one word, four letters, say it and i’m yours

Hon hade tänkt tanken ett tusental gånger. Känt det. Hur varje hjärtslag gav ifrån sig en omvälvande stöt som gick igenom hennes späda kropp varje gång hon tänkte på honom. Hade honom nära. För många gånger hade hon upplevt smärtan av själen som sprack när han kysste henne hej då. Ändå sa hon det aldrig.

Hon skrev ordet på sina cigaretter och rökte snabbt upp de i ett försök att få ordet att stanna i hennes lungor tillräckligt länge för att komma ut med luften som gick ur henne varje gång hans ögon såg in och igenom henne.  Nu var det dags för honom att gå för sista gången och det lilla ord hon ville säga skulle för alltid behöva sväljas och växa sig större inom henne om hon inte bara tog sig modet nu.

Han blundade, tittade upp på henne som att han besviket letade efter en protest, men hon sa inget. Hon lät honom släppa taget kring hennes stela nacke, lät hans starka armar sjunka ihop och hans rygg att vända sig mot henne.

Då kom det. En viskning, tung som tegelstenar, våldsamt kastad åt hans håll men knappt hörbar. Han fortsatte att gå.

Igen. Hon harklade sig. Högre nu. Allt som tidigare kedjat fast ordet i henne hade tappat fästet under tryckvågen av att se honom gå.

Han stannade, vände sig om. Säg det igen, sa han och gick emot henne. Säg det högre. Han stannade en centimeter från hennes ansikte som att han ville ha ordet inblåst i hans mun.

Hon tog i med allt hon hade, skrek det så att alla skulle höra men ändå var det fortfarande bara lite starkare än en viskning.

– Stanna.

hbreak1
hbreak2
hbreak3
hbreak4
hbreak5

“The saddest word in the English language: Stay”

Comments

  1. […] Allt jag skriver är mer eller mindre självupplevt. Helt ocensurerade tankar eller romantiserade scenarion. Det kan ha hänt igår eller för tio år sen (vilket är extra kul när vissa tar åt sig av vissa fina texter man skriver och tror det handlar om dem hähä). Den här texten är inte skriven ur mitt perspektiv men är lika självupplevd för det. Jag gillar den bara. Mycket. Vet inte varför. Kanske för att jag minns hur det var att försöka skrika och få fram korta, viskande stavelser. Jag som aldrig annars aldrig kan hålla käft får ibland enorma svårigheter med att uttrycka mig. Läs gärna. HÄR. […]

  2. Anna Westergren

    Så jävla fint. Dog lite.

    1. michaela

      Tack så väldigt <3

Leave a comment