Ingenting betyder någonting men allting kommer bli bra

Som vanligt är det på golvet jag kommer till insikt om att jag måste skriva. Ihopvikt till något oerhört oergonomiskt fäller jag upp datorn och drar fram en vit yta. Håller andan, plitar trevande ned några ord. Kommer känslan av intryck som måste bli uttryck att hålla i sig bortom den första och andra meningen? Jag vågar knappt trycka ned tangenterna, av rädsla att tappa känslan av kolsyra i blodomloppet.

HÄR,

ungefär, brukar orden sina. Har de sinat, nästan varje gång sedan jag petade in den där sista uppgiften i skrivkursen i vintras. Det var som om orden inte överlevde all tidsbrist energibrist inspirationsbrist som ackompanjerade den där intensiva hösten. Och nu, nu sitter de långt där inne (orden), närmar sig inte ytan förrns det verkligen spricker upp. Exploderar i blodomloppet, så att jag måste skriva innan jag imploderar.

Bea Karin Wåhlberg

→ Jag träffar Bea en tisdag och vi dricker cava på Magnolia. Vi pratar om att dokumentera och jag säger att det först blev pliktskyldigt och sedan inte alls och till slut inte ens saknat. Kan sakna att känna att det är roligt att fotografera, men bara om jag verkligen känner efter. Istället blir det oftast bara iPhone-rutor, och blir det förevigat på systemkamerans minneskort så fastnar det också oftast där. Sedan pratar vi jobb framtid föräldrar känslor förflutet och om killar som lider av good guy complex. Efter ett par timmar känns det som om vi håller på att frysa ihjäl så vi skiljs åt nedanför Mariaberget.

Karin Wåhlberg

→ Jag kånkar med mig födelsedagspresenter hem. Till en mamma och till en lillebror och till en storebror och jag bokar tåg, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Min poängnivå hos SJ tickar uppåt men mina helger känns som att de försvinner, blott genom att vara uppbokade. Jag ser november hägra innan semestern ens påbörjats, vill borra ned hälarna i sanden och stoppa tiden. Men samtidigt inte. För det mesta gillar jag nämligen vart det känns som om jag är påväg, just nu. Trots att sommaren känns såhär förgänglig. Eller. Kanske är det jag gillar att det känns som att jag är på väg. Står inte stilla. Men rusar inte heller. Lagom blandning säkert och ovisst, för en gångs skull. Trygghet men också möjlighet till något nytt. Ett framåt.

Karin Wåhlberg

→ Julia och jag utvärderar våra tristess-nivåer. Balkongdörren står på glänt och ljumma temperaturer samsas med regnsmatter. Regnbågarna välver över himlen (och allas Instagram). Vi äter pizza och fyller på glasen med gin & tonic, kommer fram till att halterna är okej. Att den rusande maktlösheten som kommer med allt för mycket rutin och allt för mycket vinter fått åtminstone tillfällig frid. Vi får en kväll att borra ned på djupet, så som man kan göra när man bara är två stycken i samma soffa och har oändligt med tid och lyssningsvilja. Och när vi väl beger oss ut i regnet, i Stockholms-natten, så är det med en känsla av att kvällen redan varit allt den behövde vara.

Karin Wåhlberg

→ ”Ni två på Rivieran, ni kommer vara sådana livsproffs” utbrister Anders, ”jag kan verkligen se det framför mig!” Jag smakar på ordet: livsproffs. Jag gillar det. Det står så i kontrast till hur min förmåga att leva var för bara några år sedan. Men nu, en annan tid. Livsproffs ett lite mer adekvat begrepp än då. Jag och Karin på varsin solstol, färgglada parasoll, brännande sand. Gyllenbrun hud, svala klänningar, långsamma vinmiddagar. Bikini på balkongen, Beyonce på högsta volym. Varma nätter, trånga dansgolv. Ett kapitel jag behärskar.

(två dagar kvar)

Karin Wåhlberg

Comments

  1. Beata Cervin

    <3<3<3

  2. anteckningsboken

    Så mycket igenkänning i det du skriver om hur viljan att hela tiden sträva framåt kolliderar med att försöka ta tillvara på det som faktiskt är här och nu (om jag tolkar dig rätt)… Eller egentligen så mycket igenkänning i allt du beskriver i det här inlägget, fasen, vet inte riktigt vad jag vill kommentera. Kanske att du berör någon här på andra sidan datorskärmen/cyberspace. Så äkta och direkt, fint!

Leave a comment