Jag vill ligga vid en stor pool, aldrig längta bort mer. Bara vara kvar. Aldrig mera jobba. Aldrig mera tänka. Ser på horisonten, spanar efter regn, men himlen är klar. Lägger mig på rygg och somnar om igen, igen. Känner ingenting av det som alltid väntar.

Karin Wåhlberg Juan les pins

*rubrikscitat från Maggio

Anteckningar från Juan-les-Pins

→ Vi kliver ut från terminalen och omsluts genast av värmen. Den där värmen, ni vet. Den som är av ett ytterst specifikt slag och som frodas på ställen där palmer och asfalt existerar sida vid sida. Den som när klyschor och eskapism-känslor resten av året.

Vi försöker dechiffrera bussars avgånstider och destinationer men är oroväckande obrydda av att vara så pass oförberedda. Men det är ju semester och våra enda egentliga ledord är att vi inte ska stressa. Lite på måfå kliver vi ombord på en buss som med framgång tar oss in till Gare de Nice-Ville och därifrån lyckas vi på knagglig franska och en del fusk med engelska ta oss till rätt plattform för att fortsätta vidare mot Juan-les-Pins.

Längs med kusten går allt i mjuka pastelltoner. Det rosa kvällsljuset sveper ett avmättat filter över allt som finns på andra sidan tågets repiga fönster. Sand och sten längs strandremsan bleks rosa och hav och himmel flyter in i varandra, blir till ett svalt dis. Bortåt horisonten skymtas silhuetter av båtar i en något mörkare nyans av blå.

Karin Wåhlberg Juan Les Pins
Karin Wåhlberg Juan Les Pins

→ Vi checkar in på vårt hotell, en minuts gång från tågstationen och två minuters gång från stranden. Frankrike spelar mot Tyskland och om vi skyndar kommer vi inte missa så mycket mer än matchstart. Ett snabbt ombyte till något svalare och så är vi ute ur rummet. I receptionen frågar vi vart vi bäst ser matchen. Kvinnan bakom disken slänger en uttråkad blick mot oss och drar sedan upp en liten kartbeklädd papperslapp på vilken hon med knallorange överstrykningspenna ritar ut en vägbeskrivning: två kvarter nedåt stranden, ett åt vänster.

”Le Crystal” muttrar hon och skjuter över lappen.

Vi behöver dock inte gå mer än utanför hotellet, över gatan och tio meter ned mot stranden innan vi är framme vid ett pizzahak där tv:n är igång och besökarna har franska flaggor målade på kinderna. Eftersom vi ägnat minst fem minuter av vår tågresa åt att prata om hur gott det vore med pizza är det inte så mycket ett aktivt beslut som en utbytt blick, innan vi slagit oss ned och beställt in två pizzor att dela på och rosé.

Frankrike vinner matchen med 2-0.

Karin Wåhlberg Juan Les Pins

→ Det var bara tänkt att bli en kort promenad runt området för att smaka på atmosfären, nattluften – genom horder av jublande fransmän, tutande bilar och svepande franska flaggor. En dag imorgon också.

Men så hamnar vi i en soffa på stranden med ett mörkt hav pulserandes framför våra fötter, mojitos i handen och sand i tofflorna. Jag tror vi vid det här laget har pratat mer eller mindre konstant sedan de serverade kaffe på flyget ned (visst undantag för matchen), ändå är vi inte ens i närheten av att ha slut på samtalsämnen. Runt oss smattrar franskan, händer natten, men det ligger utanför vår uppmärksamhet. Vi har så mycket att lära om varandra och det är så mycket mer intressant.

Vi blir kvar tills nästan alla möbler staplats ihop för natten, fullkomligt ovetandes om vad klockan är (halv tre). Bryr oss inte: behöver inte bry oss. Fnitter sprudlar genom kroppen likt kolsyra och vi fortsätter prata också under promenaden till hotellet, under tiden vi gör oss i ordning, borstar tänder, kryper ned i varsin säng. Som om vi bär på en oro att inte hinna igenom allt, vi har ju tjugofem år av varandra att komma ikapp. Utbyter viktigheter, hemligheter, facit till våra liv. Bygger vänskap.

Till slut somnar vi båda ifrån i andrummet mellan två meningar. En dag imorgon också.

Karin Wåhlberg Juan Les Pins

→ Hotellfrukosten består till stor del av mat i miniförpackningar. Och apelsinjuice som är fullkomligt iskall (och jag dricker säkert fem glas).

Karin Wåhlberg Juan Les Pins
Karin Wåhlberg Juan Les Pins
 
Karin Wåhlberg Juan les pins

→ ”Jag älskar livet just nu. Jag har inga anmärkningar på någonting.” Jag suckar nöjt och rättar till handduken under mig.

