In transit

 

3 februari 2017

Molnen som en bomullsfilt nedanför; altocumulus tätt som snödrivor en solig vinterdag. En vy utan bäst före-datum, en vy som aldrig upphör att förundra.

Att flyga, att resa själv, det är för mig något väldigt vilsamt. Från morgonkaffet på Arlanda Express till min inövade effektivitet i säkerhetskontrollen och så det obligatoriska besöket på Pocket Shop innan jag går till gaten. Och luften på 11000 meters höjd må vara torr och sticker kanske lite i trötta vinterögon, men den är samtidigt så lätt att andas, den ingjuter något friskt i lungorna. Och sedan, flera timmar av tillåten icke-handling, bara jag och musiken i hörlurarna, blaskigt flygplanskaffe och ingenmanslandet utanför fönstret.

Att vara i transit är min bästa tillflykt, en frizon. Bortkopplad, i tillsynes stillastående väntan, men ändå i en framåtrörelse, ett tillstånd av att vara på väg. Jag kan sitta länge och bara titta ut genom fönstret, utan att vara i närheten av att tröttna. Blunda, slumra, fastna i mina egna tankar utan att snubbla.

I skrivande stund är jag högt ovanför marken ombord ett Swiss Air-plan, någonstans mellan Stockholm och Zürich. Från Zürich kommer jag sedan fortsätta till Venedig och sedan med buss till Treviso, där jag ska ägna några dagar åt att äta pasta, dricka prosecco, strosa på kalla italienska trottoarer och hänga med Jonas, som bor där ett tag.

Paus från allt. Det blir fint,

 

Comments

  1. Kaneli

    Känner precis på samma sätt angående att resa skälv! Väldigt meditativt och skönt mellanstadie.

  2. Ellen

    Men åh, så fint. Ha det så himla skönt nu!

Leave a comment