Maktlöst känns det, men vad är naturligare när man är maktlös än att skrika?

Bodil Malmsten

(- Bodil Malmsten)

Livet är skört. Tanken attackerar om och om igen, när sjukhusbesök och begravningar avlöser varandra runtomkring mig. Jag sträcker mig men mina armar räcker inte till. Duger inte till att lösa, laga, bota, förändra. Lyckas inte avlasta alla mina vänners sorger. Någon får en diagnos med obotliga besked alldeles för tidigt i livet. Någon går på andra begravningen inom loppet av två år. Någon måste se också sin andra förälder i sjukhussängen. Någon tvingas begrava den hon ville dela livet med en grå jävla måndag i mars och allt jag har att komma med är ord som inte räcker till.

Vi är inte mer än tjugofem år in, ändå känns livet så himla brant ibland.

.

Du säger att du inte förstår hur det någonsin ska kunna bli vardag igen.

Jag letar efter ord som inte strör salt i såren, som inte lovar för mycket, som inte söker läka för snabbt. Vår samlade empiriska erfarenhet talar emot all tröst. Jag vet. Jag vet jag vet jag vet. För mycket om vägen bakåt för att lita på vägen framåt. Men vi kommer vandra den ihop. Om jag bara vet en enda sak, så det.

Och du är en överlevare.

“Det kommer inte alltid vara ett öppet sår,
även om ärret dröjer sig kvar.”

Tänk på allt du redan överlevt.

(Orättvisan.)


Rubrikscitat ur “Maken” av Gun-Britt Sundström.

Comments

  1. Natalie

    älskardig.

    1. Karin Wahlberg

      och jag dig, alltid.

  2. Wilda

    Tack för dina ord. De hjälper. De läker i sin ärlighet.

Leave a comment