Parasollen är uppradade likt cirkustält. Sanden under oss ett föränderligt landskap som återuppfinner sin utformning varje gång någon beträder den. Ett ökenhav av små, vita kullar. Framför våra fötter löper havet ut i oändligheten, turkost och ljummet. Båtar, den ena större och pråligare än den andra, ligger ankrade i horisonten.

Med jämna mellanrum sätter jag mig upp och bara tittar. Blinkar några gånger, ser mig omkring. Karin och jag utbyter menande blickar, skakar nästintill omärkbart på huvudet. Det känns overkligt, allting: att ha semester nu, att vara här, att det är vi som är här, att allting är så felfritt. Att vi kan göra precis vad vi känner för.

”Alltså –”
Det är Karin som kommer gåendes tillbaka från att ha doppat sig i havet. Saltvattenstänkt hud och sand ackumulerandes runt fötterna. Hon lämnar utrymme för en konstpaus, en teatralisk utandning med ögonen slutna mot skyn och handen på hjärtat, innan hon fortsätter.
”Jag är så lycklig just nu. Allt är  bra. LIVET.”

Hon sträcker ut sig på solbädden igen, suckar belåtet. Alla ord känns undermåliga i sammanhanget. Vi kastas in i lexikonets standardutbud: fantastiskt, underbart, härligt. Som att vi är så ställda av tillvarons plötsliga perfektion att vi står mållösa. Jag mm:ar till svar, sträcker ut mig likt en katt och spinner på solbädden.
”Jag vet. Jag vet vet vet. Ahh.”

Vi läser böcker och halvsover i solen. Det är precis vad vi båda behöver, orkar. Som om semestern kom i sista stund. Vi vinklar om parasollet med jämna mellanrum, för att få sol, för att få bara lite sol, för att få den milda skuggan, för att få sol igen. Det är ungefär det mesta vi anstränger oss. Med jämna mellanrum sveper en bris förbi. Vi sätter på Matias Varelas sommarprogram på min iPhone och placerar den på bordet mellan oss, under en bok för att skydda från värmen. Medelhavet för våra fötter, signaturmelodin till Sommar i P1 (Sommar, sommar, sommar) som ljuder ut över stranden. Solbäddarna intill våra är tomma, alla verkar ha gått på lunch. Det som avgör vilket prat det blir är att vi hört att Varela bara har powerballader som musik i sitt. Vem kan motstå?

Jag kan inte låta bli att fnissa lite varje gång någon fransos går förbi oss mitt under en dramatisk ballad. Vänder mig lite halvt mot Karin under Careless Whisper av George Michael.
”Man blir ju nyfiken på vad folk får för bild av ens musiksmak av det här.”

Karin Wåhlberg Juan Les Pins
Karin Wåhlberg Juan Les Pins

→ Efter lunchen beställer vi glass. Min består av två kulor: en choklad och en limoncello-sorbet. Det smakar sommarlov, syrlig frihet och extas.

Karin Wåhlberg Juan Les Pins

→ ”Gissa vad vi har gjort…”
”Vad?”
Jag håller upp flaskan: ”Korkskruv.”
”Neeeej.”
”Vi pratade ju till och med om det här förut. Suck.”

Jag drar en klänning över huvudet och stoppar fötterna i mina Birkenstocks. Tar hissen med den hiskeliga belysningen ned till entréplan.

”Bonsoir” – jag håller upp flaskan och hattar vidare. ”Do you have a wine opener I could use, s’il vous plaît?” Mina franskkunskaper är inte vad de en gång var.

Kvinnan i receptionen tittar inte ens upp. Hon bara sträcker sig lite till vänster och plockar upp något från skrivbordet, lägger en öppnare med blått handtag på disken.

”Merci beaucoup.”

Jag går bort till ett av borden i lobbyn och börjar mecka med flaskan. Envis och svettig kämpar jag på, men tvingas tillsist ge upp. Jag får inte upp den. Går tillbaka till disken och harklar mig lite försiktigt. Tänker att det borde vara fransmännens expertområde detta.

”Would you mind helping me?” Jag lyfter upp flaskan med den vid det här laget något massakrerade korken på disken. Kvinnan tar flaskan, skruvar in öppnaren lite till och– pop. Räcker mig flaskan igen. Jag suckar lättat och tackar så hjärtligt. Kvinnan säger fortfarande ingenting, men tittar i alla fall upp och ler lite konspiratoriskt mot mig, blinkar roat med ena ögat åt min lättnad. Jag skulle påstå att vi gör framsteg.

Karin Wåhlberg-13
 
Karin Wåhlberg Juan Les Pins
 
Karin Wåhlberg Juan Les Pins

→ Semesterhud.

