Decemberkollo, en kärleksförklaring

December. Jag vet inte om du var årets varmaste, mjukaste månad, eller årets kallaste, hårdaste. Kanske är det först när våren börjar tränga sig igenom, om några månader, som jag kommer att kunna avgöra. En av årets mest händelserika månader, i alla fall. Det står klart.

Men låt mig backa lite. Till sista helgen i november, då jag flyttade in hos Julia. Julia, vårt Decemberkollo, min bomullsmjuka landning i vintertider. Jag och minst arton växter flyttade in i glappet mellan utflytt och tillträde till ny lägenhet. Sedan blinkade vi två gånger och december rusade iväg, och helt plötsligt blev det jul. Nu är jag i Norrköping och nästa gång jag återvänder till Stockholm är det för att flytta in allt jag äger i min nya, alldeles egna lägenhet.

Låt mig berätta om Decemberkollo.

När man är på Decemberkollo kramas man mycket. Man får minst två kramar om dagen, det är livsviktigt. Varje morgon innan förste person går hemifrån för att bege sig till jobbet så kramas man hejdå i hallen. Och varje kväll innan man går och lägger sig.

Och sen ibland när man sitter bredvid varandra i soffan eller står bredvid varandra vid köksbänken och grejar i ordlös synkronisering. Då kan det uppstå ett akut behov av spontankram.

Och så när hon vet att jag är ledsen, när måndagen eskalerandes gått åt helvete. Jag är hemma först och när Julia kommer hem möter jag henne i hallen. Jag säger:

– Om du undrar varför det är riven blomkål i duschen så är det för att jag dessutom spillt överallt och jag borstade av min kjol där inne. Det är också därför dammsugaren står mitt på golvet.

Sen behöver jag bara stå där, så slår hon armarna om mig och håller kvar länge.

På Decemberkollo är matchande kläder också vanligt förekommande, om än sällan med flit. När Julia bodde hos mig i London för fem år sedan, och packade upp sin väska, insåg vi att vi ägde flera likadana plagg trots att vi inte sett varandras garderober eller bott i samma land på nästan två år. Och så nu, 2016. Redan första kvällen möts vi i hallen iförda likadana pyjamasar. Och så blir det måndagsmorgon och vi kommer ut i hallen med likadana kjolar på oss. Den svarta tröjan med guldig blixtlås bak, den från & Other Stories: jag har min på måndagen, hon har sin på onsdagen. Det gör mig inte ett dugg. Jag tycker om det.

På väg ut genom dörren, till tunnelbanan. Julia ropar:
– Har du med dig matlådan nu?
– NEJ just ja.
Och så får jag rusa in i köket och hämta den. Morgon efter morgon.

Det är också vanligt förekommande att vi ligger hopskrynklade i varsin ände av soffan. Julia börjar nynna. Jag nynnar med. En liten wail. Jag kompletterar med en liten fanfar, lite du-du-dum-dum-du-dum. Vi gör konstiga ljud i omgångar, ibland brister vi ut i skratt men oftast pågår det en liten stund och när vi slutar återgår vi till att gäspandes scrolla i något flöde. Som om det inte var konstigt och som om vi inte är konstiga eftersom vi är precis lika konstiga.

Det är ibland redundant att dra skämt. För vi drar så ofta samma skämt. Samtidigt. Och, december, vad du nu än var, så har jag skrattat så oerhört mycket. Genom nästan allt. Jag har levt levt levt känt känt känt skrattat skrattat skrattat.

Vi tillbringar en helg med att plöja de första två säsongerna av Skam. Under varsitt täcke, i soffan, bitandes på naglarna. Jag tittar med handflatorna tryckta mot mina tinningar, fingrarna med jämna mellanrum som solfjädrar framför ögonen. På kvällen, när vi knappt rört på oss ur fläcken på hela dagen, känns det ändå som om vi sprungit ett maraton. Ett emotionellt sådant, om inte annat. Sedan förbjuder vi oss själva från att påbörja säsong tre just det dygnet, eftersom vi då antagligen inte kommer sova något innan det blir måndag, pga har uppenbarligen noll gemensam självbehärskning.

En torsdagskväll. Lägenheten är tom när jag kommer hem, trots att det är på väg att bli fredag. Jag hinner sätta på mig pyjamas, tvätta ansiktet, borsta tänderna och krypa ned i sängen innan jag hör nyckeln sättas i låset. Strax kikar Julia fram runt hörnet. Tassar in och sätter sig på soffans armstöd, intill min säng, liksom trillar ned in i en kram. Fnissar.

– Hej, jag hoppades att du skulle vara vaken.

Hon har låtsassnö i håret och på axlarna och i ögonfransarna och så fnissar hon lite till. Skakar av sig jackan på golvet, sätter sig till rätta på soffkanten, tar av sig baskern. Och jag tänker att jag tycker så mycket om henne.

Sedan berättar vi ikapp vad som hänt under dagen. Vi har ju faktiskt inte setts sedan imorse. Klockan blir 00.44.

December. Källare med ballonger i neon, korv med bröd-middagar, 05-klubbar, snöiga gator, dans och dyra gin & tonics. Oliver innan maten. Terapivin.

Och så den andra änden av december-skalan.

– Du får börja. Jag vet inte vad jag ska säga.

Så hon börjar. Och sedan tar jag vid. Vi utbyter händelseförlopp och det är lite som att linda in taggtråden i bomull, vira in sköra själar i bubbelplast. Livet rispar strax inte fullt så hårt i vår bleka vinterhud. Vi begraver oss i Julias säng, gömmer oss under täcket tills syret tar slut och sparkar hårt med benen i frustration.

Äter smågodis och dricker julmust, låter det vara vår middag. Inga vuxenpoäng i sikte, eller så är det precis just vad det är, det egna beslutet att strunta i allt våra föräldrar lärt oss.

Efter ett par timmar faller vi in i tystnad. Jag sätter mig på hennes sovrumsgolv och slår in julklappar och hon sitter på sängen och grejar på datorn. Vi tar pulsen på nytt och konstaterar att den närmar sig normalläge.

Och sen. När man inte sovit på två dygn. När man känner sig som en levande död och inte vet hur man ska ta sig igenom dagen. Då skriver man till Julia och hon svarar genast med det man behöver höra för överlevnad. Och jag vet att det kommer gå, och dagen går, och det går utan att man förstör något. Och när det närmar sig det tredje dygnet skickar hon spellistor att lyssna till på låg volym, och instruktioner om att ringa henne om det behövs.

Och jag somnar till slut, för jag överlever december när det är med henne.

Comments

  1. Linnea

    Otroligt fint!

  2. Nastasja

    Helt helt helt fantastisk är du, Karin. Gud vad jag älskar när du delar med dig av texter.

  3. Beata Cervin

    åh va fint!

  4. Julia 2 (eller 1 hehe)

    <3 <3

  5. Julia 2 (eller 1) hehe

    <3 <3

  6. Julia

    Men åh. Decemberkollo 4-ever. <333

  7. Klara Genberg

    Det här är så fint!!

Leave a comment