När livet slutar vara roligt

Det har vart en lång paus för min del. Jag tror dock den var behövlig. Livet har helt ärligt varit tungt det senaste. Jag har känt mig ganska okreativ och orkeslös. En dipp i livsflödet.
Jag har försökt acceptera det, att jag faktiskt vart sjukskriven en månad pga orkeslöshet. Att det är okej att i det läget faktiskt just vara sjukskriven.

Men det är svårt, så himla svårt att inte känna “duktig-framgångsrik-flicka-känslan” som jag lider av dagligen. Jag har undermedvetet fortsatt leta efter nya projekt att kasta mig in i för att jag är så van vid att mitt liv ser ut så, att det är så jag gör och den jag är. Att känna sig tom och okreativ är något av det läskigaste jag var med om, det är som att 80% av mig försvinner. För det är inte bara jobb i min värld, det är allt jag brinner för och vill göra – som jag intalar mig försvinner ur mitt räckhåll för att jag inte fångar det precis just idag. Min identitet är att jobba på kända och spännande mediabolag, att skriva, plåta och att alltid ha 5 projekt igång samtidigt – när jag inte gör det, vem är jag då? Är jag någon då? Eller är jag bara en skugga av vem jag brukar vara?

Man kan inte tvinga fram kreativitet, det är det svåra. Dock kan man vara ganska säker på att inspirationen kommer tillbaka efter ett tag, och jag har sedan tidigare episoder där min vardag har täckts av en grå dimma lärt mig hur jag får den att komma tillbaka.
Lägger jag min energi på saker som inte gör mig gott innerst inne, så rinner orken och lusten långsamt ur mig istället för att frodas. Så när jag tömt mig på fel ting, får jag avsäga mig allt – för att ett tag inte gör något alls. I början är det bara tomt, hemskt och blekt. Jag vaknar på morgonen men har inget att vakna till så jag ligger kvar, scrollar igenom Instagram 5 gånger, fastnar i något och när min partner kommer hem från jobbet har jag inte ens gått upp. Jag inser plötsligt att jag inte känt geniun lycka på flera månader. Att jag inte skrattat på riktigt på flera veckor. Hemska hemska tillvaro.

Någonstans innerst inne börjar efter ett tag en form av kliande känsla infinna sig, som växtvärk men den är inte fysisk. Jag märker att jag börjar få idéer av allt runt omkring mig och jag känner ett behov av att få ned mina idéer på papper. Märker att jag klarar av att formulera ord, meningar, texter. Livet är påväg tillbaka. Jag är påväg tillbaka.

Nu väntar ett nytt projekt runt hörnet, som jag länge drömt om att få lansera. Ett projekt jag börjat bygga på tillsammans med en fantastisk person. Något som representerar just precis det jag själv vill representera.
Jag har skrivit ett manus och äntligen berättat om en väldigt viktig sak jag aldrig pratat om innan, något som kommer släppas via Acast och en till organisation.

och igår kände jag hur tårarna brände bakom ögonlocket för att jag förstod att det var dags att dra bort den där jävla gråa slöjan och säga hej till livet igen.