När maj blir till juni

Eller – fragment som jag inte får ihop till en helhet, som jag inte får ihop till något annat än det här:

Jag drar slentrianmässigt in en låt i min maj-lista på Spotify, in i den som heter: and may came at last. Blir varse att min Spotify på flera olika plan tenderar bli en reflektion av min livstillvaro.

2017 inleddes med en väldigt uppstyrd spelliste-struktur, där listorna fick tydliga teman eller känslor kopplade till sig, och sattes ihop med omsorg. Ordningen på låtarna, beskrivningen, namnet på listan och omslagsbilden var alla alltid noggrant utformade. De var helt enkelt inte ämnade att spelas upp med shuffle. Och utan att lägga för mycket tonvikt vid om just det speglar årets inledning (kanske var det snarare en motvikt) så känns avsaknaden av ordning och linjäritet talande för maj.

Under månadens gång blev maj-listan allt mer ett hopplock av lite vad som helst, som jag lyssnat på och gillat. Det blev likväl en bra spellista, som jag gärna spelat. Liksom det blev en bra månad, som jag kommer minnas med blida ögon. Men också ett oerhört hopplock av känslor, väder och händelser. Som att någon spelade Mix Max med tillvaron (eller i alla fall *mina feelings*) i stort.

Maj. Månaden då snön föll och rhododendronen slog ut. Grenarna som till slut tyngdes mot marken, dignade under grönska och blomster likt juvelbeströdda fingrar.

Maj. Månaden då jag kunde börja gråta av vad som helst. Nyhetsrapporteringen från Manchester när jag läste nyheterna i tunnelbanan på väg till jobbet. Någons blogginlägg. En film om Trump som slumpats upp i Facebook-flödet. Tanken på min egen trötthet. Tanken på hur kär jag är (när det känns så starkt att orden liksom inte räcker till och kroppen ba: no worries, I have tears!!!).

Maj. Månaden då trädkronorna vecklade ut sig och förändrade vyn under Skanstullsbron. I år igen.

Maj. Månaden då vårdcentralsbesök och antibiotikakurer skramlade ihop mina utlägg till fribeloppsnivåer, då immunförsvaret tog en paus och kroppen begärde ledighet! D-vitamin! och vila!

”Men älskling, gråter du?”
Tårarna faller till slut så tätt att vätan tränger igenom hans mörkblå skjorta.
”De bara kom”, snörvlar jag, som om det vore en fullgod förklaring.

Ja. Det blev maj till sist, och nu, till och med juni. Strax kommer halva 2017 ha gått. I början av året gjorde jag en spellista som hette 4380 timmar. I början av året räknade jag tillvaron timme för timme och tänkte att: ett halvår, 4380 timmar, mindre än så kan jag inte ge det. Och nu, tiden som går och timmarna som sedan länge upphört att räknas. Allt större än jag hade kunnat föreställa mig. Mindre än livet kan jag inte ge det.

Jag har visst inte kommit ihåg att lägga till någon låt i listan sedan början av april.

Tänk att det gått mer än 4100 av dessa 4380. Tänk att tiden går, liksom det blir både vår och sommar, år efter år. Vinter efter vinter. Tänk att, tänk att.

Juni-morgon. Den grå himlen hänger tung utanför fönstret men de mörklila syrenerna, de jag pallade här om dagen nere på innergården, slänger sig viktlöst och ostyrigt över kanten på glasvasen. Klockan ringer tidigt, för tidigt för att vara en ledig dag, och jag släpper motvilligt hans varma, mjuka morgonkropp ur min famn. Slumrar in igen i de vita lakanen.

När jag vaknar igen bär trottoarerna spår av regn, men det är likväl juni, så mycket juni att det liksom vibrerar av det i luften, fyller lungorna. Juni, liksom på bristningsgränsen till allt.

Och nu sitter jag i mitt nystädade juni-kök och känner doften av syrén.

Snart har också juni gått.

Vår (long time, no see)

bild

Isarna smälter, en spräcklig mosaik som breder ut sig likt sprucket porslin under Skanstullsbron. Jag mantrar till alla – vare sig de vill höra eller inte – att våren spåtts komma den sextonde mars. Den sextonde mars, . SMHI lovar mig och jag lovar vidare.

