334. You get a strange feeling when you’re about to leave a place. Like you’ll not only miss the people you love but you’ll miss the person you are now at this time and this place, because you’ll never be this way ever again.

paris / new york, karin wahlberg
 
california, karin wahlberg

och så söndag
under en disig stjärnhimmel i ett svalnande stockholm
i en lägenhet med riktigt kök och
vi som drömmer oss tillbaka
till new yorks brandtrappor och för små lägenheter
där vi fick sova skavfötters i din säng till ljudet av sirener vi
minns londons nattbussar och nattkyssar och
andetagen
klockan fem på morgonen när våren hängde i luften minns
främlingar på flygplan och känslan av en jetlaggad verklighet och jag
tillbringade ett helt år på en flygplats med eskapism i blodet och
avgångsterminalerna runt hörnet men nu
har vi visst valt bort oceanerna och
det
som en gång var verklighet
känns som ett annat
(någon annans)
liv

new york, karin wahlberg

vi var sjutton
i den mexikanska skymningen
drack fresca på en dammig uteservering i tijuana
långt bort från allt vi kallade verkligt två
kantstötta sjuttonåringar som äntligen var
långt bort
(men tillsammans igen)
och två och ett halvt år senare är vi
nitton och dricker olagliga margaritas på
balboa peninsula tills
v e r k l i g h e t e n slår hårt i bröstet och vi springer
ut i mörkret på en kolsvart strand med basen som högljudda hjärtslag
någonstans där bakom oss och jag säger att
jag inte vill åka hem att jag inte vill åka bort att
jag inte vill
leva mitt liv med hjärtat i dussintals bitar spridda
över kontinenter och tidszoner och
i ett isolerat ögonblick är visionen inte att existera överallt
utan längtan
är efter en fast punkt
för många gånger hade jag väl stått på den ensamma sidan
säkerhetskontrollen och tagit farväl och vi tar i
vördnadsfull tystnad färjan hem med stulna identiteter
i fickan och sand i skorna vi
kan inte stanna tiden och den
kalifornska novembernatten
sänker sig kring oss

arlanda, karin wahlberg
 
california, karin wahlberg

vi
känner oss så gamla nu så långt bort
från
vänstertrafik oyster cards och ovälkomna husdjur
långt bort
från det trängande behovet
att romantisera för överlevnad eftersom det regnat i flera veckor och
internet i lägenheten inte fungerat på över en månad och
vi
drömmer oss tillbaka till
första möten och fortsatta äventyr till
anekdoter värda hela noveller, romaner, trilogier till
pirr i magen och klarblå shots i east village
takbarer solnedgångar och skyskrapor
vi glömmer
(förtränger) ensamheten och att alltid börja om kanske
om vi verkligen känner efter
längtar vi bort härifrån (litegrann) längtar
efter förflutna jag som sedan länge uppört
(var det någonsin vi?)
men
sitter istället i köket i förtvivlan med
livskris och rädda världen-komplex med
tonårsångesten som övergått i 20-nånting-apati
nedkokad till en längtan efter
ja,
vad?

new york / london, karin wahlberg
 
california /mexico, karin wahlberg

vad finns att längta efter när vi inte längre längtar
bort när vi som alltid trivts som bäst
i transit på väg och i ingenmansland på
flygplatser och inhalerandes doften av ny stad
plötsligt hittat hem vi
som aldrig skapat nya bekantskaper lika lätt som ombord flygplan
eller hittat lika bra som på en helt ny plats och
kaliforniens palmer motorvägar och stränder är längre bort än någonsin när
allting är vardagligt grått och vi inte längre
flyr
det första vi gör kanske
har vi vuxit upp eller bara
hittat rätt och kanske
tar det bara lite tid
att vänja sig

paris / california, karin wahlberg
new york / london, karin wahlberg
california / new york, karin wahlberg

jag minns två månader av att vi
satt ihop och satt uppe hela nätter
och dolde vårt fnitter bakom kuddar för att inte
väcka hela hushållet vi levde på
lemonad och rostade bagels jag
hade inte lärt mig dricka kaffe än och vi
lämnade all ångest någonstans längs med PCH
som klyschor i en film
jag satt med fötterna i sätet och
musiken sköljde över oss,
du hade precis tagit körkort och
vi tog oss an västkusten med
livet som insats och sa här
och nu
mår vi bra och
sex år senare har vi
(nog) landat på fötterna och jag
förtränger
(dagar tillbringade under täcket med ångest utan mat i magen och ömma muskler efter för många kilometer på ingenting alls i all ensamhet)
och romantiserar
(huvudvärken på newark klockan sex på morgonen efter drinkar hela natten på en hemlig bar bakom en intetsägande dörr och det äckligaste kaffet jag druckit)
och glömmer
(att midsommarafton i hyde park var jag gråtandes i din famn under klarblå himmel till tonerna av små grodorna i brännande solsken)
och
vi tillbringar timmar i kollektivtrafiken
äter cheerios till middag och kollar på fyra avsnitt vänner går
på hemmafest hos någon som känner någon som känner någon och
ingen vet vad vi gör där L
spelar håkan så fort hon kommer åt till oförstående britters förtret och
det regnar när vi går hem
klockan fyra i gatlyktornas sken

10

det förflutna
är väl inget att rota för mycket i men
vilka är vi när vi inte längre är de personer vi
en gång var och vart ska vi när
någon annanstans
inte längre är vårt hemma,
och om vi verkligen känner efter,
rör inte då längtan lite på sig i
blodomloppet?

(rubrikscitat från Reading Lolita in Tehran av Azar Nafisi)

Translation:

Words on wanderlust, longing, memories, and home. Title quote by Azar Nafisi.

Comments

  1. Ebba

    Sjukt bra, glad att jag hittade till din blogg.

    1. Karin Wahlberg

      Tusen miljoner tack <3

  2. Mimmi

    Men ja! Precis exakt sådär! Känslan i ord, verkligen.

    1. Karin Wahlberg

      <3

  3. elin

    Du är helt klart ett proffs när det kommer till att skriva. Jag känner igen mig mycket i känslan här.

    1. Karin Wahlberg

      <3

  4. Sara

    Verkligen fint! Det kändes filmiskt att läsa.

    1. Karin Wahlberg

      <3

  5. jennifer

    Tappade andan av detta. Fasen vad bra. Du är ju helt fantastisk med ord. <3

    1. Karin Wahlberg

      <3

  6. Linnea

    Men Karin vad fint och bra! Du är så otroligt duktig med ord. Tyckte väldigt mycket om detta. P.S Tack för Norrköpingstipsen!

    1. Karin Wahlberg

      <3

Leave a comment