You write to find out what you believe

Det är söndag kväll. Jag sitter vid mitt skrivbord med ett glas rödvin och skriver, med Bon Iver i bakgrunden. Känner mig som något litterärt. Känner mig som någon slags klyscha. Oftast behöver jag fullkomlig tystnad när jag skriver. Utrymme att smaka på orden, säga meningarna högt för mig själv och läsa upp dem långsamt, för att sedan med koncentration flytta runt på kommatecken och ställa olika ordval mot varandra. Men Bon Iver brukar gå bra, åtminstone om jag skriver om något lite melankoliskt. Det känns förvisso som att jag alltid skriver om något lite melankoliskt.

Jag är uppfylld av sömnbrist, men jag njuter i fulla drag. Vill inte stänga ned. Inget av allt det jag har att göra (inklusive att sova) är i detta nu så överhängande att jag inte kan låtsas att jag visst har tid med det här. Med att sitta och peta i samma fyra meningar i fyrtiofem minuter. Vrida och vända. Få meningen att landa precis lagom mjukt innanför revbenen. Skriva om, ändra tillbaka. Jag kan verkligen njuta av skrivandet i sig. Ibland lyckas man komma in i ett skrivläge där man känner att det liksom inte spelar någon roll om någon någonsin kommer att läsa, eller gilla, det man skriver. Även om känslan självklart är knuten till att man någonstans ändå blir nöjd med det man lyckas få bokstäverna att måla upp så är det viktigaste i dessa lägen inte just att det blir bra, eller ens färdigt. Det är något med tangentknattret i sig, rytmen av bokstäver som flyter, den enskilda metaforen som slår ned som en blixt mitt i stycket och känslan när man hittar precis. rätt. ord.

Det är också en lyx att få (eller kanske snarare: vara tvungen att) lägga ned tid på det skrivna, på det sätt som den här skrivkursen jag går nu fordrar. Att ta tiden att bearbeta en text, om och om igen. Att komma ihåg att det tar ett tag innan allting ligger rätt. Det blir dock något av en kontrast, kan jag känna, till att blogga. När dubbla heltiden av ens vardag upptas av andra åtaganden trillar just det tyvärr nedåt på att göra-listan. Och jag kan bli så himla stressad över inlägg som jag känner att jag inte lagt ned den där tiden på. Det finns få saker som får mig så oinspirerad som att gå in på min egen blogg, scrolla, och känna att det senaste jag lagt upp är fruktansvärt tråkigt och obearbetat. Inte tillför internet någonting. Är då snabb att tänka att jag ju inte alls kan handskas med ord. Eller bild. Eller någonting kreativt över huvud taget. Jag vill säga: jag kan, egentligen, jag lovar.

Karin Wåhlberg

 

Just nu sitter jag i alla fall och putsar på utkast nummer två av min creative non-fiction essay, efter att det första genomgått en workshop. Det är på ett sätt svårare än det blanka pappret som föranleder det allra första utkastet, men samtidigt mycket mer tillfredställande. Lite närmre målet. Det finns också något väldigt spännande i att få sin text granskad av andra på det här sättet, kritiskt men konstruktivt. Att få konkreta svar på vad folk känner efter att de har läst texten och på vad som kanske behöver förtydligas. Att få sina formuleringar hyllade eller ifrågasatta, att få bekräftat att strukturen på texten funkar. Av feedbacken har jag fått både en injektion av självförtroende och redskap att förbättra texten med. Det kliar i fingrarna.

Sedan det här med att så oförställt skriva om något som hänt på riktigt, vilket den här uppgiften har efterfrågat, är också det intressant. Enkelt, på ett sätt, när forumet är ett dit alla kommit enbart för att skriva och där orden och inget annat står i centrum. Att med skrivglasögonen på metodiskt gå igenom ett händelseförlopp minut för minut, replik för replik, för att påminna sig om rörelser och tonlägen, för att vara historien sann. Att sätta ord på känslor vars bäst före-datum har passerat sedan länge, känslor som inte längre är, men som var allting där och då. Att hitta essensen i det. Att väva ihop det till något som någon annan kan tänkas vilja läsa.

Jag vet inte egentligen vad jag vill komma fram till. Mer än att jag gillar ord, och jag gillar att få ägna tid åt ord. Att läsa dem och att skriva dem. Topp tre sysselsättningar i livet kanske, ändå: ägna sig åt ord.

Translation:

Lots of nonsense on the exhilaration of getting completely wrapped up in writing.

 

 

Comments

  1. elise

    håller helt med. ord ord ord. <3 borde också gå en skrivarkurs… en dag. något av en dröm.

    1. Karin Wahlberg

      ja, gillar du o skriva så GÖR DET. så himla inspirerande och utvecklande!

  2. Erika

    Åh, din beskrivning gör mig alldeles nyförälskad i skrivandet. Vill sätta mig och skriva med en gång, för jag känner ju igen det där så väl. Fastän det ibland kan kännas så avskräckande med blanka dokument i kombination med att man liksom måste få ur sig något, så är det så himla härligt när orden väl hamnar på plats.
    (och ps. det lyckas du verkligen med. alltid.)

    1. Karin Wahlberg

      Alltså, jag blir så orimligt glad av den här kommentaren. Haha! Jag vill skriva av att du vill skriva! Och ja: när orden hamnar rätt. Den känslan. <3

  3. Nastasja

    Tycker det är så jäkla skönt att läsa dina texter för du är så bra på att variera dina meningar. Du rabblar inte bara och du använder dig av bra många synonymer och olika sätt att beskriva saker på. Så en fastnar liksom inte.

    1. Karin Wahlberg

      TACK, vad fint sagt <3

  4. kaneli

    Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Skrivandet är (trots mycket ångest ibland) ändå ca det finaste och mest fascinerande som finns.

    1. Karin Wahlberg

      Verkligen precis så. Så mycket ångest ibland men när det är bra så är det oslagbart.

  5. ISA

    men dröm att få syssla med något man brinner för såå mkt. Skriv på!! så kul att läsa dina texter.

    1. Karin Wahlberg

      <3

  6. natalie

    Nämen titta, där är ju jag och mina små tassar! :D
    PUSSSSS <3

    1. Karin Wahlberg

      fintassar <3

  7. Maya

    Din blogg fantastisk trots allt och definitivt allt annat än oinspirerande! Det är hit jag går när jag behöver inspiration till såväl skrivande som till fotografering. Tack för alla kloka och fina inlägg!

    1. Karin Wahlberg

      Men åh alltså tack. Så himla mycket pepp i din kommentar! Vad glad jag blir. puss

Leave a comment