Emotional states

Nedåt ↘︎

En torsdag. Jag har gråtit tre gånger innan klockan ens slagit lunch. Det känns som om hela jag har skoskav: ångesten har legat som en molande, pickande bieffekt i veckor nu. Jag ringer till mamma och vi pratar i femtiotre minuter, jag mest snörvlandes fram genom upplevd omöjlighet.

Väl på kontoret sätter jag mig i hörnet: stoppar i hörlurarna, äter en Piggelin och hoppas att mascaran i alla fall ger något slags skydd mot regntunga ögonlock.

Karin Wåhlberg

Karin Wåhlberg

Karin Wåhlberg

Uppåt ↗︎

“Men här kan vi ju inte stå!”

Jag och Martina blinkar mot varandra, sneglar ned på våra bubblande glas. Tittar ut mot publikhavet och känner hur det springer i kroppen. Tio sekunder senare har vi tömt i oss cavan så fort att kolsyran liksom spritter i blodet och vi lämnar ölområdet för att trycka oss in i till Eva och Jeppson långt in i folkmassan. Vid något tillfälle ansluter också Karin, och så dansar vi till Years & Years som om det inte finns någon morgondag (eller, i alla fall som om det inte finns någon annan spelning värd att gå på, någonsin).

Jag är på Popaganda med mina kollegor, nästan alla trettio-nånting stycken. Vi fick biljetter i sommarpresent innan semestern. Det är augustis kanske varmaste kväll, värmen klibbar mot mina bara ben och det enda jag ångrar är att jag tagit med mig en jacka. Gräsmattehäng, happy hour-bubbel, food trucks, skymning. Marina som smetar på glitter på mina ögonlock.

När FKA Twigs har stängt fredagen är vi sju stycken som släntrar bort till Trädgården. Inne i Röda Rummet dansar vi till dundrande rnb tills svetten rinner och luftfuktigheten trängt igenom kläderna. Borta vid pingisbordet gör vi skrik-fnissande försök att få in hela skaran i fotobåset. Det känns som om jag skrattar åt något ungefär var femtonde sekund. Strax efter midnatt kräver dock kroppen efter en lång dag sin sömn och jag tar en taxi hem.

På lördagen möter jag upp John och åker in till slutet av Frances. Vi såsar i gräset, kollar på konstsim, köar länge för att köpa halloumiburgare till tonerna av [ingenting] och dricker öl till Amanda Bergman. När Crystal Fighters går på vill jag, efter ett gäng ganska försiktiga spelningar, få d-a-n-s-a. Jag studsar på stället, väntar otåligt på att de andra i sällskapet ska dricka upp, ska bli danspepp. När inget av detta händer tar jag saken i egna händer:

“Nähepp. Då får jag väl dansa själv då!”

Och så marscherar jag iväg och gör just det.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Framåt →

Söndag. Det är som om regnet sköljer med sig mörkret. Det grå ligger som en monoton dimma över Bondegatan. Ändå är folk ute på trottoarerna, tar sig fram med ett icke-skyndande lugn. Det finns en slags frid i de bleka moln som smetats ut över himlen.

Jag och Anna möter upp Linn och Julia på Pom & Flora. Beställer in allt som låter gott och så äter vi frukost och dricker kaffe resten av dagen. Gör listor, ritar med kritor, googlar, diskuterar och bokar boenden för olika stopp under vår Japan-resa senare i höst. Vi ska äta ramen, sjunga karaoke, bada i onsens, vandra i bergen, beundra höstlöven, besöka museum och myllra runt i en främmande värld där vi inte kan ett enda tecken.

Det kommer bli fantastiskt.

Leave a comment