En privilegierad vardag och världens allmänna tillstånd

Vet ni vad, istället för att kasta blicken oräkneliga veckor bakåt tänkte jag att vi skulle kika på vad jag gjort så sent som idag, onsdag. Ok? Bra! (Även om jag helt tappar riktning i slutet av inlägget, nåväl, nu är ni förvarnade.) Började dagen med jobb hemifrån. Satt i telefon med Skatteverket och Bolagsverket, pillade med grejer i Illustrator och synkade filer. Inte de mest spännande sysslorna, men sådant måste ju göras det med.

Sedan, som bonus, stod vår hyresvärd utanför dörren vid 9-snåret, utan förvarning. Fortfarande iförd pyjamas, trollrufsigt hår och skärmtids-glasögon upskjutna på huvudet öppnade jag lite stelt dörren och släppte in honom och en herre från Stockholms stad som mer eller mindre avrådde oss från att använda vår spis pga tydligen antik.

“Ja, det är ju ett lite problematiskt råd” sa jag, något syrligt, och kastade blickar på soppåsen och disken en önskade att en tagit itu med innan detta lilla hembesök.

Sen försvann de båda ganska snabbt och jag återgick till mitt kallnande kaffe. Såhär såg i alla fall hemmakontoret ut. Kan meddela att:

  1. Jag matchade ärligt talat inte kaffekoppen med blomstern och kudden med flit.
  2. Soffbordet står i vanliga fall inte riktigt sådär nära soffan. Det hör mer till min oergonomiska arbetsposition.

Karin Wåhlberg

Vid 12-snåret promenerade jag till tunnelbanan och begav mig in till Söder för att möta upp resten av företaget för vinlunch på Nytorget 6. Det var lite av en special occasion, men berättar mer om det nästa vecka. 

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Jag åt en mäktig svamp-carbonara med oändliga mängder ost. Mmmm.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Vi satt där ett bra tag och lät tiden gå, och pratade både jobb och vardagligheter.

Karin Wåhlberg

Sedan vid tre någon gång skiljdes vi åt och mycket längre än så blev inte min arbetsdag. Inte en av mina tyngre eftermiddagar så att säga. Jag passade på att uträtta ett par ärenden på stan samt prova glasögon för tusende gången utan att kunna bestämma mig, tills klockan slog 17 och jag mötte upp Anna vid Centralen.

Tillsammans begav vi oss mot Público, dit jag blivit bjuden på lanseringsfest för Microsofts Lumia 950 och Lumia 950 XL. Väl där bjöds vi på sydamerikansk plockmat och drinkar. Jag var egentligen fortfarande ganska mätt efter mega-carbonaran, men det var så himla gott att det var oundvikligt att plocka. Så drack vi salta margaritas och fick höra om de nya produkterna, enhetsoberoende operativsystem och uppdaterad teknologi. Dessutom höll Julia Skott en liten inspirationsdragning om kreativitet och produktivitet, himla härlig person att lyssna till. Gillar peppiga kvinnor!

Karin Wåhlberg

Nå, ursäkta ISO 1600 men man hade inte precis satsat på fotovänlig belysning.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Mot slutet av kvällen var jag och Anna givetvis framme och testade lite gadgets. Vi utvärderade exempelvis Candy Crush på de nya telefonerna. Sen öppnade jag nyhetsapplikationen på en av dem och hamnade genast på en artikel om alltings elände och föll åter in i det missmod som verkar prägla hela vår nutid.

Jag konsumerar så sinnessjukt mycket nyheter nu för tiden, och då inte så mycket av den lättsmälta klick-sorten. Nej, långa New York Times-analyser, djuplodande reportage om alltings sakförhållande, The Guardians granskning av högerextremism och andra artiklar på tusentals tecken om politiska svårigheter och lidande människor på flykt undan våld och förtryck. SVT Nyheter-appen plingar minst en gång i timmen. Vet inte om jag blir något klokare av det. Hemma om kvällarna över middagsbordet vrider och vänder jag och Anna på allt vi intagit under dagen. Vid dagens slut är en helt matt. Weltschmerz, sa Julia, och jag tror hon har rätt.

Nåväl. Jag pratade länge, länge med Linn i telefon igår (alltid en livsuppmuntran), och vi diskuterade vad man kan göra i det lilla. Små steg i vardagen som verkar för ett lite varmare, mjukare samhälle.  För det finns väl inte så många andra ställen en kan börja på, än i det lilla? Ett par bekanta till mig, Emma och Tobias, har exempelvis använt sina färdigheter till att skapa Welcome App för att sammankoppla flyktingar med lokalbefolkning på ett enkelt sätt. Och för ett par veckor sedan, innan jag och Anna flyttade från Fridhemsplan, hade vi ett par från Eritrea över på middag via Invitationsdepartementet, ett annat bra initiativ. Små, små steg. Kanske är det sådant en får försöka se till när helhetsbilden är såhär dyster?

Ja, ni får ursäkta att det här inlägget nu innehåller både event-drinkar och ångest över världsproblem i ett. Kanske är det osmakligt, eller bara mänskligt.

För att avrunda dagen: resten av kvällen, fram tills ganska nyss (00.15 närmare bestämt), har jag i alla fall ägnat åt att skriva ihop en uppsats som ska in på fredag. Och imorgon har jag en tågbiljett till Örebro där jag ska ägna två dagar åt att pussa på min 10 månader gamla systerdotter. Det sistnämnda är bra medicin mot mycken livsleda i alla fall.

Translation:

About my Wednesday.

Comments

  1. Nastasja

    Tycker att det är mänskligt att en blandar sånt här, för det är ju så det är. Som din kompis Prick-Julia skrev i ett inlägg efter Paris-dåden, att livet går vidare trots hemskheterna. Det är ju vad en gör för småsaker samtidigt som en lever, precis som er middag. Ska ladda ner appen, ett himla bra tips. Puss fina människa.

    1. Karin Wahlberg

      <3

Leave a comment