Flyttuppdatering och fiktion i repris

Hej hörrni. Jag lever just nu i ett kaos av kartonger och alla mina leder skriker efter varma bubbelbad och massage. Den gångna veckans kvällar och helgen har ägnats åt att packa, bära, flytta och måla ända ned till livsbatteriernas sista 3% av energi. Puh! Anna och jag har nämligen lämnat Fridhemsplan nu, då vårt andrahandskontrakt löpte ut, och förflyttat vår tillvaro till Midsommarkransen. Det är en omöblerad trea med högt i tak och egen utgång till en liten trädgård, och om vi har tur tur tur behöver vi inte flytta mer nu, inte på länge! Allt vi äger är mest en hög av saker, kartonger och möbler i vardagsrummet än så länge, eftersom vi behövt måla om i sovrummen – men i helgen var mina föräldrar uppe och hjälpte till med spackel och målning och vi gör små framsteg var dag.

Trötta på IKEA + Målning + En första soven natt i egen säng i lägisen (första natten campade jag och Anna på hennes madrass på vardagsrumsgolvet nämligen)

Just nu sitter jag i mitt rum (det ekar här inne, min nya säng står som en ensam ö mitt på golvet) och funderar kring en skrivuppgift i Creative Writing-kursen om mitt förhållande till skrivande och min valda genre. Hittills står ordantalet på 0. Men, med anledning av detta letade jag upp ett gammalt inlägg i arkivet om sanning och fiktion. Ni gillade det då, så jag tänker att vi kör en favorit i repris, eftersom jag just nu ägnar den här platsen så oerhört lite kärlek.

Det är förresten många ord och få bilder här inne just nu. Orkar ni? Eller är ni dötrötta på’t?

Fiktion

När jag läser flyttar jag in i en annan värld; aldrig annars
är det så enkelt att stänga av mitt eget tänkande och
analyserande, ge min hjärna semester. Kanske är det
därför jag läst tre tjocka böcker på två veckor. Adam
var tolv år gammal och den enda av de tre kompisarna
som överlevde. Kate och Violets mamma lämnar aldrig
sitt rum. Yunior förstör alla sina relationer och här sitter
jag på tunnelbanan och överlever alla deras sorger,
oskadd.

Kulturetablissemanget verkar inte kunna se skillnad på författaren Lena Andersson och karaktären Ester Nilsson. Är inte det ett helt märkligt sätt att se på litteratur?

– För att inte tala om Hugo Rask och andra män. I förlängningen gör det litteraturen helt urvattnad: det kan alltid komma någon enögd jävel och känna igen sig om man skriver om synålar, som Fritjof Nilson Piraten sa för länge sen. Fiktionens makt underkänns, och ”verkligheten”  görs till det enda  facit.
(svt kultur)

En av de saker jag beundrar med Lena Andersson är hennes
orädda ärlighet. Hon vågar skriva om dåliga beslut, ansvar,
känslor för vilka det inte finns någon plats och hoppets fördärv.
Trots att alla så gärna vill slänga sig över henne och tillskriva
henne all fiktion, sätta verkliga namn på fiktiva företeelser och
personer. De säger att Esters brister är hennes brister och glömmer
att Ester inte finns, att Ester är sprungen ur tusen levda liv.

Själv är jag feg när jag skriver.

Jag är rädd för vad som ska tillskrivas mig när det tolkas och
känns igen. Vill varje gång friskriva mig från fiktionen, inleda med
att det inte handlar om dig. Att det inte handlar om mig. Det handlar
om att leva och att överleva och att existera, att tänka och att
känna. Det handlar om oss och om dem men bara i det abstrakta.
Det handlar om fragmenten av allt vi någonsin varit, och dess
egentliga betydelse som del av något större.

Inte ens i dagböcker är vi ärliga. Vi är selektiva. Vi skriver dem 
utifrån hur vi skulle vilja bli ihågkomna om någon hittade dem 
efter vår död.

Jag minns inte vem som sade det, jag vet inte om det stämmer.
Själv har jag alldeles för många sidor där jag citerar Sylvia Plath
och skriver om alltings jävla trasighet för att helt hålla med.
Ibland när jag ser tillbaka kan jag förvisso bli förvånad. Skrev
jag det där? Det taggiga är inlindat i bomullsmjuk prosa med
formuleringar som förtjänar sitt rampljus, men likväl huttrar jag
ju i tjugo minusgrader utan jacka på en övergiven parkering i
december och ingen kan läsa om det och tillskriva mig
sunt förnuft.

Jag har inte skrivit en endaste rad där på evigheter, där i min
tysta, förstående, väl dolda bundsförvant. Kanske är det framförallt
min sorgsna plats. I sådana fall är ju tystnaden något bra, som
ett djupt andetag efter en
kallsup.
Kanske är dess sanningar mindre ömtåliga, kanske är jag.

Något som gör mig glad är att det senaste jag skrivit där är
något fint, som om jag lämnat platsen i någon slags hoppfullhet.
Det är inte ångest på badrumsgolvet. Det är 915 ord om
första gången jag sov hos dig.

“Would you like a toothbrush?”
I say yes please, if you have one.

och

Closer closer closer closer closer closer closer 
closer until we are entangled, I am in your arms. 

Jag lyfter upp en ny bok. Helt ny, med hårda pärmar och © 2014
på insidan av pärmen. Den luktar papper, den luktar sanning,
fiktion och hjärtslag. Jag skall vårda den ömt och läsa den
noggrannt, vika taxöron och markera mina favoritstycken. Min
verklighet vävs in i någon annans fiktion, dess fiktion kan
representera en sanning jag förstår och kanske kan mina sanningar
vara någon annans flykt från verkligheten. Kanske spelar det inte
någon roll, vad som är vad, om orden får oss att känna,

att kippa efter andan.

Translation:

About my current chaos of moving, painting, and tripping over boxes + an old text in Swedish that I, when I first posted it, described as “something or other about the escape into fiction, honesty in writing, and the role of reality.”

Comments

  1. jennifer

    Tröttnar aldrig på dina ord!!! Och tusen grattis till lägisen, hoppas ni får stanna länge länge <3

  2. ISA

    men grattis verkligen till lägga, midsommarkransen är ju fasen inte fy skam. Hoppas ni rotar er där snabbt :D

Leave a comment