Att ta sitt ansvar

Det finns en podcast jag tycker om.
Podcasten drivs av två smarta, starka och feministiska tjejer som beskriver sin podd som “en podd om sex, sexualitet och att äga sina val”.

Sex tas upp både som ett lättsamt ämne med mycket skratt, och belyser även problematik vid vissa tillfällen. Så. Ett nytt avsnitt hade släppts. Jag passade på att sätta mig på badrumsgolvet och sminka mig under tiden jag lyssnade. Just detta avsnitt skulle belysa ämnet “Rape-play”, en form av fetish för att antingen våldta, eller bli våldtagen, vid ett bestämt tillfälle för sexuell njutnings skull. Redan där kändes det väldigt väldigt fel. Den följande halvtimman satt jag med en bubblande ångest i hela kroppen, tills jag blev arg. Riktigt, riktigt arg.

Tjejen i podden börjar berätta om hur hennes sexliv sett ut tidigare, med mycket inriktningar på BDSM och nu tillsist hennes nya inriktning – rape play. Hennes berättelse om hennes första “rape-play” situation beskrivs detaljerat. Om killen hon mött på internet, om hur hon får instruktioner av att gå längs ett ödsligt industriområde och följa några lampor. Helt ensam. Med hörlurar i öronen. Hur hon helt plötsligt känner en arm runt halsen. Paus för upphetsat fnitter, skratt och “herregud det känns som jag kollar på en läskig film”.

För mig blev det istället en paus för en flashback. En flashback några år tillbaka i tiden. Till mina ensamma steg mot en ödslig väg. Mina hörlurar i öronen. Och hur jag plötsligt fick en arm runt halsen. Jag skrattar inte, för mig var detta ingen spännande kittlande sexuell upplevelse. För mig var det ingen läskig film, det var verklighet.

Jag kommer inte att berätta om det jag vart med om ännu, utan väntar tills programmet jag spelat in släpps. Men då måste jag ändå säga att jag har bearbetat det jag har vart med om väldigt grundligt och är idag stark och samlad när det kommer på tal. Jag har dock inte känt den form av flashback på väldigt länge, som tjejens historia i kombination med dom andras skratt förde mig tillbaka till.
Om jag kände ett starkt obehag av detta – hur ska offrena som inte bearbetat sin historia klara av denna berättelse i kombination med upphetsat fnitter från ägarna av podcasten?

Det finns människor som tänder på allt idag. Från vanlijsex och stay-ups till små barn och även rape-play. Frågan är vad vi ska låta sändas ut till unga personer som tänker att dom lyssnar på en podd om “sex, jämställdhet och fria val”. Frågan är om rape-play egentligen är sammankopplat till fria val – eller om det istället angränsar till ett brott som är den exakta motsatsen till ett fritt val. Våldtäkt. För varför tänder den dominanta i detta fall på att våldta någon?

Det finns ett ansvar att tänka några steg längre när man har en så stor podcast som sänds ut till unga tjejer. Att låta en person sitta och berätta “kittlande historier” från hens rape-plays upplevelser till läten av upphetsade fniss – är att fnissa åt situationer som kvinnor runt om i världen mist både livslusten och livet av.


Foto av Beata Cervin som även bloggar på Radar.

Redbull x Official Gallery

Godmorgon!

I torsdags slussade Redbull och Official Gallery iväg oss i bussar, som tog oss till en otroligt snyggt dekorerad lagerlokal. Vi drack extremt mycket drinkar, hade aktiviteter, tryckte tröjor och kollade på ett grymt uppträdande signerat Silvana Imam.

Just sitter jag på tåget till Stockholm. Känns som det var alldeles för länge sedan sist.
Är påväg upp för att gå på Nöjesguidens Stockholmsgala och träffa lite vänner. Lär även svänga förbi Ro$ releasefest hos Axel Argiato.

Ikväll har min bästavän Mira Aasma festen “Ladyspaceparade” på Kraken, med akter så som Ambervalent, Nadia Tehran och Vulkano. Köp biljett om ni inte har planer för kvällen och bor i Stockholm!

Kram på er <3

När livet slutar vara roligt

Det har vart en lång paus för min del. Jag tror dock den var behövlig. Livet har helt ärligt varit tungt det senaste. Jag har känt mig ganska okreativ och orkeslös. En dipp i livsflödet.
Jag har försökt acceptera det, att jag faktiskt vart sjukskriven en månad pga orkeslöshet. Att det är okej att i det läget faktiskt just vara sjukskriven.

