193. Om helgen

DSC_0007
DSC_0008
DSC_0009
DSC_0010
DSC_0014
DSC_0015
DSC_0018

Det här med att inte kunna sova, utan istället räkna sprickor i en sjuttonhundratalsfasad när klockan tickar mot två. Eller det här med att lämna lillebrors drömmande andetag och tassa i raggsockar genom kalla, knäpptysta salar där mörkret ligger som ett täcke över allt som hör verkligheten till. Knarrande parkettgolv och dörrar dubbelt så höga som en själv. Känslan över huvud taget, när alla andra sover och allting bara är helt stilla. Det abstrakta i att sitta i ett rum där brasan dött ut för länge sen, på en snirklig stol intill fönstret, letandes efter någon slags mobiluppkoppling. Någon slags uppkoppling till vad som helst. Äta en alldaglig ostmacka klockan halv tre på natten på en andäktig plats, att liksom inte riktigt kunna komma till ro.

Att halv nio vakna, inte av väckarklockan, utan av sms från pappa där det står att frukosten är klar nu, att gröten är kokad och de nybakta frallorna uppskurna. Dricka den första av dagens många koppar kaffe. Att inte kolla mailen på en hel helg, utan bara läsa böcker framför eldstaden i biblioteket, vara omgiven av vidsträckta fält och en inför vintern långsamt insomnande skog. Stirra ut över en spegelblank sjö, lägga mer ved på elden och fnissa när vi träffar på får bland höstlöven.

En hel helg av att internet bara fungerar som det ska i biblioteket (och nästan i hörnet intill kakelugnen om en hittar rätt vinkel), spela sällskapsspel fast alla gäspar och sitta på en pall framför en ugn som visar tvåhundratrettio grader. Värma ryggen och retas med storebror, få mjöl på byxorna och så kiknar vi alla tre av skratt.

Att på måfå promenera i skogen, ta ut min frustration genom att gå fortare och fortare tills jag tappar andan. Blir dyngsur om fötterna av att gå i cirklar på en förrädiskt klargrön äng och trampar snett bland höstlöv, märker inte att min mössa försvinner längs vägen, klättrar över en gärdsgård och stannar tillslut upp bland regndränkta, solgula lönnlöv. Hämtar andan och inser att jag inte är på väg någonstans.

Om familjen och om att försöka streama The Newsroom i biblioteket efter att alla gått och lagt sig. Om att gå samma promenad en gång till fast med sällskap, stanna upp och sitta för länge på en bänk intill de övergivna torpen från en svunnen tid. Skratta högt och frysa om fötterna som blivit blöta av regnvåt höstmark, prata och prata och prata tills orden bara övergår i avslut av sig själva. Vi går tillbaka, hänger upp strumporna på tork och värmer fötterna i raggsockor framför brasan.

Tröttnar aldrig på upptäcktsfärder och denna gången hittar jag en liten, liten trappa av trä som tar mig nästan allra högst upp i tornet.

Det regnar och regnar och regnar.

DSC_0021
DSC_0022
DSC_0023
DSC_0026
DSC_0028
DSC_0030
DSC_0032
DSC_0034

DSC_0038
DSC_0040
DSC_0049
DSC_0052
DSC_0053

DSC_0055
DSC_0056
DSC_0058
DSC_0059
DSC_0061
DSC_0062
DSC_0063
DSC_0067
DSC_0068
DSC_0074
DSC_0077
DSC_0078
DSC_0079
DSC_0082
DSC_0085
DSC_0086
DSC_0087
DSC_0089
  
DSC_0095

Fast nu är jag i Stockholm igen. I kollektivet där vi kan prata i timmar sittandes på köksgolvet och kan skratta åt samma sak konstant i en halvtimme. Äta popcorn i sängen och kolla på Homeland ihop. Det är så brutalt mörkt utanför fönstret när klockan ringer, det är alltid trångt på tunnelbanan och jag kommer hem klockan tjugoett om kvällarna. Hej hemma.

Translation:

Sleepless nights counting the cracks in the 18th century facades by my bed. Tip-toeing through chilly halls drenched in darkness and silence at two a.m. Waking up, not from my alarm, but a text from my father announcing that breakfast is ready. A whole weekend of not checking my email, but only reading books by the fire in the library, being surrounded by a sleepy forest and stretches of fields under a grey sky. Internet which only functions properly in the library, board games with the family, and teasing my older brother – leaving all three of us doubling over with laughter. Taking long walks in the woods. Angry walks. Happier walks. Sitting on a bench and talking talking talking until our feet are just too cold. Heading back inside and warming up by the fireplace. It rains, and rains, and rains.

And now I’m back in Stockholm.

Comments

  1. Victoria

    Bohnanza kan ju vara det bästa spelet!!!

  2. Emilia

    Så vackra bilder!

Leave a comment