Om affärssystem, vänskap och milda vårkvällar

En kan ju tro att jag mest förflyttar mig mellan kaféer med wi-fi om dagarna, och sitter där och jobbar med koffeinet strömmandes i blodomloppet. I perioder är det kanske inte helt långt från sanningen. I skrivande stund sitter jag på Mellqvist och väntar på att regnet ska sluta kasta sig mot marken så till den höga grad att en undrar om en kommer få simma hem sen. En gång för ett tag sedan (<- representativ beskrivning av min allmänna tidsuppfattning just nu) var utgångspunkten Café Pascal borta vid Odenplan. Först hade jag ätit lunch med Jonas och Fredrick på Wagamama. Sedan skulle F tillbaka till jobbet så J följde med mig och så satt vi och var osocialt effektiva tillsammans. Han satt med grafik till ett Internet of Things-projekt och jag satt och konfigurerade ett motsträvigt affärssystem.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Efter x antal timmar kastade Jonas in handduken för dagen och jag likaså, men jag satt kvar eftersom jag skulle träffa Julia därefter. Julia och jag lärde känna varandra under tiden vi båda bodde i London, vilket innebär att vi har känt varandra i snart fem år (!) nu. Kan ej fatta. Hela London-eran känns för det mesta som en svunnen tid, full av dimhöljda minnen vars konturer plötsligt väljer att framträda ur det fördolda när en träffar någon som faktiskt delade den perioden med en.

Eftersom vi är fruktansvärt dåliga på att träffas trots att vi bor i samma stad hade det också denna gång gått oändligt lång tid sedan sist vi sågs. Det innebär en himlans massa liv som ska gås igenom och samtidigt är det efter så mycket tid väldigt få saker som känns lika stora och betydelsefulla som de kanske gjort under året. Mycket har liksom både hunnit hända och gås vidare i från.

Men vi utbytte glädjeämnen och sorgligheter och pratade om pirr i magen och hangups och böcker och jobb och framtid och att hon gifter sig i september. Diskuterade hur man gör för att ta sina förmågor och sitt skapande på allvar, hur man gör för att våga tycka att man har något att komma med. Konstaterade också hur annorlunda saker och ting kunnat bli om man gjort dem med den livserfarenhet man har idag, jämfört med den erfarenhet man hade när man faktiskt gjorde det. Som att flytta till den där staden gå den där utbildningen ta det där jobbet, ni vet.

Vi lämnade sedan Pascal och chockades över den varma kvällssolen som väntade där utanför. Kunde inte riktigt med att skiljas åt och åka hem riktigt än, så vi promenerade planlöst och vilset runt under grönskande träd och längs med blombladsbeklädda trottoarer, tills vi efter många omvägar tagit oss bort till Centralen.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Där tog vi farväl och lovade att ses igen innan hon far till Berlin över sommaren. Lyckas vi med det blir det nästan frekvens-rekord på umgänget.

Translation:

A while back I spent the day working with Jonas at Café Pascal, and then caught up on life with my dear friend Julia, who I got to know when we were both living in London. 

Comments

  1. ISA

    jag kan ju känna att häng på diverse olika caféer är rätt bra livsstil ändå!? right? ;)

    1. Karin Wahlberg

      hehe, mer häng, mindre jobb och billigare kaffe bara så skulle det vara ännu bättre ;) men det har absolut sin charm!

Leave a comment