Fabrica, Treviso, Italy

I början av februari var jag ju och hälsade på Jonas i Italien. Han bor i Treviso under lite drygt ett år för att vara på Fabrica research centre. Det är en smula luddigt exakt vad Fabrica är (också enligt de som är där). Men det liknas kanske bäst vid ett konstnärsresidens, om än kanske något mer kommersiellt orienterat. Unga kreatörer inom olika discipliner ansöker och kan beviljas stipendium för att bo och verka där under ett år och under tiden ägna sig åt att utforska och utvecklas inom sitt område. Och, ofta parallellt jobba på mer kommersiella projekt, ibland i Fabricas regi och ibland på eget initiativ och i olika konstellationer med andra som är där. Jonas är där som interaktionsdesigner för att utveckla sin kunskap inom machine learning, bland annat. Det hela har grundats, finansieras och ägs av någon Benetton, alltså som i United Colors of Benetton-Benetton, vilket ju har sitt ursprung just i Treviso.

Skrev såhär hem till Sverige när jag landat:

Flygresan har gått smidigt. Sitter nu på tåget mellan Venezia-Mestre och Treviso Centrale. Det var grått när vi landade och prognoserna har spått regn hela helgen, men just nu är det i alla fall både molnfritt och solen så stark att vintertrötta Sverige-ögon nästan försätts i chock.

Efter att jag landat åkte jag direkt till Fabrica, som ligger ytterligare en bit utanför Treviso. Navigerade otydlig Italiensk kollektivtrafik; lokaliserade rätt perronger och tåg och höll sedan hårt i den gula stången på bussen som kastade sig med sin existens som insats runt varje landsvägskrök. Jonas mötte mig i glimrande eftermiddagssol på en liten gropig, asfalterad väg mellan leriga februari-fält och så skyndade vi in i en föreläsningssal, eftersom de var mitt uppe i antagningspresentationer. När man ansöker så är man först där på två veckors trial och sedan håller man en presentation för alla i slutet av de två veckorna. Jag hann dyka in och se två presentationer – sjukt spännande.

När dessa var klara låg dimman tung i den italienska skymningen och vi skyndade ut för att Jonas skulle hinna visa mig runt innan det blev för mörkt. Och byggnaden sen, arkitekturen! En 1600-talsvilla mitt ute i ingenstans som restaurerats och sedan byggts ut med hjälp av japanska arkitekten Tadao Ando (← googla på tadao ando architecture  vettja, finns så himla mycket häftigt). Älskar kontrasten mellan det gamla klassiska, traditionellt italienska och det nya, hårda i kantig betong. Och så pelarna som går genom alla våningar, också inomhus. Vinklarna, formerna.


Vi köpte kaffe ur en automat och snirklade oss runt i alla korridorer, rum och vrår. Upp på vinden. Överallt travades kreativa projekt och konst och installationer på hög.



Fick en del kommentarer kring hur himla lika vi såg ut. Dock kanske allra mest så när vi smög in i den där föreläsningssalen och slog oss ned längst fram, och alla andra såg två svartklädda personer med brunlockiga bakhuvuden. För det var nog framförallt det.

Magiskt, visst?

 

Ordtavlan, januari-mars 2017

Av min bror, Alice och Knut fick jag i julklapp en svart ordtavla med vita bokstäver till, och jag tänkte att vi skulle kika på vilka budskap som byggts ihop under 2017s första kvartal. Tycker det är så mysigt och rofyllt att sitta på golvet om kvällen och välja citat, lyssna på bra musik och plocka med bokstäverna. Dricka lite te eller kanske ett glas vin och fundera på ord man gillar och leta inspiration. Mysig grej.

Först ut var ett budskap som jag inte vet om det stod kvar mer än ett dygn, kanske just för att det var yesterday’s feelings. Okänt ursprung, generell Pinterest-inspiration. Hade en period i alla fall då alla feelings var extremt snabb-pendlande och detta kändes då väldigt mitt i prick.

Sen kom detta nedan, och blev väl de ord som verkligen inledde 2017. Hämtat från The Wing’s nyckelringar (så besviken att de inte går att beställa till Sverige).

