Plötsligt är du framme, du är namnet på din dörr

I hallen hänger orden: “Kommer aldrig bli som förr”

Processed with VSCO with e1 preset

Fem och ett halvt år, sju andrahandskontrakt senare.

Blåmärkshandleder efter flyttkartonger. Främlingars liv och möbler inknölade i garderober för att slippa se. Alltid någon annans namn ovanför den upptejpade lappen med våra egna identifierande stavelser.

Att lägga bakom sig nu: kassarna med böcker och kartongerna med porslin som forslats med varje gång. Packats upp ned upp ned upp ned – för att det i slutändan har varit viktigare att få skapa den där känslan av hem, än att begränsa kubikmeter i flyttlass. Äcklet vi städat undan efter andra. Överpriserna som betalats. Väggarna vi målat om* (rekordet: trippla lager på åtta väggar på en natt) trots att vi sen bara bott innanför dem i sex månader. För att det måste få bli hemma. För att överleva den tärande osäkerheten. För att det helt seriöst är den fulaste tapet jag sett i hela mitt liv.

Det är svårt att önska att något skulle varit annorlunda de senaste åren. Klart man drömt om en nedärvd vindsvåning, klart man trånat efter förstahandskontrakt och kallhyror, klart man hoppats på egentligen vad som helst där man bara får…bo kvar. Det tär så in i helvete på en.

Men det som varit kollektivliv, det som varit vår sammanflätade existens som nyblivna tjugo-nånting-åringar, det skulle jag inte byta ut för något i världen. Min hud som deras hud, känslig för samma yttre påverkan, för samma ångest och samma lättnader. Den delade upplevelsen, alla de känslor vi känt som en enhet, alltid kommer att förstå som en enhet. Krossade hjärtan, smutsiga kökslådor, fjäderlätta andetag, obehagliga tvättstugor, fula soffor, tunga kartonger, nittiosängar, julkalendern i soffan i december, vi. All flyttångest har i alla fall varit gemensam flyttångest. Och så har vi turats om att orka, har orkat åt varandra.

Nu, ett nytt kapitel.

Nu, säkerligen belånad resten av livet. Men också, ett hem, ett alldeles eget hem. En trygghet av det slag som Stockholm aldrig hittills kunnat erbjuda mig.

Jag blundar för en sista helvetesflytt och googlar på väggfärger och drömmer om midnattsblå sammetsfåtöljer. Tänker att inget av det egentligen spelar någon roll, för jag har snart en egen dörr att stänga om mig, långsiktiga köksskåp att ställa mitt porslin i och en plats ingen annan kan bestämma att jag ska flytta från närhelst det passar dem.

Kanske kommer jag att platsbygga en bokhylla som faktiskt rymmer alla mina böcker. Kanske kommer jag slipa om parkettgolvet.


Utdrag från min årssammanfattning 2013:

Karin Wåhlberg

Från 2014, om kollektivliv och runtflyttande:
Vi är några andra nu

* Och ja, vi fick tillåtelse, hehe.

Comments

  1. Linnea

    Wow massa grattis till detta!!

  2. Jullebulle

    ❤️❤️❤️

  3. Ellen

    Så himla skönt ändå. Grattis!

  4. Libertin

    Hurra! Detta storslagna måste firas, raring!

  5. sara

    fan vad fint. grattis till nya hemmet Karin ❤️

Leave a comment