Hypokondri och sjukhusvistelse

Det började tidigt. Längre tillbaka än mitt minne bär mig. Jag har dock små bilder i huvudet av sjukhuskorridorer, nålar i armarna så att det svartnade framför ögonen och trötta blickar från min mor. Det låter nog som att min barndom fylld av allvarlig sjukdom och ovisshet. Det stämmer, men det var inte en fysisk sådan – utan min sjukdom satt i huvudet.

 

Hypokondri. Tydligen får man inte använda det ordet längre, jag blir rättad varje gång jag säger det i sammanhang med läkare (ja jag träffar fortfarande sådana allt för ofta) och pyskologer (nej jag träffar inte dessa lika ofta som jag borde). Hälsoångest heter det tydligen, jag tycker inte om det begreppet så jag tänker fortsätta kalla det för hypokondri.

När jag var 8 år gammal fick jag min första hjärtinfarkt. Jag ringde min mor från skoltelefonen och sa att “nu är det dags att åka till sjukhuset mamma, jag har fått en hjärtinfarkt”. Skolsköterskan kallades in och det konstaterades ganska snabbt att jag var så frisk det gick att bli. Några månader senare så ringde jag återigen min mor och berättade att “Nu, nu är det på riktigt. Jag har blindtarmsinflammation”, denna gången fick jag åka till sjukhuset. Det var som att komma hem. Där skulle allt bli bra, där skulle läkarna ta hand om mig. Det gjorde dom – jag fick en tablett lugnande och en klapp på pannan, sedan fick jag åka hem efter 8 timmar på akuten.

Månaderna och åren som följde var kantade av ytterligare sjukhusbesök. Jag lyckades drabbas av cancer, MS, blodförgiftning, blindtarmsinflammation, allergiska chocker, aids och hjärtinfarkt under loppet av 2 år. Jag fick adrenalinsprutor i benen och genomgick grundliga utredningar kring domningar i armar och ben. Efter ett tag så var min omgivning så trötta på mig att dom lämnade rummet så fort jag nämnde någonting som hade att göra med min hälsa.

Mina sjukdomar var dock min verklighet. Föreställ dig att du får ett besked om en dödlig sjukdom som växer inom dig varje månad. Jag tog snabbt rollen som läkare och diagnoserade mig själv i mitt flickrum på nätterna, kunde spendera timmar med att läsa om olika tillstånd. Hade jag inte lite ont i lungan? Var det inte lite svårt att andas? Hade jag inte blivit tröttare senaste veckorna? Efter tillräckligt många konstaterande stod det klart för mig – jag har lungcancer och den är så långt gången att den kommer att döda mig. Läkaren Klara Hedberg, 14 år, hade talat. Akuten blev mitt andra hem. Talet var en gåva jag snabbt lärde mig att missbruka.

Åren flöt på. Jag gick klart högstadiet, började gymnasiet och tog studenten. Gjorde slut med 2 pojkvänner, bytte hårfärg och klädstil. Bytte stad, bytte jobb. Här skulle jag kunna skriva att min hypokondri försvann på vägen mellan alla förändringar, men visst satt jag på Sankt Görans hårda akutbänk för 2 veckor sedan med panik och snabb andning. Jag hade fått hjärnhinneinflammation, för 10e gången. Jag var säker. Jag var så säker att jag lyckades övertala läkarna att det var akut på riktigt den här gången och att ett ryggmärgsprov behövde tas för att utesluta faran. Jag skulle ju äntligen få åka till New York om 3 dagar, tänk om jag skulle åkt dit med hjärnhinneinflammation?

Ryggmärgsprovet gjordes. Jag ångrade mig någonstans när nålen precis satts in mellan mina kotor. När vätskan började droppa ut och jag började få kväljningar var jag helt säker på att detta var mitt livs sämsta val någonsin. Det visade sig vara sant. Det kan tydligen hända en minimal procent, att ryggmärgsvätska fortsätter att sippra ur din ryggrad trots att provet är avklarat. Mina senaste 15 dagar har därav spenderats fram o tillbaka mellan sjukhus, med dropp och kräkningar. Någonstans där rök hela min New York-resa som jag ville dubbelkolla att jag kunde åka på utan problem, hejdå och åt helvete med den drömmen.

