Johanna Schneider: ”Att dansa, det är det jag tycker är roligast!”

Johanna Schneider är ingen duvunge i Stockholms klubb- och musikscen. Med vassa bokningar på Under Bron, ”bossiga” släpp på egna skivbolaget Bossmusik och med stenkoll på Stockholms hetaste DJ-namn genom agenturen Esperanto, har Johanna stort inflytande på stans uteliv. Med alla dessa projekt kan man undra vad hon tycker mest om att göra? Att dansa, säger Johanna med ett brett leende. ”Att dansa, det är det jag tycker är roligast!”

Förutom att boka DJ:s och artister till Under Bron driver du skivbolaget Bossmusik och agenturen Esperanto. Hur hinner du?
– Jag hann faktiskt inte med allting där ett tag. Då jobbade jag också med ett skivbolag som heter TrainRec och en ”kreativ hub” som heter House of Gather. Men sedan blev jag kär och insåg att “life’s too short” för att göra grejer som inte känns rätt. Jag insåg också att det kunde vara skönt att få vara ledig ibland. Så då slutade jag på House of Gather och TrainRec. Och det var så himla skönt för allt det andra kom fram mer genuint då. Nu är jag mer peppad på Esperanto-grejerna och på Bossmusik, där det var dött i nästan ett och ett halvt år och jag inte släppte en enda skiva. Så fort jag sket i allt det där som jag tyckte var lite halvjobbigt blev det direkt en massa släpp och annat på gång.

Så du skulle säga att du har hittat en bättre balans nu?
– Ja! Jag gillar att hinna vara lite ledig framför allt. Jag var en workaholic innan och det är så himla svenskt på något vis. Att vara duktig och sitta sent på kontoret. Fuck det! Gå tidigare från jobbet, gå och shoppa mitt på arbetsdagen, gå och träna. Om man jobbar mer effektivt och sedan gör en manikyr kl. 15:00 det är mer ”worth it” liksom.

På tal om Bossmusik, du släppte nyligen BOSS 007 signerad Adam Strömstedt. Kan du berätta lite mer om skivan?
– Ja! Jag och Adam satt på nyårsdagen, på lite nyårsefterskalv. Vi var själva i den lägenhet som vi hade hyrt på Pufendorfstraße i Berlin och lyssnade på lite tracks och snackade skit. Plötsligt kommer det en fet låt och jag bara ”vad fan är det här?” och Adam svarade ”det är min låt!”. Och sedan satt vi där i hur många timmar som helst och gick i genom alla låtar som han någonsin gjort och jag fick jag välja. Det roliga är att vi var där med hans fina fru, Alice, som är australiensare. Hon kan ingen svenska, förutom “seriöst, kom igen!”. Så låtarna kommer heta “Seriöst”, “Komigen” och “Pufendorf”, som är en ”shout out” till Pufendorfstraße. Det är jävligt bra!

Du lever med musik runt omkring dig i princip hela tiden. Producerar du något själv?
– Nej, men jag vet att jag skulle göra en jävligt fet track om jag gjorde det. Jag är trött på att man för att få DJ-gig måste producera och att man för att betala hyran måste vara DJ. Så det var många som valde båda för att man var tvungen att göra det. Jag gillar ju att DJ:a mer så jag bestämde mig ganska tidigt att jag skulle fokusera på det. Och det kommer jag göra tills jag är så bra som jag bara kan bli på det, då kan jag börja tänka på att producera. Jag har haft några lektioner med Abdulla Rashim och Dorisburg, men de lärde ut på två helt olika sätt och det är svårt när man sitter med två av de bästa.

Får vi se några Johanna Schneider-tracks i närtid?
– Jodå! Jag måste bara hitta något enkelt och bra sätt att jobba med datorn till en början. Så att jag när jag är ledig och reser kan sitta och pilla. Jag vill inte behöva gå till en studio. Ofta när jag åker hem från någon musikinspirerande partyhelg, skriver jag ner hur jag skulle ha gjort en låt. Så jag har massa anteckningar på ”mina låtar” i min mobil. Då skulle det ha varit bra att ha en dator att göra det direkt på. Det är klart att jag vill köpa massa trummaskiner, men jag tror inte att det är den vägen jag ska börja.

Tänk dig att du fick välja en producent, vem som helst, att släppa på Bossmusik. Vem skulle det vara?
– Dorisburg!

Trots att han har släppt tre skivor tidigare?
– Ja! Han är ju inspirationen till labelet, så jag har liksom ingen annan dröm. Det var han som fick mig att starta allting. Han hade gjort en låt som han inte skulle släppa på vinyl och som jag ville ha på vinyl. Det var så det började.

Under Bron, där du bokar, fick lite av ett ”revival” under våren. Köerna ringlade åter långa och många pratade i väldiga positiva ordalag om bokningar och erfarenheter. Vad är din syn på det?
– Det var ju lite kämpigt där ett tag och jag sa att jag inte tänkte fortsätta om jag inte fick bygga om. Då fick jag bygga om. Och då blev det ett bekvämare ställe att gå till. Jag har bokat lite annorlunda musik också. Men framför allt är det ett bekvämare och roligare ställe att gå till nu. Och det gör att det kommer mer folk och då blir det mer positivism och det ger ju ringar på vattnet. Det är bättre ljud, bättre allting. Och det känns skitkul! Dessutom har vi börjat med en podcast-serie, artist talks och andra roliga grejer.