Någonting mjukt innanför revbenen, någonting som kvittrar i kroppen. Kaninhjärta, vildblommor, kolsyra. Timmar som av tid bundits ihop till längre, sammanhållande enheter. Som bundits ihop till: nycklar, en hylla i min garderob och dubbla tandborstar i badrumsskåpet. Som i sin enklaste form är fnitterfylld prickkastning med juicekorkar ned i återvinningskärlen på Ljusnevägen, med vårsolen som bländar från ovan och sticker ovant i huden.

Timmar: som binds ihop, som går, som landar oss i
Jag älskar dig.

 

2017

Tystnaden,
när snön faller över Stockholms gator.

Jag inser att jag längtat, längtat efter att allt grått ska skylas under ett fruset bomullslager. Snön faller, jag faller, turbulent, stilla, både och, om vartannat. Jag njuter av vitklädda trädgrenar, av att i gryningsljus pulsa över torget till tunnelbanan. Hur snön liksom svalt allt.

Tillvaron krymps ned till veckoform, dagsform, timform. Någonstans finns ett lugn, en övertygelse. Men också; tid går så långsamt när den behövs hanteras en timme i taget. Men de bra timmarna, likt snön, sväljer i slutänden alla de andra.

Vi turas om att orka. Tid passerar.

Jag hänger upp lampor, monterar upp bokhyllan, diskar, skruvar ihop en pall, sågar gardinstänger, borrar snett, lyssnar på The XX nya. Sysselsätter timmarna. Har vänner över på middag och vin i min nya lägenhet, var och varannan kväll. Börjar jobba efter en julledighet långt från verkligheten.

Det blir januaris första måndag och jag bokar en resa till Jonas i Italien i början av februari, helgen innan jag fyller tjugosex. Jag frågar vad jag behöver, hans svar är att jag behöver en flygbiljett och en relativt liten prosecco-budget. Det blir en födelsedagspresent till mig själv, en hållpunkt, något som bryter upp tiden. Eller, kanske, snarare något som binder ihop timmarna.

Gott nytt år på er. Jag tror det kan bli något bra av 2017. Vad hoppas ni på?

Decemberkollo, en kärleksförklaring

December. Jag vet inte om du var årets varmaste, mjukaste månad, eller årets kallaste, hårdaste. Kanske är det först när våren börjar tränga sig igenom, om några månader, som jag kommer att kunna avgöra. En av årets mest händelserika månader, i alla fall. Det står klart.

Men låt mig backa lite. Till sista helgen i november, då jag flyttade in hos Julia. Julia, vårt Decemberkollo, min bomullsmjuka landning i vintertider. Jag och minst arton växter flyttade in i glappet mellan utflytt och tillträde till ny lägenhet. Sedan blinkade vi två gånger och december rusade iväg, och helt plötsligt blev det jul. Nu är jag i Norrköping och nästa gång jag återvänder till Stockholm är det för att flytta in allt jag äger i min nya, alldeles egna lägenhet.

Låt mig berätta om Decemberkollo.

När man är på Decemberkollo kramas man mycket. Man får minst två kramar om dagen, det är livsviktigt. Varje morgon innan förste person går hemifrån för att bege sig till jobbet så kramas man hejdå i hallen. Och varje kväll innan man går och lägger sig.

Och sen ibland när man sitter bredvid varandra i soffan eller står bredvid varandra vid köksbänken och grejar i ordlös synkronisering. Då kan det uppstå ett akut behov av spontankram.

Och så när hon vet att jag är ledsen, när måndagen eskalerandes gått åt helvete. Jag är hemma först och när Julia kommer hem möter jag henne i hallen. Jag säger:

– Om du undrar varför det är riven blomkål i duschen så är det för att jag dessutom spillt överallt och jag borstade av min kjol där inne. Det är också därför dammsugaren står mitt på golvet.

Sen behöver jag bara stå där, så slår hon armarna om mig och håller kvar länge.

På Decemberkollo är matchande kläder också vanligt förekommande, om än sällan med flit. När Julia bodde hos mig i London för fem år sedan, och packade upp sin väska, insåg vi att vi ägde flera likadana plagg trots att vi inte sett varandras garderober eller bott i samma land på nästan två år. Och så nu, 2016. Redan första kvällen möts vi i hallen iförda likadana pyjamasar. Och så blir det måndagsmorgon och vi kommer ut i hallen med likadana kjolar på oss. Den svarta tröjan med guldig blixtlås bak, den från & Other Stories: jag har min på måndagen, hon har sin på onsdagen. Det gör mig inte ett dugg. Jag tycker om det.