Nyblivet gyllenbrun. Lätt doft av varm solkräm. Nästan osynliga korn av salt. En oavsiktlig peeling av sand.

Att sedan på kvällen komma hem till hotellet, genomvarm. Mjuk. Ta en dusch, tvätta bort stranden och sedan smörja in hela kroppen. Dofta som nytvättade lakan som torkar i vinden, dra en vit linneklänning med brodyr över huvudet och sätta på Beyoncé och Taylor Swift på högtalaren. Balkongdörren öppen, en tunn vit gardin som rör sig i en försiktig bris.

Och så slå sig ned på balkongen för att sminka sig i kvällssolen ackompanjerat av ett kallt glas rosé.

Karin Wåhlberg Juan Les Pins
Karin Wåhlberg Juan Les Pins
Karin Wåhlberg Juan Les Pins
Karin Wåhlberg Juan Les Pins
Karin Wåhlberg Juan Les Pins
Karin Wåhlberg Juan Les Pins

→ Vi får ett bord precis vid vattenbrynet. Bord och stolar har alla en försiktig lutning, en slags ordnad assymmetri, en naturlig konsekvens av möbler utplacerade i sanden. Himlen färgas rosa i takt med att solen försvinner ned bortåt horisonten.

Natten är varm, jag tror inte att temperaturen går under 24 grader någon gång under helgen. Till middag äter vi en varsin risotto: tryffel och pilgrimsmusslor för Karin, räkor och saffran för mig, och så en himmelsk mängd parmesan på.

Karin Wåhlberg Juan Les Pins
 
Karin Wåhlberg Juan Les Pins

→ Den andra dagen ligger vi på Plage le Colombier. Det är om möjligt ännu bättre än dagen innan. Vi blir uppassade av Louis och beställer in iskalla mojitos. Växlar mellan att strandsova, sträckläsa och simma i det azurblå vattnet.

Vid lunchdags drar vi tunna klänningar över våra bikinis och sätter oss vid ett bord i skuggan och äter lunch.

Sedan bättrar vi på solkrämen, dricker vatten och dyker som delfiner ned under ytan i det salta havet. Har jag berättat hur mycket jag älskar havet? Hur det gör mig knäsvag och beslutsam och fridfull på en och samma gång. Känslan av trygg oändlighet, frihet. Jag skulle aldrig kunna bosätta mig permanent i en stad utan hav.

Karin Wåhlberg Juan Les Pins

→ ”Det är en fricking SÄNG. En SÄNG. På en STRAND. Kan det bli bättre?! Nej.”

Karin Wåhlberg Juan Les Pins
 
Karin Wåhlberg Juan Les Pins
Karin Wåhlberg Juan Les Pins
Karin Wåhlberg Juan Les Pins
Karin Wåhlberg Juan Les Pins

→ Jag målar naglarna på balkongen och sedan tar vi Ligne 1 in till Antibes. Värmen kryper i huden. Vi vandrar runt på magkänsla genom trånga gator och gränder tills vi passerar genom ett stort valv i muren runt stadskärnan och hamnen och havet öppnar upp sig framför oss. Vi tar ett varv runt hamnen och går sedan upp på muren. Lutar oss med det bruna teglet och spekulerar kring vem som kan tänkas äga de olika lyxjakterna. Dividerar utifrån Beyoncés turnéschema om hon skulle kunna tänkas nyttja en av dem. När vi senare googlar på namnet till den allra största (den med en helikopter på taket) visar det sig att det är någon sheik som äger den, och att den rymmer fler personal än gäster.

 
Karin Wåhlberg Juan Les Pins
 
Karin Wåhlberg Juan Les Pins

→ Vi hamnar på en liten fiskrestaurang med bord ute på gatan. Placeras vid ett bord som egentligen är en trälåda ställd på högkant och beställer in den satta trerättersmenyn utan att helt ha lyckats dechiffrera vad varje rätt innehåller. Det blir i alla fall dagens fisk och så crème brûlée till efterrätt. Rosé. Huden är klibbig men det är sekundärt. En musiker ställer sig vid gatuhörnet och en flicka vars föräldrar fortfarande sitter och äter börjar dansa. Snurrar sin klänning runt sig och skuttar rytmiskt fram och tillbaka in i gränden. Det är nästan orimligt mycket vykortsmaterial på tillvaron.

Karin Wåhlberg Juan Les Pins

→ Vi sitter på en uteservering i Antibes och dricker mojitos. Karin en med mango och jag en med passionsfrukt. Isen smälter och det skapas vattenringar på bordet som sedan blir till en liten strid ström ned mot ena hörnet, bordet i lätt lutning till följd av kullerstenen. Den här gången lyckas jag hålla interaktionen med servitören helt på franska. I huvudsak en enkel beställning, men likväl.