Och undrar ni vad ryggmärgsprovet sa om min hjärnhinneinflammation ? Jag var så frisk det gick att bli.

Foto av Beata Cervin som även hon bloggar här på Radar!

Intervju med Collage Collection Nyc

Träffade Collage Collection Nyc nyligen. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, främst mående och press att lyckas. Jag har känt mig ganska arg och frustrerad det senaste, jag vet inte om det är beror på utomstående faktorer eller om jag känner att jag inte belyser/pratar om det jag egentligen vill snacka om.

Ni kan läsa intervjun här: https://www.collagecollection.com/new-page

Tillbaka i Stockholm.

TORSDAG

Sent på torsdagen såg jag Stockholms silhuett uppenbara sig när jag rullade in med tåget. Äntligen hemma. Efter 2 månaders flängande över Sverige så är jag här för att landa denna hösten.

Jag skyndade mig till Riche direkt där jag mötte Rebecca Morgan och klunkade ett glas bubbel. Satt och njöt i 15 minuter innan vi var tvungna att springa för att inte missa Björn Borgs visning. Det var tur att vi hann, för den var mycket ball. Se bilder nedan:

Vi sprang vidare till Brillo och åt middag (råkade äta köttpasta för första gången på 10 år på Brillo i våras, märkte inte ens pga var så gott) samt avslutade med tequilashotar.
Vi gick vidare till J. Lindebergs fest där vi mötte underbara Christine Friberg och Lina Magassa. Sista stoppet blev Spybar / Laroy och vid 3-tiden avlägsnade jag mig pga jobbade tidigt dagen efter.

FREDAG

På fredagen bjöd Seinabo Sey på en fantastisk kräftskiva på hennes takterass.

Det blev en helt fantastiskt lyckad dag och utan att vi märkte det hade solen gått ned och mörkret omslutit oss, då plockade vi bort maten och plockade fram mer bubbel istället. Är så tacksam över dagar som dessa, det ger mig mycket.

Vid 11 tog vi oss vidare mot NA-KDs fest på A-house och mötte upp Alice Stenlöf. Vi drack två drinkar men tog oss hyfsat snabbt vidare mot Nellys fest i Bonnier konsthall där jag träffade Peyvand, Jacques och Thomas m.f.
Vi dansade till svetten bokstavligen rann och vid 2-snåret satte vi oss i en taxi mot Spybar och Laroy.

 

LÖRDAG

Vaknade hyfsat förstörd imorse och åkte direkt för att bli fotad av Emilia Esser för Collage Collection. Nedan är material från min egen kamera och därav inte dom riktiga bilderna, men det är ett smakprov!

Ikväll fyller Rebecca Morgan 30 år och kl 8 ska vi tillsammans med Mita Stillefors äta på Häktet. Senare spelar Marlene, vars turné jag sitter med just nu, på Popagandas efterfest – så det ska vi ta och kolla på. Vilket ni alla Stockholmare borde göra!

SÖNDAG

Imorgon provfilmar jag för en reklamfilm under dagen så jag hoppas att jag håller mig vettig ikväll och lyckas få lite sömn – men det brukar ju inte vara min starka sida.

Kram på er

Mina kommande veckor i Norrköping

Tänkte lite snabbt informera om att jag befinner mig i Norrköping under vardagarna i två veckor framöver.
Här sätter jag, Uno & Lisa upp mål och strategier inför turnéer och gig kommande höst med våra artister.

Det är bra för mig att komma bort när jag behöver fullt fokus, i Stockholm är det ett virrvarr av event och dylikt som drar dagligen.

I Norrköping finns bara mitt hotellrum & bastu + gym samt vårt kontor. Plus god mat. Där tar det slut. Så dagarna börjar med bastu och (hotell!)frukost, sedan följs det av flera timmar superjobb. På kvällarna har jag lovat mig själv att ta tag i mitt skrivande samt mina texter igen.

Lite ovant med så mycket egentid, men det är bra innan hösten drar igång på riktigt tror jag.
Om två veckor ska jag fotas för en grymt spännande sak i Stockholm – mer om det sen!

Jag och Rebecca, bild fotad av Ib Cederfeldt