2017

Tystnaden,
när snön faller över Stockholms gator.

Jag inser att jag längtat, längtat efter att allt grått ska skylas under ett fruset bomullslager. Snön faller, jag faller, turbulent, stilla, både och, om vartannat. Jag njuter av vitklädda trädgrenar, av att i gryningsljus pulsa över torget till tunnelbanan. Hur snön liksom svalt allt.

Tillvaron krymps ned till veckoform, dagsform, timform. Någonstans finns ett lugn, en övertygelse. Men också; tid går så långsamt när den behövs hanteras en timme i taget. Men de bra timmarna, likt snön, sväljer i slutänden alla de andra.

Vi turas om att orka. Tid passerar.

Jag hänger upp lampor, monterar upp bokhyllan, diskar, skruvar ihop en pall, sågar gardinstänger, borrar snett, lyssnar på The XX nya. Sysselsätter timmarna. Har vänner över på middag och vin i min nya lägenhet, var och varannan kväll. Börjar jobba efter en julledighet långt från verkligheten.

Det blir januaris första måndag och jag bokar en resa till Jonas i Italien i början av februari, helgen innan jag fyller tjugosex. Jag frågar vad jag behöver, hans svar är att jag behöver en flygbiljett och en relativt liten prosecco-budget. Det blir en födelsedagspresent till mig själv, en hållpunkt, något som bryter upp tiden. Eller, kanske, snarare något som binder ihop timmarna.

Gott nytt år på er. Jag tror det kan bli något bra av 2017. Vad hoppas ni på?

Decemberkollo, en kärleksförklaring

December. Jag vet inte om du var årets varmaste, mjukaste månad, eller årets kallaste, hårdaste. Kanske är det först när våren börjar tränga sig igenom, om några månader, som jag kommer att kunna avgöra. En av årets mest händelserika månader, i alla fall. Det står klart.

Men låt mig backa lite. Till sista helgen i november, då jag flyttade in hos Julia. Julia, vårt Decemberkollo, min bomullsmjuka landning i vintertider. Jag och minst arton växter flyttade in i glappet mellan utflytt och tillträde till ny lägenhet. Sedan blinkade vi två gånger och december rusade iväg, och helt plötsligt blev det jul. Nu är jag i Norrköping och nästa gång jag återvänder till Stockholm är det för att flytta in allt jag äger i min nya, alldeles egna lägenhet.

Låt mig berätta om Decemberkollo.

När man är på Decemberkollo kramas man mycket. Man får minst två kramar om dagen, det är livsviktigt. Varje morgon innan förste person går hemifrån för att bege sig till jobbet så kramas man hejdå i hallen. Och varje kväll innan man går och lägger sig.

Och sen ibland när man sitter bredvid varandra i soffan eller står bredvid varandra vid köksbänken och grejar i ordlös synkronisering. Då kan det uppstå ett akut behov av spontankram.

Och så när hon vet att jag är ledsen, när måndagen eskalerandes gått åt helvete. Jag är hemma först och när Julia kommer hem möter jag henne i hallen. Jag säger:

– Om du undrar varför det är riven blomkål i duschen så är det för att jag dessutom spillt överallt och jag borstade av min kjol där inne. Det är också därför dammsugaren står mitt på golvet.

Sen behöver jag bara stå där, så slår hon armarna om mig och håller kvar länge.

På Decemberkollo är matchande kläder också vanligt förekommande, om än sällan med flit. När Julia bodde hos mig i London för fem år sedan, och packade upp sin väska, insåg vi att vi ägde flera likadana plagg trots att vi inte sett varandras garderober eller bott i samma land på nästan två år. Och så nu, 2016. Redan första kvällen möts vi i hallen iförda likadana pyjamasar. Och så blir det måndagsmorgon och vi kommer ut i hallen med likadana kjolar på oss. Den svarta tröjan med guldig blixtlås bak, den från & Other Stories: jag har min på måndagen, hon har sin på onsdagen. Det gör mig inte ett dugg. Jag tycker om det.

På väg ut genom dörren, till tunnelbanan. Julia ropar:
– Har du med dig matlådan nu?
– NEJ just ja.
Och så får jag rusa in i köket och hämta den. Morgon efter morgon.

Det är också vanligt förekommande att vi ligger hopskrynklade i varsin ände av soffan. Julia börjar nynna. Jag nynnar med. En liten wail. Jag kompletterar med en liten fanfar, lite du-du-dum-dum-du-dum. Vi gör konstiga ljud i omgångar, ibland brister vi ut i skratt men oftast pågår det en liten stund och när vi slutar återgår vi till att gäspandes scrolla i något flöde. Som om det inte var konstigt och som om vi inte är konstiga eftersom vi är precis lika konstiga.

Det är ibland redundant att dra skämt. För vi drar så ofta samma skämt. Samtidigt. Och, december, vad du nu än var, så har jag skrattat så oerhört mycket. Genom nästan allt. Jag har levt levt levt känt känt känt skrattat skrattat skrattat.

