Top of the tower

På Bjärka finns det, allra högst upp (dvs upp på vinden och sedan därifrån ytterligare tre rangliga trätrappor i himmels-riktning) ett litet klocktorn. Där kan man spana ut i oändligheten och känna vinden rusa genom en.

Bjärka, Karin Wåhlberg
Bjärka, Karin Wåhlberg
Bjärka, Karin Wåhlberg
Bjärka, Karin Wåhlberg
Bjärka, Karin Wåhlberg
Bjärka, Karin Wåhlberg
Bjärka, Karin Wåhlberg

Denna fridfulla plats.

Polaroid Bjärka, Karin Wåhlberg

Augusti 2015

Plötsligt står vi och väger på tröskeln till en hösttermin och denna regniga sommar verkar ha runnit mellan mina fingrar utan att jag märkt det. Juni blev till juli blev till augusti under den millisekund mina ögon var slutna i en blinkning. Orosmolnet pickar i bröstet, det har mullrat däri de senaste veckorna. Det ger sig på mig när jag är som minst beredd. När jag sitter i bilen på väg 209 med ett fast grepp om ratten och skrällig radioreklam i bakgrunden. Eller en ljummen eftermiddag här hemma; jag går upp och ned för trappan utan att veta vart jag vill vara på väg. Lägger mig tillsist ovanpå sängen och känner hjärtats rastlösa spinnande accelerera inuti mig. En annan kväll: tårarna trycker på av en sådan obetydlig sak som att de jag ska möta upp räknat fel på tiden, vilket gör att vi kommer bli något försenade. Jag överväger att bara vända och åka hem. Eftersom jag fortfarande kan inse min egen orimlighet gör jag dock inte det.

Hösten tornar upp sig framför mig. Helgerna är fullbokade fram till mitten av oktober. Schemat redan överbelastat och jag redan överväldigad. När jag tänker på allting ett och ett ljusnar det dock; det är sammansatt som planerna smälter ihop till höga berg. På egen hand är de mer som kullar, flera av dem rakt igenom roliga. Jag överväger att skaffa mig en fin, dyr kalender eller ett fint, dyrt block; det känns som om det hör den här årstiden till. Som att ett sådant köp kommer med tillhörande, förväntansfullt pirr. Men jag har redan en Moleskine-almanacka som varken gått ut eller används, och blocken glöms ofta av efter de första tio-femton sidorna. Så jag låter bli.

Nåväl. Letar upp litteraturen till höstens skrivkurs, fortsättningen på den jag gick i våras. Ignorerar envist faktumet att jag åtagit mig att skriva hela hösten, trots att jag inte fått ned ett enda vettigt ord sedan förra kursens slut. Frågar mig själv när jag ska sluta leka vuxen, sluta leva mitt liv som en utmattande sprint för mina många ambitioners skull, och bara skaffa mig ett riktigt jobb. Tänk om en bara hade lite lättare för att nöja sig. Inte gjorde anspråk på en vardag som innebär att en driver företag dygnet runt året om, jobbar extra på sommaren och pluggar på kvällarna. Jag önskar ibland att jag inte ville lära mig något mer någonsin och att en kontorsstol och lön den 25:e vore nog.

Dricker fyra koppar kaffe och glömmer av att äta, tills darriga händer påminner mig. Jobbar klart mitt sista sommarpass och skriver uppsats tills ögonen vill implodera och jag är uttömd på tyckande. Har ingen åsikt, är inte nyfiken, vill inte bidra till diskussionen hej men nej tack. Gör klart sak efter annan för att sedan genast mötas av nästa punkt i schemat. Är trött.

I helgen tänker jag dock vara fullkomligt ledig och det ser jag fram emot. Jag ska dansa genom natten i ett musikfyllt Gbg med mina bästa vänner. Sedan kommer hösten och min låtsasvuxenvardag igen. Med Vinnovapengar på kontot, joint venture-avtal med teknikpartners att skriva, deadlines att möta och sådant jag skulle behöva kunna men inte ännu kan att lära mig. Men det får bli måndagens bekymmer.

NÄ HÖRRNI. Nog av detta. Titanic-Leo har som ni vet stenkoll på läget.

(gif)

Translation:

Views from the top of the tower at Bjärka.

Comments

  1. […] Börjar skriva på det här och vet inte om jag ska skratta eller gråta åt att jag skrev detta inlägg för ett år sedan. Jävla […]

  2. Vicky

    älskar kika-upp-ur-lucke-bilden men mest av allt hösttankarna. känner också att jag väger däremellan, lite oro och lite det-blir-nog-bra-trots-allt. <3

    1. Karin Wahlberg

      Det kanske hör hösten till litegrann, att känna så här? Men heja oss, ändå! puss

  3. ISA

    för det första; vilken jäkla filmisk (säger en så?) plats
    för det andra: vilket jäkla magiskt sätt du har att uttrycka dig
    för det tredje: kram & glöm inte andas!
    för det fjärde: ska jag sluta nu? okej.

    1. Karin Wahlberg

      1. å ja, älskar den!
      2. men du, tack!
      3. puss
      4. <333

  4. Elin

    Karin! Din blogg är en fröjd att läsa, dina texter så välskrivna och bilderna helt fantastiska. Har ju följt dig ett tag nu (både här och på instagram) så tänkte att det var dags att lämna en liten hälsning. Hej! ?? Och så är jag rätt avis på det här stället Bjärka, verkar vara typ bästa platsen att vara på. Hur funkar det? Har ni ett slott??

    Tack för att du delar med dig av allt fint.

    1. Karin Wahlberg

      Hej och TACK vad glad jag blir. Å <3 Ja det är en riktigt härlig plats! Det är ett slott som ligger strax utanför Linköping – mina föräldrar volontärar som helgvaktmästare där några helger om året. Fixar frukost åt bed&breakfast-gäster, sköter låsning, svarar i telefon och sånt, så det är därför jag hänger där en del!

      Än en gång: tack&puss

  5. Nastasja

    Vet fasen inte hur du göret men du sätter ord på varenda förvirrad tanke, uppstressad nerv och fundering jag haft det senaste i den här texten. Du är så grym!! Önskar att jag med skulle på WoW, so close but so far.

    1. Karin Wahlberg

      Funderade på det innan, om du skulle dit (bor ju nära tänker jag), men hann sen läsa detta innan jag hann fråga. Synd på det! Men kommer ju fler wow-år! puss

Leave a comment