.

När jag vaknar igen bär trottoarerna spår av regn, men det är likväl juni, så mycket juni att det liksom vibrerar av det i luften, fyller lungorna. Juni, liksom på bristningsgränsen till allt.

Och nu sitter jag i mitt nystädade juni-kök och känner doften av syrén.

Snart har också juni gått.

Vår (long time, no see)

bild

Isarna smälter, en spräcklig mosaik som breder ut sig likt sprucket porslin under Skanstullsbron. Jag mantrar till alla – vare sig de vill höra eller inte – att våren spåtts komma den sextonde mars. Den sextonde mars, . SMHI lovar mig och jag lovar vidare.

Någonting mjukt innanför revbenen, någonting som kvittrar i kroppen. Kaninhjärta, vildblommor, kolsyra. Timmar som av tid bundits ihop till längre, sammanhållande enheter. Som bundits ihop till: nycklar, en hylla i min garderob och dubbla tandborstar i badrumsskåpet. Som i sin enklaste form är fnitterfylld prickkastning med juicekorkar ned i återvinningskärlen på Ljusnevägen, med vårsolen som bländar från ovan och sticker ovant i huden.

Timmar: som binds ihop, som går, som landar oss i
Jag älskar dig.