Tre höjdpunkter från den tjugoandra oktober (Japan: den tredje berättelsen)

“Jag har ju inte ens kommit fram till Tokyo i din reserapportering,” inflikar Julia, och det är ju sant. Det är ju nämligen först den tredje dagen, en lördag, då hon ansluter till vårt lilla crew. Hon trillar in i efterdyningarna av en sömnlös Tokyo-natt, anländer till en slumrande lägenhet med igendragna gardiner. Men vi lyckas rycka upp oss rätt bra. Vi är ju faktiskt i Tokyo.

Dagen kommer att bestå av framförallt följande tre nämnvärda aktiviteter (varav två mat, ja det är aktiviteter):

  1. Ramen
  2. Shimo-kitazawa
  3. Lyxsushi i Yokohama

Karin Wåhlberg -1
Karin Wåhlberg -2
Karin Wåhlberg -3
Karin Wåhlberg -5
Karin Wåhlberg -6
Karin Wåhlberg -7

1. Ramen. 

Vi har som ni kanske redan förstått alltså sovit igenom det som genuint skulle kunna benämnas frukosttid. Eller, om vi kanske fortfarande var vakna när frukosttid inträffade, och somnade sen. Nåväl. Vi är i alla fall hungriga. Så vi börjar promenera och stannar på måfå till vid ett ramenhak med inplastad uteservering. Beställer mat i en automat med säkert hundra olika knappar. Lyckas välja något som verkar rimligt genom bilder och främmande tecken, lyckas stoppa i rätt kombination av mynt. Får ut en liten beställningslapp som vi lämnar till personalen och slår oss sedan ned vid ett bord utomhus.

H-e-r-r-e-g-u-d-m-a-t-e-n! Med haklappar om halsen sörplar vi storögt i oss varma, kryddiga ramensoppor med tjocka udonnudlar i. Vill i skrivande stund nästan börja gråta för att dessa fantastiska japanska ramen-ställen, där till och med billig automat-betald ramen smakar som en dröm, är så långt från mig. Det smakar i alla fall gudomligt och ger oss bästa tänkbara start på dagen.

Karin Wåhlberg -8
Karin Wåhlberg -10
Karin Wåhlberg -11
 
Karin Wåhlberg -14
Karin Wåhlberg -15

2. Shimo-kitazawa

Målet med vår promenad är Shimo-kitazawa. Det ligger ungefär en timmes gång från Daikan-yama, där vi bor. Vi strosar oskyndat: pratar, betraktar, förundras och nynnar (på Natasha Bedingfields Unwritten, som Julia av någon anledning utropat till vårt senaste dygns theme song). På vägen passerar vi alla möjliga olika typer av vyer. Små kompakta bostadsområden, skolor, parker, flådigare hus, restauranger. Många stillsamma gator. Växtlighet som börjar anta en höstligt gnistrande rubinröd nyans.

Väl framme rotar vi omkring i små vintagebutiker och antikvitetsaffärer tills det mörknar och vi måste dricka kaffe. Vi slår oss ned på ett Darwin-inspirerat kafé och sitter på rad vid ett fönsterbord mellan biologiböcker, stenar, en uppstoppad zebra (?) och förstoringsglas. Såsiga huvuden vaknar sakteligen till liv efter en liten koffeindipp. Sedan upptäcker vi plötsligt att vi har bråttom.

Karin Wåhlberg -16
Karin Wåhlberg -17
Karin Wåhlberg -18
Karin Wåhlberg -19
Karin Wåhlberg -20
Karin Wåhlberg -21
Karin Wåhlberg -22
Karin Wåhlberg -23
Karin Wåhlberg -24
Karin Wåhlberg -25
Karin Wåhlberg -26
Karin Wåhlberg -27

Så vi skyndar till tunnelbanan…

Karin Wåhlberg -29

3. Lyxsushi i Yokohama

Punkt tre är ju nämligen att vi har bord på ett sushiställe i Yokohama. Yokohama är den näst största staden i Japan sett till antal invånare, och angränsar till Tokyo. Anna har nämligen en kollega, Yui, som kommer från Tokyo, och det hela började med att vi bad henne om tips på ett lite finare sushiställe. Hon tipsade då om detta, som ägs av hennes barndomsväns pappa.