Första gången det krasar till förstår jag inte vad som hänt. De vid bordet intill vrider på sig och det verkar först som om någon förbipasserande rivit ned något. Sedan krossas mer glas med en oerhörd kraft och jag hinner tänka Bataclan (och om jag hinner tänka det kan jag bara föreställa mig med vilken hastighet den tanken springer genom huvudet på fransmännen runt omkring).

Ett par ögonblicks förvirring följer tills det står klart att det som hänt är att någon kastat in, eller kastat ned, glasflaskor på serveringen. Ena servitören löper ut på gatan och försöker identifiera källan, vi utbyter reaktioner med gästerna vid bordet intill. Kollar uppåt, runt oss, skakar med lätt obehag på våra huvuden. Någon skyldig till incidenten skymtas inte, men tio minuter senare kommer ett gäng poliser till baren för att ta emot en anmälan.

Karin Wåhlberg Juan Les Pins

→ I en bok jag sträckläst på stranden finns meningen:

”Connie paled in comparison: I didn’t really believe that friendship could be an end in itself, not just the background fuzz to the dramatics of boys loving you or not loving you.”

Karin och jag fastnar i ämnet. Det här med att systraskap och vänskap så sällan porträtteras som en vinst så mycket som en temporär distraktion, eller ett tröstpris. Vad jag vet är att lära känna en ny person som kliver in i ens liv och blir en omedelbar självklarhet inte är något himla tröstpris, inte ett väntrum. Att få lära känna Karin – en av de största vinsterna med att jag bytte jobb i höstas (fattar inte var hon varit hela mitt liv osv).

Vi pratar om lojalitet. Jag kan inte föreställa mig att vara en person som går in i en relation och försvinner, ser det som en fullkomlig ersättare. Som om alla relationer som flätat ett nät under ens existens fram till den punkten i ens liv skulle ha varit just något himla background fuzz och inte ha ett fortsatt värde i sig själva.

Aja. Jag har i alla fall sån himla friend crush just nu och tycker det är så jävla fint.

Karin Wåhlberg Juan Les Pins
Karin Wåhlberg Juan Les Pins

→ När vi anländer till Plage la Douce på söndagen, där vi bokat solsängar vår sista dag, har vi blivit uppflyttade till första raden. Det är första helgen på ”the French holidays” och har varit rätt fullbokat, men en av tjejerna som jobbar verkar ha fattat tycke för oss och välkomnar oss med igenkännande entusiasm. På la Douce är både parasoll och solsängar lysande citrongula.

Vi ligger intill vattenkanten och glömmer nästan bort att det finns någon annan på stranden (men bara nästan, de barn som är där är nämligen väldigt exalterade över sin strandtillvaro).

*Det var för övrigt också här vi (för varmt klädda) i sommarkänsloextas drack drinkar när vi anlände med byrån i april.

Karin Wåhlberg Juan Les Pins

→ Vi återvänder till hotellet där vi förvarat våra väskor. Duschar av oss saltvatten och sand och kliver sedan ombord ett svettigt tåg in mot Nice. Går av vid en station vi inbillat oss är en genväg och är på god väg att hamna vilse på fel sida flygplatsen när vi lyckas hoppa ombord på en flygplats-shuttle. Oförberett flyt, skulle kunna sammanfatta våra förflyttningar under den här semestern.

Karin Wåhlberg Juan Les Pins

→ Planet är försenat så vi äter kvällsmackor, köper godis, slår på roaming och hinner se i alla fall de första 25 minuterna av EM-finalen.

→ Piloten varnar för åska över Alperna,
men vi kommer fram och hem utan några luftgropar.

Comments

  1. Stormen

    Nu har jag haft det här inlägget öppet sen det kom. Och hur många flikar jag än stänger runt omkring så förmår jag inte mig själv att stänga just den här. Det är någonting som är så nära det jag själv önskar att jag höll på med i min blogg. Men inte når. Jag tycker mycket om det. Så jag spar fliken ett tag till.

  2. Libertin

    Ljuvligt att läsa! Så fint att få höra om nyfunnen vänskap. Ibland tänker jag att det är först i den här åldern som man verkligen kan hitta sina bästa människor, eftersom man börjar bli mer… färdig med sig själv, antar jag.

    Har saknat dina blogginlägg, sluta inte nu.

  3. Kaneli

    Ba världens längsta finaste inlägg! Har sparat det oläst på bloglovin hur länge som helst trots att jag läst det bara för att komma ihåg att kommentera när jag väl är på datorn :)

Leave a comment