Vi tillbringar en helg med att plöja de första två säsongerna av Skam. Under varsitt täcke, i soffan, bitandes på naglarna. Jag tittar med handflatorna tryckta mot mina tinningar, fingrarna med jämna mellanrum som solfjädrar framför ögonen. På kvällen, när vi knappt rört på oss ur fläcken på hela dagen, känns det ändå som om vi sprungit ett maraton. Ett emotionellt sådant, om inte annat. Sedan förbjuder vi oss själva från att påbörja säsong tre just det dygnet, eftersom vi då antagligen inte kommer sova något innan det blir måndag, pga har uppenbarligen noll gemensam självbehärskning.

En torsdagskväll. Lägenheten är tom när jag kommer hem, trots att det är på väg att bli fredag. Jag hinner sätta på mig pyjamas, tvätta ansiktet, borsta tänderna och krypa ned i sängen innan jag hör nyckeln sättas i låset. Strax kikar Julia fram runt hörnet. Tassar in och sätter sig på soffans armstöd, intill min säng, liksom trillar ned in i en kram. Fnissar.

– Hej, jag hoppades att du skulle vara vaken.

Hon har låtsassnö i håret och på axlarna och i ögonfransarna och så fnissar hon lite till. Skakar av sig jackan på golvet, sätter sig till rätta på soffkanten, tar av sig baskern. Och jag tänker att jag tycker så mycket om henne.

Sedan berättar vi ikapp vad som hänt under dagen. Vi har ju faktiskt inte setts sedan imorse. Klockan blir 00.44.

December. Källare med ballonger i neon, korv med bröd-middagar, 05-klubbar, snöiga gator, dans och dyra gin & tonics. Oliver innan maten. Terapivin.

Och så den andra änden av december-skalan.

– Du får börja. Jag vet inte vad jag ska säga.

Så hon börjar. Och sedan tar jag vid. Vi utbyter händelseförlopp och det är lite som att linda in taggtråden i bomull, vira in sköra själar i bubbelplast. Livet rispar strax inte fullt så hårt i vår bleka vinterhud. Vi begraver oss i Julias säng, gömmer oss under täcket tills syret tar slut och sparkar hårt med benen i frustration.

Äter smågodis och dricker julmust, låter det vara vår middag. Inga vuxenpoäng i sikte, eller så är det precis just vad det är, det egna beslutet att strunta i allt våra föräldrar lärt oss.

Efter ett par timmar faller vi in i tystnad. Jag sätter mig på hennes sovrumsgolv och slår in julklappar och hon sitter på sängen och grejar på datorn. Vi tar pulsen på nytt och konstaterar att den närmar sig normalläge.

Och sen. När man inte sovit på två dygn. När man känner sig som en levande död och inte vet hur man ska ta sig igenom dagen. Då skriver man till Julia och hon svarar genast med det man behöver höra för överlevnad. Och jag vet att det kommer gå, och dagen går, och det går utan att man förstör något. Och när det närmar sig det tredje dygnet skickar hon spellistor att lyssna till på låg volym, och instruktioner om att ringa henne om det behövs.

Och jag somnar till slut, för jag överlever december när det är med henne.

Plötsligt är du framme, du är namnet på din dörr

I hallen hänger orden: “Kommer aldrig bli som förr”

Processed with VSCO with e1 preset

Fem och ett halvt år, sju andrahandskontrakt senare.

Blåmärkshandleder efter flyttkartonger. Främlingars liv och möbler inknölade i garderober för att slippa se. Alltid någon annans namn ovanför den upptejpade lappen med våra egna identifierande stavelser.

Att lägga bakom sig nu: kassarna med böcker och kartongerna med porslin som forslats med varje gång. Packats upp ned upp ned upp ned – för att det i slutändan har varit viktigare att få skapa den där känslan av hem, än att begränsa kubikmeter i flyttlass. Äcklet vi städat undan efter andra. Överpriserna som betalats. Väggarna vi målat om* (rekordet: trippla lager på åtta väggar på en natt) trots att vi sen bara bott innanför dem i sex månader. För att det måste få bli hemma. För att överleva den tärande osäkerheten. För att det helt seriöst är den fulaste tapet jag sett i hela mitt liv.

Det är svårt att önska att något skulle varit annorlunda de senaste åren. Klart man drömt om en nedärvd vindsvåning, klart man trånat efter förstahandskontrakt och kallhyror, klart man hoppats på egentligen vad som helst där man bara får…bo kvar. Det tär så in i helvete på en.

Men det som varit kollektivliv, det som varit vår sammanflätade existens som nyblivna tjugo-nånting-åringar, det skulle jag inte byta ut för något i världen. Min hud som deras hud, känslig för samma yttre påverkan, för samma ångest och samma lättnader. Den delade upplevelsen, alla de känslor vi känt som en enhet, alltid kommer att förstå som en enhet. Krossade hjärtan, smutsiga kökslådor, fjäderlätta andetag, obehagliga tvättstugor, fula soffor, tunga kartonger, nittiosängar, julkalendern i soffan i december, vi. All flyttångest har i alla fall varit gemensam flyttångest. Och så har vi turats om att orka, har orkat åt varandra.