Strax hade vi råkat engagera hela Yuis familj i vår middag. Hennes mamma ringde och bokade bord åt oss. Sedan erbjöd sig hennes pappa att möta upp och följa med oss, då de som ägde sushistället inte kände sig helt bekväma med att vara tvungna att kommunicera på engelska. Det tackade vi såklart ja till!

Nåväl, till sushin. På riktigt visste jag inte att fisk kunde smaka som det gjorde här? Räkan som jag alltid brukar välja bort när jag äter sushi i Sverige var här mjuk och len och smälte i munnen. Den var liksom krämig, så färsk var den. Vi åt också helt magisk tonfisk. Och en del spexiga lite läskiga grejer, som till exempel sjöborre?! Och så drack vi sake och miso och fick komplimanger för att vi var duktiga på att äta med pinnar men blev fnissade åt när vi råkade hälla upp alldeles för mycket soja. Så visade de oss pedagogiskt hur mycket man ska ha och hur det är meningen att man ska doppa i den.

Halvvägs igenom vår måltid hade de flesta andra gäster hunnit gå, bara stammisen Bruce var kvar utöver vårt sällskap. Jag minns inte riktigt hur vi halkade in på ämnet, men det framgick i alla fall efter ett tag att ägaren var oerhört förtjust i Eric Clapton. Snart hade gitarrer plockats ned från väggen. Bruce började spela olika Beatles-låtar för oss och vi sjöng med, hest och glatt och nog lite falskt men hjärtligt. Sedan tog kocken vid och spelade Eric Claptons Layla för oss.

Ibland upptäcker man sig vara i situationer där allt känns filmiskt, och man kommer nästan på sig själv med att betrakta sin egen tillvaro lite från håll. Ser sitt eget nu som en scen ur en film. Vet att man lever, mår bra, inte har något att anmärka på. Komplett med soundtrack. Lite så känns den när man sitter med tre av sina bästa vänner på ett sushiställe i Japan, med eoner av tid kvar till hemfärd och kocken som spelar gitarr för en och allt som hör vardag till är så oerhört långt borta och man är nästan lite avundsjuk på sig själv å sitt framtida, hemresta jags vägnar trots att man ju är där.

Karin Wåhlberg -31
Karin Wåhlberg -32
Karin Wåhlberg -33
Karin Wåhlberg -34
 
Karin Wåhlberg -36
Karin Wåhlberg -37
Karin Wåhlberg -38
Karin Wåhlberg -39
Karin Wåhlberg -42
Karin Wåhlberg -43
Karin Wåhlberg -44

Hej från 4 suddisar! Inte resans främsta bild men den gör mig så glad så glad.

Karin Wåhlberg -46
Karin Wåhlberg -47

 

Yuis pappa gav oss en massa tips inför vår stundande resa till Hakone och tips på saker att göra under veckan som var kvar i Tokyo. Tänkte skriva: Sen tog vi tåget hem och sov, men kom sedan ihåg att det inte är sant. I ärlighetens namn åkte vi en fet omväg till Shinjuku station för att fixa tågbiljetterna till Hakone men så var automaten ur funktion och biljettkontoret stängt för dagen och alla var trötta och lite irri och när vi skulle hem från Shinjuku tog vi först tunnelbanan åt fel håll och allt tog SÅ LÅNG TID. Men vi höll ömtåligt sams och SEDAN lyckades vi hinna med sista tunnelbanan, åt rätt håll, och åkte hem och sov.

 

Comments

  1. rebecca

    älskar det här!

Leave a comment