Tide out, tide in, a flood of blood to the heart

“Karin, du måste lyssna på det här albumet. Det är nog årets bästa.”

Ni är många som vävts in i musiken. Många du som blivit en del av sättet mitt hjärta slår när den spelas. Du var den första, du som fick mig att över huvud taget börja lyssna.

Det var höst 2012 och vi var fortfarande vänner då. Idag hörs vi inte. Vi var satta i samma sammanhang, men jag tror aldrig att vi hade särskilt mycket gemensamt, egentligen. Under andra omständigheter hade vi nog aldrig varit vänner ens en kort tid. Men jag fick det här albumet, det är jag glad för.

Processed with VSCOcam with 10 preset

Musiken blev ett med mitt 2013, trots att lyssnandet både började innan dess och sträckte sig bortom årets slut. Tjugohundratretton. Vi skrattar åt det året nu, när vi sitter utströsslade i köket, avslappnat bakåtlutade. Vi skrattar och skakar på huvudet, upprepar: Vilket jäkla år. Det har satt sina spår, men tänk ändå, att vi faktiskt skrattar åt mycket av det nu. Tänk vad som kan gå över, bli preteritum. Kanske borde jag egentligen ha dåliga associationer till tongångarna, till Breezeblocks och Bloodflood, men det känns inte jobbigt så mycket som det bara känns.

En annan du. Minst ett halvår senare. Vi lagar mat i ditt kök och du ber mig välja musik. Jag sätter på albumet från början, utan shuffle. An Awesome Wave behöver nämligen ingen shuffle. Du går mellan spisen och skåpen och kylen och varje gång du passerar mig låter du din hand svepa längs min rygg. Efter att vi ätit fortsätter vi hångla i din soffa och tappar räkningen på timmarna. Det var sista gången jag sov hos dig.

Och så sommar. Jag springer varv efter varv i Ekbackarna. Vill springa ifrån allt. Springa ifrån dig, springa ifrån begravningen, springa ifrån den trettio-gradiga värmen, springa ifrån ensamheten, springa ifrån känslan av att inte vilja äta, springa ifrån alla avstånd.

En annan aspekt av sommaren, med er. Långa sommarkvällar i en kvav Stockholms-lägenhet med fönstren på vid gavel. Vi dricker vin och gräddar pannkakor. Äter glass mitt i natten. Sitter på en bänk på innergården och andas in nattluft utan att frysa. Jag ligger i din soffa och har feberfrossa och det känns som om jag ska dö.

Klockan är efter tre på natten. Vi fyra sitter runt ett bord med tömda vinglas och albumet spelar stilla i bakgrunden. Jag kan inte sluta skratta. Kanske är det höst igen, jag minns inte. Men vi är samlade och hjärtat är inte fullt så tungt. Mah Jong har skjutits åt sidan sedan ett par timmar tillbaka och vi vänder ut och in på livet, har varandra. J blandar antagligen whiskey sours enligt sitt tveksamma mitt-i-natten-recept. Klockan är säkert sju på morgonen innan vi somnar, fyllda av ansvarslöshet och alkohol.

Vi närmar oss jul. Ligger ihopträngda i soffan, raklånga, överärliga. Telefonen blinkar och vibrerar. Vad händer egentligen? frågar du. Jag svarar att jag inte vet. Och så börjar vi om, som om det fanns något att hoppas på. Börjar om, så att vi kan sluta lite bättre.

Alt-J, i bakgrunden.

—————-

Förra fredagen (eller när det nu blir, för nästan en och en halv vecka sedan i alla fall) var jag, Anna & Linn på Alt-J:s spelning på Münchenbryggeriet. De spelade allt jag ville höra från sin första skiva och det var helt strålande.

Translation:

Last friday, like, a week and a half ago, we went to see Alt-J play here in Stockholm. I have so many moments, good and bad, associated with their music, their first album especially. They played everything I wanted to hear and it was brilliant.

Comments

  1. natalie

    jag dör vad avundsjuk jag blir.
    öhhh

    1. natalie

      Sjukt dålig kommentar, ledsen, men är bara så OTROLIGT avundsjuk. Det måste varit fantastiskt! Tack för att du delar med dig.

    2. Karin Wahlberg

      haha puss <3

Leave a comment