Everyone discusses my art and pretends to understand, as if it were necessary to understand, when it is simply necessary to love.

Skjuter glasögonen högre upp på näsan och lägger orden efter varandra. Det går mindre trögt att författa idag, även om det fortfarande känns som om jag interpunkterar i blindo. Eller, nej förresten. Meningsbyggnaderna i sig dansar och sjunger, det är handlingen som stretar emot. Varför gör hon så? Varför lyssnar hon inte? Vad vill hon? Ja inte vet väl jag. För att hennes handlingar smälter vackert i munnen när de präntas ned? Räcker inte det? Jag orkar ej.

Anna R: “Sometimes it feels more poetic (paying more attention to imagery as an abstract) than focusing on the actual story.”

Jag vet. Jagvetjagvetjagvet. Är det okej att ibland bara vilja skriva, snarare än berätta? Just nu har jag ingenting att säga, men massvis att skriva. En ändlös mängd ord utan betydelse.

Jag är hemma hos mina föräldrar i Norrköping nu över påsk. Varje morgon knyter jag på mig de sönderfallande löparskorna och springer över fälten, längs med vattnet, genom ekskogen och ut på grusvägarna. Det dammar omkring mig och solen tränger sig in i min bleka hud. Luften är kall. Det sticker envist i bröstet på denna kropp som inte vaknat helt ännu ur sin otränade vinterdvala. Men det går lättare och lättare. Under tiden jag springer skriver jag dagbok i mitt huvud och tänker ut formuleringar till inlämning nummer två av short story:n till skrivkursen. Orden fullkomligt forsar genom mitt medvetande när jag springer. När jag kommer hem igen är det dock bara nio stycken som består, och de har ingenting med någon inlämning att göra. Jag loggar in på den plats som stått tom sedan den tjugofemte februari tjugohundratretton och skriver ned dem. Måste få dem ur mig.

Så. Nu. Den nio-ordiga bekännelsen är bevarad.
Jag kan åter tänka på annat.

Skriver vidare:

Ilse, who lives on the other side of the park, staggers off in the opposite direction with a drunken wave to them both, leaving Carl standing on his own. He looks crestfallen for a moment, muttering something inaudible under his breath, before resigning to the fact that he is going home alone.

Herregud. Öppnar en Facebook-flik. Uppdaterar Instagram-flödet. Stirrar ut genom fönstret. Uppdaterar Instagram-flödet en gång till. Gäspar lite. Går tillbaka till Word-dokumentet och läser igenom de textstycken som överlevt sig in i denna version. Suckar. Tänker på kaffe. Tänker att jag inte gillar att skriva i tredje person. Tvingar mina fingrar ned på tangentbordet igen. Ser att Erik lagt PRUTAR för 24 poäng på Wordfeud. Ska bara lägga något, lite snabbt. Uppdaterar Instagram-flödet.

Går ned på nedervåningen istället.

Spelar spel med familjen pussar på min systerdotter tar en lång promenad i skogen tillagar en asiatisk nudelsallad spelar mer spel dricker dagens fjärde kopp kaffe för att bli pigg tar en dusch går upp på mitt rum igen.

Nio timmar har gått sedan jag präntade ned början av detta inlägg. Med nio minuter kvar till midnatt kan konstateras att den här novellen inte blir klar idag. Tur jag har ytterligare två dygn kvar till inlämning. Synd att jag helst bara vill skriva om allt.

Translation:

I am at my parents’ for Easter. Other than taking cold but sunny morning runs and spending time with my family, I’m working on the second revision of a short story for my Creative Writing course, due Monday. I am making SUCH slow progress though, aahhh…

Comments

  1. Hanna

    Jag tycker så mycket om att läsa allt du skriver. <3

    1. Karin Wahlberg

      Tack snälla rara, du är alltid så uppmuntrande <3

  2. Clara

    Hej! Ville bara berätta att jag gillar & uppskattar din blogg, mycket! Dina texter och ditt sätt att skriva inspirerar mig massvis.

    1. Karin Wahlberg

      Hej! Å vad jag blir glad, det betyder så mycket att få höra det. Tusen miljoner tack. Kram <3

Leave a comment