Vision is the art of seeing things invisible

Drop Coffee, by Karin Wåhlberg
Drop Coffee, by Karin Wåhlberg
Drop Coffee, by Karin Wåhlberg

Den här veckan har vi på jobbet haft en intern workshop där vi pratat om våra visioner, drivkrafter, mål, styrkor, svagheter och annat som är bra att reflektera över för att komma framåt. En återkommande sak när vi pratade om varför vi egentligen valt att satsa på att göra det här, att driva eget (förutom anledningen att ingen av oss “kan göra något som vanligt folk”), var just friheten. Begreppet genomsyrar liksom allt från att kunna stå för och styra vilka projekt en tar sig an, att inte ha någon chef som sätter begränsningar och friheten att disponera sin egen tid till att kunna definiera och utveckla sin egen roll. Nu är det ju inte alltid så enkelt, man svarar ju fortfarande både inför varandra och ekonomiska och praktiska realiteter. Det är många uppförsbackar i att driva eget som med jämna mellanrum får en att ifrågasätta varför en inte bara tar ett vanligt nio till fem-jobb och säkrar att det kommer lön den 25:e, men, i slutändan kvarstår det faktum att det liksom inte finns något alternativ. Vi är enade i att det är det här vi måste göra. Vi kan satsa allt vi har och orkar och lite till eftersom vi tror på det vi gör, och fördelarna överväger fortfarande allt det som vissa kvällar får en att vilja kasta in handduken.

Idag kunde jag i alla fall verkligen känna av den där friheten, på något sätt. Jag och Siduri sitter med ett projekt som inte krävde överläggning med de andra två eller att vi skulle infinna oss på kontoret, så istället sågs vi på Drop Coffee. Jag beställde deras hemmagjorda ingefärste vilket är bland det godaste jag vet. Det är starkt och hett och riktigt ingefärigt. Eftersom jag var lite tidig slog jag mig ned vid ett fönster och läste en stund i Monocle’s The Forecast, tills Siduri kom. Sedan jobbade, researchade, skrev och skrattade vi om vartannat i ett par timmar.

Efter ett tag kom det fram en kvinna till oss, som suttit i andra änden av rummet, och frågade om hon inte kunde få fotografera oss. Hon jobbade för en fransk tidning och skulle göra ett reportage om Stockholm i allmänhet och Drop Coffee i synnerhet (eller nåt). Det gick vi efter lite initial skepticism (hehe) med på, även om jag hann ångra att jag kvällen innan aktivt konstaterat att “äsch, jag orkar inte tvätta håret, jag ska ändå inte göra något särskilt imorgon” och på morgonen tyyyyp orkade sminka mig ordentligt. Au naturel så att säga, det lär inte vara någon piffig high fashion-bild att vänta precis.

Likväl kom vi att prata med kvinnan ett slag och utbytte berättelser om vad vi jobbar med och så vidare, vilket var hur trevligt som helst. Det kändes som en bra påminnelse att se till att komma utanför kontorets fyra väggar lite oftare och bara sitta bland folk en inte känner och antingen skapa nya bekantskaper eller bara få inspiration från människorna runt omkring och sorlet och kreativiteten som så ofta flödar på den här typen av kaffehak dagtid, fyllda av frilansare och liknande. Nu är ju jag världens sämsta “minglare”, så det skulle ju antagligen bli mer av det sistnämnda än nya bekantskaper, men ändå. Det kan ju hända.

Vid halv ett någon gång promenerade jag till vårt kontor på Mariaberget för att värma min matlåda och möta upp Annie & Martina som skulle briefa mig inför en grej som ska vara klar till på tisdag. Resten av eftermiddagen gick åt det och sedan vid 16 infann jag mig på Plan (en barnrättsorganisation), där jag fortfarande jobbar extra några kvällar i veckan. Men bara januari ut!!! Ska bli så otroligt skönt att inte behöva jobba till åtta på kvällen framöver, ni anar inte.

Translation:

One of the perks of being your own boss is the freedom to work in your own office, or out of it, which is what we did today. I drank strong, homemade ginger tea, had my photo taken by a French journalist, talked to strangers and enjoyed the background noise and cozy coffee shop surroundings, before returning to our office after lunch.

Leave a comment