Just precis nu

Klockan är 21.36 och båda barnen har somnat. Ja, ni läste rätt.

Fredrik är på konsert ikväll, så just nu är det bara ljuden från mig, två sovande tjejer och Phoebe Bridgers på vinyl som hörs i lägenheten.

Idag kom jag hem arg från jobbet, brännande tårar bakom ögonlocken och nävarna knutna i fickan. Arg, så arg att jag hade börjat gråta, den värsta sortens arg. Det finns något väldigt förödmjukande i att tårarna kommer när det ju är arg man är, inte ledsen. Inte primärt det, i alla fall.

Det tog säker två timmar innan jag lyckats tina. Rörde stumt ut jästen i degspadet, ilsket stirrandes ned i bunken (för bröd, det skulle jag minsann baka, det hade jag bestämt). Men jag är just nu ändå ganska mjuk inuti. Mjuk av Fredrik som lade sina armar om mig och sa att vi löser det här ihop. Erbjöd planer och medhållen ilska och deltagande beklagan som alternativ, vilket jag än ville.

Nu känner jag mig som sagt ganska mjuk igen. Mjuk av hans sätt att berätta hur han älskar mig, mjuk av sättet han pussar mig i vinkeln där hals blir till axel.

Mjuk av tid. Mjuk av skratt. Mjuk av ett glas vin.

Han gjorde soppa på sötpotatis och röda linser och jag bakade grekiskt lantbröd efter min brors recept. Sedan fick vi besök och så åt vi middag tillsammans alla fem och sedan gav de sig av. Mogwai, skulle de på. På Nobelberget.

Jag ska nog tända lite ljus här i vardagsrummet, det är lite mörkt. Vänta ett slag.

Så.

Mysigare nu. Drog en Klippan-pläd över mig också.

Var var jag? Ja, så sen åkte de iväg. Jag, I & L bettade på hur sent han skulle orka vara ute, vi får väl se imorgon vem som hade rätt. Sedan kröp jag och I ned i hennes säng och så läste hon ur sin läsläxa för mig. LasseMaja, Campingmysteriet. Hon läser riktigt fort nu, bara för några veckor sedan var det mer trevande än vad det var ikväll. Jag betraktar hennes profil: de små läpparna som rör sig och den fokuserade blicken som studsar från ord till ord. Det nyborstade håret redan intrasslat i kuddar och gosedjur. Tänker på hur viktig denna lilla människa blivit i mitt liv.

Sedan går jag in till L. Hon ligger på sin lurviga matta på golvet med iPhone och Snapchat i högsta hugg. Jag lägger mig bredvid, frågar om hon också är sugen på att läsa lite tillsammans. Det är hon. Hon borstar tänderna, byter om, ringer sin mamma och säger god natt. Sedan kryper vi ned i hennes säng, men Kristina Ohlssons Zombiefeber blir liggandes under tiden vi pratar om vänskap och humor och vad som händer i hennes liv. Jag får än en gång förundras över hur omsorgsfull och insiktsfull en elvaåring kan vara. Sedan gäspar vi oss igenom första kapitlet.

Nu närmar sig klockan visst halv elva. Det känns både sent och inte. Kanske ska jag ta ett bad? Förresten kommer Stranger in the Alps nog vara ett av 2017s bästa album. Och hade jag inte lite godis kvar? Jag gäspar, tankarna springer. Men långsamt, inte oroat.

I mig, ett sällsynt lugn.

Comments

  1. jenny

    Har du fått barn?! :O

  2. Libertin

    <3

Leave a comment