Nu, ett nytt kapitel.

Nu, säkerligen belånad resten av livet. Men också, ett hem, ett alldeles eget hem. En trygghet av det slag som Stockholm aldrig hittills kunnat erbjuda mig.

Jag blundar för en sista helvetesflytt och googlar på väggfärger och drömmer om midnattsblå sammetsfåtöljer. Tänker att inget av det egentligen spelar någon roll, för jag har snart en egen dörr att stänga om mig, långsiktiga köksskåp att ställa mitt porslin i och en plats ingen annan kan bestämma att jag ska flytta från närhelst det passar dem.

Kanske kommer jag att platsbygga en bokhylla som faktiskt rymmer alla mina böcker. Kanske kommer jag slipa om parkettgolvet.


Utdrag från min årssammanfattning 2013:

Karin Wåhlberg

Från 2014, om kollektivliv och runtflyttande:
Vi är några andra nu

* Och ja, vi fick tillåtelse, hehe.

The future is female

Har haft så mycket blogglängt på sistone, men också noll rutin för att få ur mig några ord, och har visst tappat all struktur för dokumentation.

Men en lista då, så länge: ett trevande försök, eventuellt en bra miljonte om-början.

Karin Wåhlberg – The Future is Female
Karin Wåhlberg – The Future is Female

THINKING OF:
Hm, ja, mest kanske livet efter mitten på november då. Anna och jag har ju bott ihop de senaste fem åren (och känt varandra i typ fjorton år), men nu flyttar hon strax till New York och jag kollar på lägenheter för 1 här i Stockholm. The end of an era, sorgligt, men också lite pirrigt och spännande? Kan ju inte låta bli att känna mig exalterad för hennes skull. Och vi har ju bott i olika delar av världen mången gång förr, så jag är inte så orolig för oss. Fokuserar mest på hur fint det blir att få komma och hälsa på istället. Och även om allt är meget oklart fortfarande så är jag också lite pepp på att hitta en lägenhet som är min alldeles egna.

Men så känns november också ganska långt bort fortfarande, så har nog inte riktigt fattat vad det innebär.

WATCHING:
Just precis nu (samtidigt som jag skriver detta): andra presidentkandidatsdebatten mellan Clinton och Trump. Någon slags självplågeri, can’t help myself etc, ni vet hur det är.

READING:
Läste igår ut The Life and Death of Sophie Stark av Anna North. Det var en riktigt fin läsupplevelse (kanske skriver mer om den snart). Har inte riktigt bestämt mig än vad jag ska läsa härnäst, Here I Am av Jonathan Safran Foer ligger och väntar på mig men har “råkat” köpa den i supersizepocket och det klumpiga formatet gör att jag typ inte orkar börja. Rimlig anledning, jag vet.

PLANNING:
Jag planerar just nu inför Tokyo: lägger till detaljer i vår extremt uppstyrda google-karta. Vi har kokat ned 79 A4-sidor av tips till en ultimat och lättanvänd guide – alltså, jag älskar oss. Jag älskar att vi lagt tid på att göra den färgkoordinerad, noggrannt kategoriserad och ikongrupperad. Jag läser på hur vi bäst tar oss till vårt boende i Hakone, funderar på vad jag ska packa med mig, förundras över att det bara är en dryg vecka kvar nu. Känns helt sjukt, vi bokade ju någon gång i våras och det har hela tiden känts så himla långt bort. Är pepp bortom all pepp!

WEARING:
Strumpbyxor (i Andrea Tuxedo-modell) från Swedish Stockings x Filippa K (nämnvärt pga SÅN himla stor skillnad i kvalitet ändå, och för att det var så himla länge sedan jag hade vettiga strumpbyxor utan maskor och hål på tån hehe), mörkblå klänning från Cos och min bästa gråa kofta för kyliga höstdagar, en som går till knäna, från & Other Stories. Triwa-klocka. Förut också gubbskor från Vagabond, men nu är jag ju hemma, inomhus och ihopknycklad som en liten knut i soffan.

LISTENING TO:
Ja, Hillary Clinton, Donald Trump, moderatorerna och diskmaskinen som lunkar på ute i köket.

EATING:
Just nu choklad (Marabou Salta mandlar), men till middag gjorde jag och Anna comfort food deluxe i form av en flådig Mac n Cheese med tryffelolja och Gruyere-ost. Mm-hm. Hälsotema här ikväll, ni hör.

WANTING:
En lägenhet med perfekt planlösning, fina golv och en liten balkong. Gärna här i Kransen, mitt bästa område i Stockholm. Uppdaterar Hemnet femton gånger om dagen och försöker att inte förälska mig i något orimligt.

LOOKING FORWARD TO:
Tokyo! Jobbresa till Lissabon strax därefter! Och Halloweenfest på jobbet med helt flippat tema och skyhöga ambitioner.