Francesca Woodman

 

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Onsdag förra veckan mötte jag upp Alex för att ta en sväng till Moderna Museet. Jag hade längtat efter att se Francesca Woodman-utställningen ända sedan den pålystes, och ännu mer pepp blev jag när Alex några dagar innan skickade denna K Special-dokumentären om henne: Fotot, Francesca och fallet ← tips, går att se i 14 dagar till.

I alla fall var det en sådan strålande aktivitet just denna onsdag. Vi var nog båda rätt stressade och trötta: att då tvinga sig själv till en paus och bara strosa runt och titta på vackra saker i stillsam, estetiskt tilltalande miljö i gott sällskap = vinnande koncept.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Tyckte så himla mycket om utställningen, hennes estetik och mörka självporträtt är verkligen min kopp te. Än mer fascinerande blev det i kontexten av att ha sett dokumentären, där man fick följa Francesca genom hennes konstpräglade uppväxt och skapandet av verken med utdrag ur hennes dagböcker.

Nu i veckan handlade en av skrivövningarna om “writing the arts” och “speculative narrative,” och Francescas verk fick då agera ämne. Detta har egentligen inget med utställningsbesöket i sig att göra, men här är ett utdrag om ett av fotografierna:

The pale female body melts naked into the wall, like a ghost incarnated as part of the peeling wallpaper. The backdrop is the inside of what looks like an abandoned house, dirt and debris caressing the woman’s delicate bare feet and the robust floor planks. There are cracks on the wall and nothingness shines through the windows, a washed-out milky hue blocking any signs of organic life on the outside. It’s a black and white image, and the young woman’s face is hidden behind a torn piece of floral wallpaper. In fact, all we see of her are her legs, arms, and belly. Her whole being seems a camouflaged step removed from reality. Is she emerging from the wall, or disappearing into it? Perhaps she is undecided, still unsure which is preferable. The setting is long since decayed, far from the hopeful state in which this may once have been a happy home full of bright pastels.

I buy the postcard in the museum shop after the viewing, and clip it to my wall when I get home. There is a strange comfort in the sadness it radiates. I am rarely drawn to happiness the way I am so instantly attracted to an image like this. In contrast, cheerful depictions seem fickle and deceptive. This sadness, at least it is honest. There is dependability to it: it promises to linger, to not abandon you anytime soon. Or maybe the attraction is even simpler, maybe it’s in the promise: the sadness that is so aesthetically pleasing. Perhaps there’s hope in the fact that even in absolute disrepair, there is room for beauty.

The artist, Francesca Woodman, threw herself from a building when she was twenty-two. Through this filter I observe her black-and-white squares gridded neatly against the sterile white museum wall. Francesca and her subjects are peeling from walls, crouching in corners, hanging from door frames, disappearing into motion blurs, and wrapping themselves around inanimate objects. Merging with their surroundings, like a trick of the eye. Francesca has been praised for her unique eye, but in light of her ending, it makes you wonder what it was she saw.

osv.

Efter att ha beundrat Francescas fotografier begav vi oss upp till övervåningen igen och strosade runt i de många svala salarna där samlingen och ett gäng andra utställningar finns. Kollade på mer och mindre begripliga konstverk och beundrade utsikten.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Kolla fin <3

Karin Wåhlberg

Efter en vända i shoppen var det stängningsdags för museet och vi begav oss ut i den milda höstluften igen.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Promenerade genom denna pärla till stad.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Och dokumenterade himlen som gjorde sig i ordning för natten, och sakta släckte strålarna som nyss kastat blänk över vattnet.

Karin Wåhlberg

Tänker mig att det blir ytterligare ett besök på Moderna någon gång nu i veckan som kommer. Vill verkligen se Olafur Eliasson-utställningen, som just öppnat. Är medlem i Moderna Museets Vänner, så går ju in gratis, gäller att se till att utnyttja det bara. Det är för övrigt ett sådant gyllene tips! 250 pix för ett år om man är under 30, och då går man in utan att betala hur många gånger som helst (det ingår inträde på flera andra museer också), får gå på vernissager, handlar billigare i shoppen och restaurangen och en massa andra bra förmåner. Älskar’t.

Translation:

Last week Alex and I went to the Francesca Woodman exhibition at Museum of Modern Art here in Stockholm. I loved it!

 

Comments

  1. Vicky

    gråter lite för att jag också vill hänga med alla er hemma i europa ;___; fina ni e. + älska moderna!

  2. Sandra Leone

    Såg den dokumentären när den kom på tv. Otroligt fin och stark.

  3. Emilia

    Så fin hatt! Vart har du köpt den? :)

Leave a comment