Ur arkivet: Om parkettgolvet där vi dog

Karin Wåhlberg

En av fördelarna med att ha en blogg är ju att det finns ett arkiv att leta sig tillbaka i, bortglömda ting bara ett klick bort. Här är ett självporträtt från 2011 och en text från oktober 2013, såhär när inspirationen för att skriva något nytt tryter lite. Minns så himla väl när jag skrev den här texten; vart jag satt, vad klockan var och vad jag tänkte. En del av mig gillar den och en annan del av mig skulle, såhär långt senare, vilja byta ut ordföljder och enterslag och skriva något bättre av alla de där känslorna; kanske säga åt 22-åriga Karin att använda lite ordentlig interpunktion, exempelvis. Trycka enter på andra ställen. Samtidigt hade väl varje ordval sin betydelse just då, vilket väl är en del av charmen såhär i efterhand.

.

värdigheten lämnar oss som
blod flödar ur uppskrapade knän där
vi ligger raklånga på parkettgolvet en onsdagsnatt klockan två där
vi ligger tätt intill varandra med bortvända blickar och
vet att allt är slut nu frågan är bara
vem
som blir den första att säga det högt

elementen är avstängda
jag har inga strumpor och du har gåshud,
isig novemberluft läcker in genom för stora fönster och
mina lungor fryser till med varje andetag

du fattar grepp om min handled
känner ingen puls och frågar om jag lever
jag svarar att jag dog när allting vissnade i september
förmultnade när löven föll i oktober och
nu ligger jag raklång intill dig på parkettgolvet och
känner ingenting

det är sju meter till taket och vi är så långt ifrån
att flyga som det bara går att komma du
säger att du dog när jag slutade äta att
du förmultnade när jag slutade möta din blick och
nu ligger du raklång intill mig på parkettgolvet och
känner inte igen mig

du krossade aldrig mitt hjärta du
bara byggde in en kompass som alltid pekar fel och
jag krossade aldrig ditt hjärta jag
bara valde vänster i vägskälet där du gick åt höger och
vi byggde på vår morgondag men dog på vägen dit och
nu kallar det vanliga livet på oss ja
vi som målade hela himlen och stannade universum med allt
det vi kände måste nu
återvända

måste
gå ut med återvinningen, köpa klorin och skrubba bort
blodet
från parkettgolvet där vi dog för
imorgon är det torsdag

Translation:

Looking back into my archives at things I created a long time ago. Here, a self-portrait from 2011 and a text from 2013. As always, there are things one wants to change, but I suppose there is a charm in preserving the original choices of words and such. After all, every use of the enter key and ignored comma and colon felt right at the time.

Comments

  1. Anja

    Tror aldri jeg har kommenter her før, selv om jeg har fulgt deg en god stund. Blar i akrivet ditt nå, og kom over denne. Altså, noe av det vakreste og såreste jeg har lest på lenge. Dine skriverier er nydelige!

  2. Sara

    minns också denna text. så himla fin! verkligen. fastän den gör lite ont.

    1. Karin Wahlberg

      “så himla fin fastän den gör lite ont” – det är nog så jag vill att den ska vara, lite trasigt melankolisk liksom. så: tack för din mitt-i-prick-kommentar, kram <3

  3. kaneli

    Kommer ihåg den här texten. Så fin!

    1. Karin Wahlberg

      tack! <3

  4. jennifer

    Åh <3 Minns detta! Lika bra nu som då.

    1. Karin Wahlberg

      tack, puss!

  5. Lotta

    vackert!

    1. Karin Wahlberg

      tack <3

Leave a comment