STO → LON

London är för mig, i grunden, något väldigt komplicerat. Det var mitt första egna hem, mitt ständiga andrahandsval, en plats att fly till och en intensivkurs i att bli vuxen, allt på samma gång. Jag vill inte ge er en onyanserad bild; det var mycket som var bra med åren där. Mycket som var helt fantastiskt, till och med. Men det var också två ganska jobbiga, mörka år. Jag var ett pussel med alla bitar på fel plats. Att komma tillbaka dit blir därför alltid ganska speciellt. Att gå på samma gator, åka med samma bussar och köpa kaffe på samma ställen – men i regel tillsammans med helt andra människor. Som del av helt andra sammanhang. Som en annan person, än den jag var då. Staden är som främling och barndomsvän i ett. Någon annan nu, men ändå sig lik. Jag tror att jag varit tillbaka fem eller sex gånger sedan jag flyttade därifrån. Varje gång har de vassa kanterna slipats av lite och varje gång har ett dåligt minne ersatts av ett nytt, bättre. Och så nu, tre och ett halvt år senare, är det som att vi gett varandra en andra chans. Vi är rätt okej nu. Har kämpat oss upp på plus.

Förrförra söndagen åkte jag alltså dit igen, tillsammans med Annie. Vi hade en del jobbmöten inbokade för egen del samt skulle delta i en så kallad hackweek. Under en vecka samlades alltså kreatörer, utvecklare, strateger och projektledare från hela världen i London för att i mindre team jobba på sex olika tech-briefer.

För att ge er en bild av det hela skulle jag nu antingen kunna parafrasera organiserande partens ambitiösa tal om hur vi, vi som samlats där, är the one percent. The best of the best. Eller så skulle jag kunna häva ur mig tonvis med frustration över hur vårt teams projekt var utformat och att väldigt mycket av vårt uppdrag som det såg ut egentligen kanske inte platsade varken i en hackweek eller som slutprodukt. Högt och lågt, så att säga. Men vi släpper detaljerna kring det lite. Fokuserar på London istället.

De första två dagarna, söndagen och måndagen, fullkomligt slukades av hackveckan. Tog inte fram kameran en enda gång förrän på måndag kväll. Vi hastade från flygplatsen till hotellet och sedan till Wapping där vi mötte upp andra som på ett eller annat sätt hade en del i veckan. Tog ett glas på Captain Kidd intill Themsen och gick sedan vidare till en Indisk restaurang, där kvällen förflöt tills det var dags att bege sig åter till hotellet.

Det blev måndag morgon och vi tog bussen längs med Hackney Road bort till ansiktslösa kontorslokaler vid Liverpool Street Station. Köpte kaffe på Nero, åt frukost med de andra och hälsade på vårt team. På vår brief var det jag, Annie och Christopher (som vi känner sedan vår Berghs-tid) från Sverige. Sedan var det också två utvecklare från Ukraina. Anastasi; pragmatisk och genialisk, med eldrött hår i samma färgstarka nyans som hennes personlighet. Och så Paul, mer tystlåten, analytisk och noggrann. Båda två fantastiska.

När vi väl kom därifrån på kvällen begav vi oss till Bistrotheque, som låg ett stenkast från hotellet vi bodde på. Kvällen var smogfylld och ljummen när vi promenerade längs med östra Londons gator mot vårt middagsmål. Inte en enda gång under veckan behövde halsduken plockas fram.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Jag har ju blivit varse att deras brunch ska vara to die for, men något sådant hanns dessvärre aldrig med. Middag fick vara good enough den här gången. Maten var i alla fall lika god som vi hoppats på och vi satt sedan kvar ett bra tag och sippade på varsitt glas rödvin och smälte första dagens intryck, samt pratade om livet i allmänhet.

Slut på London-måndag.

Translation:

London and I have always had a complicated relationship, but I’ve ended up going back there time and time again, and it’s as if we’ve – due to that – given each other a second chance now. We’re becoming friends again. This time, my colleague Annie and I were there for a so called hack week. It entails gathering creatives, developers, strategists, and producers from all over the world, and then we spend a week on different tech-briefs. We wrapped up our monday with eating dinner at Bistrotheque and talking about the week ahead (and life in general) over red wine, until it grew late.

Comments

  1. Emma

    Fint inlägg! Skulle vara jätteintressant att höra mer om när, var, hur du bodde i london, tycker sådant är så kul att läsa om :) Välskriven blogg också!

    1. Karin Wahlberg

      Kan försöka knåpa ihop något sådant inlägg framöver! & tack så mycket :)

  2. elise

    åh, jag har också en mycket komplicerad relation till london. det gnager i mig bara jag tänker på den. har inte mått bra de flesta gånger jag varit där. det ligger därför en mörk dimma över staden för mig, kanske för alltid. men jag ska våga testa att åka dit igen. snart.

    1. Karin Wahlberg

      Tror nyckeln till framgång med platser man har sådana där knepiga associationer till är att åka dit med människor i vars sällskap man vet att man mår bra och har roligt! Byta ut dåliga minnen mot bra, lite i taget. KRAM!

  3. ISA

    Tycker ju det är SÅ fint att du börjar få en bättre relation till staden. Yey!

    1. Karin Wahlberg

      Ja, hurra!

Leave a comment