Men det är svårt, så himla svårt att inte känna “duktig-framgångsrik-flicka-känslan” som jag lider av dagligen. Jag har undermedvetet fortsatt leta efter nya projekt att kasta mig in i för att jag är så van vid att mitt liv ser ut så, att det är så jag gör och den jag är. Att känna sig tom och okreativ är något av det läskigaste jag var med om, det är som att 80% av mig försvinner. För det är inte bara jobb i min värld, det är allt jag brinner för och vill göra – som jag intalar mig försvinner ur mitt räckhåll för att jag inte fångar det precis just idag. Min identitet är att jobba på kända och spännande mediabolag, att skriva, plåta och att alltid ha 5 projekt igång samtidigt – när jag inte gör det, vem är jag då? Är jag någon då? Eller är jag bara en skugga av vem jag brukar vara?

Man kan inte tvinga fram kreativitet, det är det svåra. Dock kan man vara ganska säker på att inspirationen kommer tillbaka efter ett tag, och jag har sedan tidigare episoder där min vardag har täckts av en grå dimma lärt mig hur jag får den att komma tillbaka.
Lägger jag min energi på saker som inte gör mig gott innerst inne, så rinner orken och lusten långsamt ur mig istället för att frodas. Så när jag tömt mig på fel ting, får jag avsäga mig allt – för att ett tag inte gör något alls. I början är det bara tomt, hemskt och blekt. Jag vaknar på morgonen men har inget att vakna till så jag ligger kvar, scrollar igenom Instagram 5 gånger, fastnar i något och när min partner kommer hem från jobbet har jag inte ens gått upp. Jag inser plötsligt att jag inte känt geniun lycka på flera månader. Att jag inte skrattat på riktigt på flera veckor. Hemska hemska tillvaro.

Någonstans innerst inne börjar efter ett tag en form av kliande känsla infinna sig, som växtvärk men den är inte fysisk. Jag märker att jag börjar få idéer av allt runt omkring mig och jag känner ett behov av att få ned mina idéer på papper. Märker att jag klarar av att formulera ord, meningar, texter. Livet är påväg tillbaka. Jag är påväg tillbaka.

Nu väntar ett nytt projekt runt hörnet, som jag länge drömt om att få lansera. Ett projekt jag börjat bygga på tillsammans med en fantastisk person. Något som representerar just precis det jag själv vill representera.
Jag har skrivit ett manus och äntligen berättat om en väldigt viktig sak jag aldrig pratat om innan, något som kommer släppas via Acast och en till organisation.

och igår kände jag hur tårarna brände bakom ögonlocket för att jag förstod att det var dags att dra bort den där jävla gråa slöjan och säga hej till livet igen.

Podd-inspelning på Acast & livet just nu

Hösten innebär tydligen alltid en stor förändring för mig. 
Jag fann mig själv i en situation där jag akut behövde rannsaka mitt liv för några veckor sedan.
Jag flyttade till Stockholm för 9 månader sen, och sedan dess har allt gått så snabbt för mig. Jag har vart igång i princip varje dag, oavsett om det gällde jobb eller evenemang/andra aktiveringar. Det innebar att jag aldrig saktade ned och reflekterade över vart jag var påväg och vad jag egentligen ville göra. Jag kastade mig in i jobb och projekt som skulle fortsätta ta mig framåt, vilket det också gjorde. Men ibland mot en riktning jag inte riktigt brann för.

Jag har aldrig vuxit så mycket som under dessa månader, livet har aldrig vart mer spännande och händelserikt, men jag behöver se över vad jag faktiskt drömmer om på riktigt och vad JAG vill göra.

Med det sagt så har jag långsamt börjat närma mig en tanke om det jag brinner för, det är kärnan till varför jag började slå mig framåt och det känns fantastiskt att börja nosa på den del av mig igen som jag så länge glömt bort.

Igår var jag på besök hos Acast och spelade in en podcast om detta som jag kommer länka när den släpps, på onsdag ska jag på ett annat möte med ett företag för att fortsätta sätta mina planer i verket.
Här är också anledningen att jag har vart lite frånvarande ett tag, jag har samlat alla mina ord och tankar i ett dokument som vi får se resultatet av längre fram. Jag är dock på rätt väg nu för första gången på länge

Ta hand om er själva.

Kram