På väg ut genom dörren, till tunnelbanan. Julia ropar:
– Har du med dig matlådan nu?
– NEJ just ja.
Och så får jag rusa in i köket och hämta den. Morgon efter morgon.

Det är också vanligt förekommande att vi ligger hopskrynklade i varsin ände av soffan. Julia börjar nynna. Jag nynnar med. En liten wail. Jag kompletterar med en liten fanfar, lite du-du-dum-dum-du-dum. Vi gör konstiga ljud i omgångar, ibland brister vi ut i skratt men oftast pågår det en liten stund och när vi slutar återgår vi till att gäspandes scrolla i något flöde. Som om det inte var konstigt och som om vi inte är konstiga eftersom vi är precis lika konstiga.

Det är ibland redundant att dra skämt. För vi drar så ofta samma skämt. Samtidigt. Och, december, vad du nu än var, så har jag skrattat så oerhört mycket. Genom nästan allt. Jag har levt levt levt känt känt känt skrattat skrattat skrattat.

Vi tillbringar en helg med att plöja de första två säsongerna av Skam. Under varsitt täcke, i soffan, bitandes på naglarna. Jag tittar med handflatorna tryckta mot mina tinningar, fingrarna med jämna mellanrum som solfjädrar framför ögonen. På kvällen, när vi knappt rört på oss ur fläcken på hela dagen, känns det ändå som om vi sprungit ett maraton. Ett emotionellt sådant, om inte annat. Sedan förbjuder vi oss själva från att påbörja säsong tre just det dygnet, eftersom vi då antagligen inte kommer sova något innan det blir måndag, pga har uppenbarligen noll gemensam självbehärskning.

En torsdagskväll. Lägenheten är tom när jag kommer hem, trots att det är på väg att bli fredag. Jag hinner sätta på mig pyjamas, tvätta ansiktet, borsta tänderna och krypa ned i sängen innan jag hör nyckeln sättas i låset. Strax kikar Julia fram runt hörnet. Tassar in och sätter sig på soffans armstöd, intill min säng, liksom trillar ned in i en kram. Fnissar.

– Hej, jag hoppades att du skulle vara vaken.

Hon har låtsassnö i håret och på axlarna och i ögonfransarna och så fnissar hon lite till. Skakar av sig jackan på golvet, sätter sig till rätta på soffkanten, tar av sig baskern. Och jag tänker att jag tycker så mycket om henne.

Sedan berättar vi ikapp vad som hänt under dagen. Vi har ju faktiskt inte setts sedan imorse. Klockan blir 00.44.

December. Källare med ballonger i neon, korv med bröd-middagar, 05-klubbar, snöiga gator, dans och dyra gin & tonics. Oliver innan maten. Terapivin.

Och så den andra änden av december-skalan.

– Du får börja. Jag vet inte vad jag ska säga.

Så hon börjar. Och sedan tar jag vid. Vi utbyter händelseförlopp och det är lite som att linda in taggtråden i bomull, vira in sköra själar i bubbelplast. Livet rispar strax inte fullt så hårt i vår bleka vinterhud. Vi begraver oss i Julias säng, gömmer oss under täcket tills syret tar slut och sparkar hårt med benen i frustration.

Äter smågodis och dricker julmust, låter det vara vår middag. Inga vuxenpoäng i sikte, eller så är det precis just vad det är, det egna beslutet att strunta i allt våra föräldrar lärt oss.

Efter ett par timmar faller vi in i tystnad. Jag sätter mig på hennes sovrumsgolv och slår in julklappar och hon sitter på sängen och grejar på datorn. Vi tar pulsen på nytt och konstaterar att den närmar sig normalläge.

Och sen. När man inte sovit på två dygn. När man känner sig som en levande död och inte vet hur man ska ta sig igenom dagen. Då skriver man till Julia och hon svarar genast med det man behöver höra för överlevnad. Och jag vet att det kommer gå, och dagen går, och det går utan att man förstör något. Och när det närmar sig det tredje dygnet skickar hon spellistor att lyssna till på låg volym, och instruktioner om att ringa henne om det behövs.

Och jag somnar till slut, för jag överlever december när det är med henne.