Du flyttade till Köpenhamn i våras. Hur tycker du att musik- och klubbscenen där skiljer sig från den i Stockholm?
– De är inte så nördiga i Köpenhamn. Jag menar, det är klart att det finns nördar i Köpenhamn, men det är mer festfokuserat. Och Köpenhamn är en väldigt ärlig stad. Det bara är som det är. Men det är inte så mycket nörderi. Så det är en stor skillnad. Och jag är ändå lite trött på att man ska glorifiera den här nördigheten, när det är lika fint att bara gå ut för att ”fucka ur” som att vilja veta en låt liksom.

Och hur skulle du säga att scenen i Stockholm står sig mot andra europeiska städer?
– Man ska nog inte jämföra för mycket. Men jag tycker att Stockholm är bra på många sätt. Jag tycker att det är najs att klubbarna stänger som de gör. Man kan komma tidigt i stället och då kan man ändå vara ute i sex-sju timmar. För i t.ex. Berlin är det ju aldrig så att man går på efterfest med sina polare och sitter och snackar. Man är bara ute och sedan går man hem för att man har varit ute så länge. Sedan måste man återhämta sig i en vecka. Men här kan man ha kul och sedan kan man gå hem och surra med sina polare. Då får man den biten av en kväll också. Kanske sitta och ”bonda” med någon ny person. Det får man inte på samma sätt i Berlin.

Låt oss prata vidare om klubbar. Vad tycker du gör en bra klubb?
– Bekvämlighet. Bra luft, bra ljud, mycket toaletter. Enkelt att komma fram till baren och nära till vatten. Det ska vara bekvämt! Man ska inte behöva stå i toalettkö i 20 minuter.

Har du någon favoritklubb?
– Inte längre. Men jag gillar Shelter i Amsterdam. Ääniwalli i Helsingfors är också häftig. Och sedan kanske.. eller det är för dåligt ljud på CDV (Club der Visionäre, Berlin) och jag skulle nog aldrig räkna det som en klubb. Och Hoppetosse (Berlin) är för varmt. Nu låter jag som en gammal tant… haha.

Du har ju varit med i klubb- och musiksvängen i många år. Har du något extra starkt minne du kan dela med dig av?
– Oj! Det finns så väldigt många. Men jag skulle ändå säga att det var när Donato Dozzy spelade på ”Boys Club” i skogen. Det var så coolt! Jag kände inte så många i Stockholm då och det var de coola, typ Henke Bergqvist, Axel Hallqvist, Josefine Andersson och Abdulla Rashim, den ”cliquen”, som hade ”Boys Club”. De fick låna Josefines föräldrars mark ute i skogen och så fick man hoppa på en buss och åka dit. Det fanns bara en buss. Man fick köpa biljetter i förväg och när man kom ut i skogen spelade Curt Lundberg jazz och ”Rainforest Sounds”. Sedan spelade Donato Dozzy som var min största idol! Och jag vågade prata med honom för första gången. Sedan dess är vi goda vänner.

På tal om DJ:s, du spelar skivor själv och tycker uppenbarligen att det är väldigt kul. Men vad du tycker du mest om, att agera arrangör eller att spela själv?
– Inget av dem. Jag tycker att det är roligast att dansa! Men det är sällan att man känner sig avslappnad nog att dansa när man jobbar som jag gör. Men vissa kvällar går det, som när Vera spelade på Under Bron under våren, då släppte jag allt och stod och dansade istället för att jobba. Det är det jag gillar mest, att dansa.

För en tid sedan släppte du din första minimal-mix där du inte spelar den techno som vi kanske kommit att förknippa dig med. Kan du berätta lite mer om den?
– Mer än gärna! Jag var riktigt trött på mycket som kretsar kring att nå ut till techno-folk som går ut på techno under den senaste tiden, men jag har fortsatt blivit bokad som techno-DJ. Det var helt enkelt dags för något mer representativt. Mixen är inspelad live under en 5-timmars ”sesh” på mitt lilla Under Bron.

Vad ser du fram emot framöver?
– Jag ser fram emot säsongens sista Daytime Sessions 1 september med Nico O’Konor, Dana Ruh, Sweely (Live) och Rhadoo. Sedan ser jag fram emot säsongspremiären av Under Bron 21 september då jag och Nico O’Konor ska värma innan Mandar som kommer köra ett väldigt speciellt live-set. Det kommer bli grymt!

———————-

PS. Johanna vill också passa på att tipsa om nudlarna från Sono på Ölandsgatan, som hon sörplade under vår intervju.

https://soundcloud.com/johanna-schneider
https://www.residentadvisor.net/dj/johannaschneider
http://esperantomusic.net/
https://sv-se.facebook.com/Bossmusik