Milky white moments

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Det är en onsdag som känns så himla mycket måndag när jag vaknar. Det är så väldigt många trappsteg att bestiga för att nå Mariabergets topp. Jag snubblar yrvaket ur sängen och tänker redan då på alla de där trappstegen. Och på promenaden till tunnelbanan och på väntandet på perrongen och på bytet i Slussen och på trängseln och på kylan. Äter något till frukost som jag inte längre minns och tar på mig min varmaste kofta i tro om att det är evigt iskallt utomhus. Det är det inte. Idag är det enbart kallt och därmed för varmt för den kofta jag nu har iklätt mig. Det är sådär så att man fryser om händerna när man inte har handskar men får klaustrofobi av halsduken och av kappan och av ALLT när man väl tagit sig upp för Mariaberget, kallsvettigt frusen om vartannat. Kanske måste jag sluta gå så snabbt jämt och ständigt. Eller så är det den här himla förkylningen.

Vi har ett internmöte klockan nio och har precis hunnit börja när Annies pojkvän kvart över någonting knackar på och viftar med en stor, vit kasse. Han är kommen och försvunnen inom loppet av trettio sekunder men lämnar efter sig en överaskningsleverans från Sosta med fyra stycken kaffe och fyra stycken nybakta (fortfarande varma) croissanter. Och så blev helt plötsligt onsdagen lite mer fredag än måndag.

Karin Wåhlberg

Har: ont i halsen, dålig karaktär och två nya tröjor i min ägo. Det har blivit lite för många besök på exempelvis & Other Stories och COS på sistone för att jag helt ska kunna fortsätta försvara mig med det faktum att jag knappt shoppat på hur många evigheter och månader som helst (förutom väldigt mycket låneshopping i Julias garderob, i takt med att jag under hösten tröttnat på cirka allt jag själv äger). Nåväl, det mesta har varit sådant som faktiskt stått på behöver-listan en längre tid, vinterjacka och jeans, sånt ni vet.

I onsdags blev det i alla fall som så att en långärmad tröja i enkelt, lite kraftigare svart med guldig blixtlås i ryggen och en stickad vit tröja med väldigt fint snitt fick följa med hem. Har provat den vita tröjan i en storlek för stor säkert femton gånger, men varje gång tänkt att det inte är värt att passformen inte är hundra. Så helt plötsligt en dag som denna, en måndags-onsdag som blev mer av en fredags-onsdag, finns det ett exemplar i min storlek, och det på sjuttio procents rea. Känns ju meant to be.

Karin Wåhlberg

Så idag, torsdag. Förkylningen slog ut mig och jag passade på att jobba hemifrån. Har tagit fram presentationsmaterial och säljunderlag till vår digitala tjänst, suttit med en grafisk profil, läst i min kurslitteratur, sovit middag och gjort ett par övningar från skrivkursen. Tog även en promenad till ICA och tillbaka, vilket var en dålig idé. Lade mig på sängen och flämtade och snörvlade i minst en kvart när jag kom hem igen.

Karin Wåhlberg

Translation:

Snapshots from work yesterday, which included a surprise delivery of hot coffee and croissants by Annie’s boyfriend, from Italian espresso bar Sosta. Then, some post-work shopping indulgences. Today: enjoying the perks of a flexible office and working from home, while suffering through this awful January cold that I’ve caught.

Comments

  1. jennifer

    Alltså så mycket <3 på din blogg alltså. Du skriver helt fantastiskt och älskar att bilderna går i samma färgton. Och hoppas du mår bättre snart!

    1. Karin Wahlberg

      Tack fina du!!!

  2. Alexandra

    Haha håller med, det GÅR ju inte att sluta handla där. Men krya!

    1. Karin Wahlberg

      Nej det krävs verkligen självdisciplin, hehe. Tack så mycket :)

  3. ISA

    Den arbetsmiljön som du verkar ha är prick drömmen! åh vad mysigt!

    1. Karin Wahlberg

      Ja, jag trivs superfint! :)

Leave a comment