Sen lite Jesper Waldersten (ja jag stör mig på att i:et och a:et i andras har orimligt mycket space mellan sig):

…och sen…

I all längtan finns en framtid. 

Kanske lite av en note to self att hålla ut i den längtan som var någon form av knepigt normaltillstånd under en rätt lång period. Att det skulle komma att finnas något riktigt bra där i andra änden av den. Det fanns det. Finns det.

Sedan kom ett fragment ur en dikt av Frida Hyvönen som jag snubblade över på någons instagram,

Märker du hur alla vi som älskar dig
försöker vara fyrtorn i natten?

Skymtar du land kan signalerna nå dig
där du driver omkring på mörka vatten.

Sedan lite mer Jesper Waldersten, pga typiskt ordsmart person:

Things that fall:

Våren kom och jag hade balkongdörren på glänt och vädrade täcket i tidig vårluft. Och konstaterade att ibland är poesi det enda som är, kan vara.

Och så just nu: Bodil Malmsten. Älskar i princip allt hon skrivit. Här ett fint men lite sorgligt utdrag ur Det här är hjärtat.

Utan dig vet jag inte
vad det nu var.

Kärlek är
att jag 
vill att du finns.

Har ni några favoriter, vad gäller korta, finurliga formuleringar? Tipsa mig gärna, jag samlar ju som ni kanske minns på bra ord och citat. Och så vill man ju till en sådan här tavla gärna hitta de där citaten som är mitt i prick utan att kännas för mycket som snirklig carpe diem. Ni vet.

Vår (long time, no see)

bild

Isarna smälter, en spräcklig mosaik som breder ut sig likt sprucket porslin under Skanstullsbron. Jag mantrar till alla – vare sig de vill höra eller inte – att våren spåtts komma den sextonde mars. Den sextonde mars, . SMHI lovar mig och jag lovar vidare.

Någonting mjukt innanför revbenen, någonting som kvittrar i kroppen. Kaninhjärta, vildblommor, kolsyra. Timmar som av tid bundits ihop till längre, sammanhållande enheter. Som bundits ihop till: nycklar, en hylla i min garderob och dubbla tandborstar i badrumsskåpet. Som i sin enklaste form är fnitterfylld prickkastning med juicekorkar ned i återvinningskärlen på Ljusnevägen, med vårsolen som bländar från ovan och sticker ovant i huden.

Timmar: som binds ihop, som går, som landar oss i
Jag älskar dig.

 

In transit

 

3 februari 2017

Molnen som en bomullsfilt nedanför; altocumulus tätt som snödrivor en solig vinterdag. En vy utan bäst före-datum, en vy som aldrig upphör att förundra.

Att flyga, att resa själv, det är för mig något väldigt vilsamt. Från morgonkaffet på Arlanda Express till min inövade effektivitet i säkerhetskontrollen och så det obligatoriska besöket på Pocket Shop innan jag går till gaten. Och luften på 11000 meters höjd må vara torr och sticker kanske lite i trötta vinterögon, men den är samtidigt så lätt att andas, den ingjuter något friskt i lungorna. Och sedan, flera timmar av tillåten icke-handling, bara jag och musiken i hörlurarna, blaskigt flygplanskaffe och ingenmanslandet utanför fönstret.

Att vara i transit är min bästa tillflykt, en frizon. Bortkopplad, i tillsynes stillastående väntan, men ändå i en framåtrörelse, ett tillstånd av att vara på väg. Jag kan sitta länge och bara titta ut genom fönstret, utan att vara i närheten av att tröttna. Blunda, slumra, fastna i mina egna tankar utan att snubbla.

I skrivande stund är jag högt ovanför marken ombord ett Swiss Air-plan, någonstans mellan Stockholm och Zürich. Från Zürich kommer jag sedan fortsätta till Venedig och sedan med buss till Treviso, där jag ska ägna några dagar åt att äta pasta, dricka prosecco, strosa på kalla italienska trottoarer och hänga med Jonas, som bor där ett tag.

Paus från allt. Det blir fint,